Hoppa till huvudinnehåll

Sussi, Fia och Lotta de populäraste smeknamnen

Kolla vad andra med ditt namn kallas för!

När vi bad er berätta om era smeknamn bad vi också om att få veta vilket namn det härstammar från, om det kommer från ett namn. Av de över tusen smeknamn vi fick in uppgav 873, alltså fyra femtedelar, att smeknamnet härstammar från ett namn. På basen av era svar har vi ritat in Svenskfinlands smeknamn och de kopplingar som finns mellan dem på en karta.

Du kan läsa en del av berättelserna om smeknamnen längst ner i artikeln. Stort tack till alla som delade med sig av sin historia!

I nätverksgrafiken finns alla smeknamn som bildats av fler än ett namn, och alla namn som gett upphov till fler än ett smeknamn. Du kan klicka på ett namn för att få en lista på alla relaterade smeknamn och tvärtom. Tryck på fyrkanten i nedre vänstra hörnet för att visa grafiken i fullskärm.

Det sitter där i ryggraden och hör till det här ansiktet. Miika har vuxit fast i mig, det for liksom aldrig bort. Miika känner dom på mitt arbete. Miika heter jag här i byn. Det är mitt namn

Vanligast att få sitt smeknamn under barndomen

De mest populära smeknamnen i Svenska Yles smeknamnsenkät är Sussi, Fia och Lotta. Enkäten som publicerades på svenska.yle.fi fick 1038 svar.

Över 90% av de som svarade har fått sitt smeknamn som barn, i skolåldern eller tidigare. Särskilt många östnylänningar uppgav att de fått sitt smeknamn i tidig barndom eller under skoltiden (95,5%).

Ett diagram på uppdelningen när man fått sitt smeknamn. Från födseln 0,59% tidig barndom 53,91% skolåldern 37,39% senare 8,2%
Vissa regionala skillnader finns men det är vanligast att få sitt smeknamn under tidig barndom. Ett diagram på uppdelningen när man fått sitt smeknamn. Från födseln 0,59% tidig barndom 53,91% skolåldern 37,39% senare 8,2% smeknamn

Det som framkommer av enkätresultaten är att det är väldigt vanligt att smeknamn blivit till då syskon inte kunnat uttala namnet rätt.

- Min bror var inte så mycket äldre än mig, han var bara lite på ett år gammal när jag föddes och pratade därför inte så bra ännu. Därför sa han tytti då han skulle säga syster och därav blev det mitt smeknamn under barndomsåren, skriver en kvinna från Vanda.

Jag försökte som barn hitta på en hemlig skrift och undertecknade den med mitt förnamn som jag skrev baklänges och trodde att ingen skulle vet vem som skrev breven

Vad tycker du om ditt smeknamn?

De allra flesta, närmare 70 procent av dem som svarade, tycker om sitt smeknamn, medan bara drygt två procent säger sig hata det.

Graf om vad folk tycker om sitt smeknamn. Hatar det: 2,1%. Gillar det inte: 5,8%. Ingendera: 23,5%. Gillar det: 40,1%. Älskar det: 28,5%.
Graf om vad folk tycker om sitt smeknamn. Hatar det: 2,1%. Gillar det inte: 5,8%. Ingendera: 23,5%. Gillar det: 40,1%. Älskar det: 28,5%. smeknamn

I Åboland är det flest som har angett att de hatar eller nästan hatar sitt smeknamn (5,25%) medan östnylänningar toppar med att de gillar sina smeknamn (87,6%).

Jag frågade mamma varför de inte bara döpte mig till Fia men tydligen var det lite kungligare med Sofia och så fick det bli

Smeknamn används mest av vänner

Det är mest familjen och vännerna som använder smeknamnen. Även om det är normalt att smeknamnet är en omvänd version av förnamnet har en del även fått sitt smeknamn från efternamnet.

Graf över vem som använder smeknamnet.
Graf över vem som använder smeknamnet. smeknamn

En person som svarade på enkäten berättar att nästan alla i familjen Zilliacus kallas för Zilli.

- Det är ett typiskt smeknamn för nästan alla i familjen och förekommer också i varianten "Zili". Smeknamnen används av vänner och kollegor men förekommer självklart inte hemma, skriver han.

Det är mindre vanligt att ha ett så etablerat smeknamn att alla skulle använda det.

Jag kallades för Guru under hela min 35-åriga karriär tills jag blev pensionerad

Det är en tradition att få ett smeknamn, eller ett så kallat artistnamn, då man blir medlem i en studentorkester.

- Mitt smeknamn blev Gretchen genom ett uppträdande i tysk "folkdräkt". Namnet används i studentsammanhang och ger stark samhörighet och många glada minnen.

Nils från huvudstadsregionen började spela i teknologorkestern Humpsvakar under sin studietid. Hans smeknamn blev Lille-Skutt.

- När jag presenterade mig under min första övning, berättade jag en lång historia som i slutändan visade sig sakna poäng. De äldre orkestermedlemmarna tyckte att min berättarstil var på pricken lik en speleman som tidigare varit med. Han gick vid namnet Bamse, så rimligtvis borde mitt namn bli ett annat från samma serie, skriver han.

Jag tänkte aldrig på att det var ett pojknamn men det ledde till en del komiska situationer

Språket är en stor del av kulturarvet

Svenska litteratursällskapet i Finland, SLS, kommer att arkivera det material som samlats in. SLS har arkiv där de samlar in material om den finlandssvenska kulturen och gör dem tillgängliga för forskare och andra intresserade.

Pamela Gustavsson är enhetschef för samlingarna i Helsingfors. Enligt henne är det ytterst viktigt att spara materialet för eftervärlden.

– Vi kommer så fort vi hinner att arkivera dem, och efter det kan de som forskar i namn ta del av materialet här hos oss, säger Gustavsson.

Gustavsson berättar att SLS har bland annat en del riktigt gamla samlingar från början av 1900-talet som innehåller mycket dialektala beskrivningar av personer.

Det finns även något nyare samlingar om användning av smeknamn och uppfattningar om sitt eget smeknamn.

bild på ett arkiv.
bild på ett arkiv. Bild: Hadar Holm / Mostphotos arkiv

- Nya insamlingar kompletterar de gamla och därmed var vi väldigt intresserade av att del av den smeknamnsinsamlingen som gjordes under julhelgerna.

SLS har även stora dialektsamlingar och dialektinspelningar från hela Svenskfinland.

Den insamlade informationen om smeknamn spelar en stor roll för det finlandssvenska arvet.

– Språket är en stor del av vårt kulturarv, säger Gustavsson.

Här hittar du en del av de smeknamnshistorier som skickades in till oss:

Raseborgaren Ulf Heimberg gav en gång i tiden sig själv smeknamnet Flu. Det var som liten pojke hemma i Esbo. Han undertecknade alla brev med Flu. Ibland fastnade namnteckningen till och med på väggar, där Ulf skrev Flu och ritade en dödsskalle bredvid med kritor som han lånat från skolan.

Idén till Flu kom från Fantomen-klubbens hemliga språk.Fantomen-klubbens kodspråk gick alltså ut på att skriva baklänges. Sålunda blev Ulf Flu. Familjen och vännerna, alla kom snart att kalla honom Flu.

På 70-talet flyttade Ulf till Skogby på Hangö udd, men Flu levde kvar bland arbetskamrater, vänner och goda grannar.

- Mina föräldrar skrev Flu Heimberg, Skogby, när de skickade julkort åt mig och alla kort kom fram, berättar han.

Många nära vänner använder fortfarande Flu, trots att det har förflutit över 50 år sedan Fantomen-klubben och kodspråket som fascinerade den unga gossen Ulf. Han kallas visserligen också Uffe, men det gör dom som inte känner mig så väl, säger Heimberg. Men Flu har levt vidare.

- Jag har ju mig själv att skylla för det. Först hittade jag på kodnamnet Flu, inspirerad av kodspråket som användes i Fantomen-klubben. Senare har jag tydligen dessutom berättat storyn så att smeknamnet följt med in i vuxen ålder, skrattar Heimberg.

- Egentligen hade jag ett annat smeknamn som ännu yngre ute i Esbo skärgård, där jag vistades sommartid, berättar Ulf Heimberg.

- Där kallade fru Hartin, en närmare 90 år gammal dam, mig för Bullerbasius efter Topelius sagofigur.

- Jag bullrade säkert på såsom Topelius sagogosse. Men det smeknamnet använde bara fru Hartin. Ingen annan. Och Bullerbasius levde lyckligtvis inte vidare, säger Ulf "Flu" Heimberg.

(Intervju med Gunilla Ginström)

"Flu" i Raseborg

Marika Nyholm kom till Borgå som sommarbarn via Folkhälsan. I Tjusterby fanns en familj som hade sökt en flicka och där fick Marika bo en månad.

I Tjusterby fick Marika träffa värdparet som hon började kalla för landsmamma och landspappa. Redan följande dag efter ankomsten träffade hon landspappans brorson Stefan som bodde som närmaste granne.

- Stefan och jag blev väldigt goda vänner redan från första början. Han var två och jag skulle fylla tre när jag for dit så jag kunde prata litet men han pratade inte ännu. När vi kom så långt att vi båda började prata sa han inte Marika utan det blev Miika.

Marika är fortfarande god vän med namngivaren Stefan som kallas Steffi. Under sina första levnadsår kallade Marika sig själv för Ätä tills smeknamnet byttes ut mot Miika. I skolan kallades hon en kort tid för Mikko.

- När jag gick i skolan på 60-talets början så hade nästan alla flickor pojknamn. Heidi var Heikki, Marina var Matti, Marika var Mikko. Hela gänget hade pojknamn.

Marika har ingen aning om vad den korta flugan berodde på, men pojknamnen höll i sig i ett par år för att sedan bytas tillbaka till flicknamn.

Miika har sedan första början skrivits med två i. Och inte förrän rätt nyligen har Marika känt till att det faktiskt också är ett pojknamn.

- Det kom som en överraskning att jassåå, också på jobbet när någon sade att: Gå och hälsa på Miika, hon sitter där. Då trodde dom att dom hälsade på en karl.

Smeknamnet Miika har etsat sig fast och i dag känner de flesta till smeknamnet, men inte nödvändigtvis det riktiga namnet, Marika Nyholm.

- Det sitter där i ryggraden och hör till det här ansiktet. Miika har vuxit fast i mig, det for liksom aldrig bort. Miika känner dom på mitt arbete. Miika heter jag här i byn. Det är mitt namn.

(Intervju med Leo Gammals)

Miika i Östnyland

SFP-politikern och Kimitoöbon Jan-Erik Enestam har egentligen många olika smeknamn. Men det han är mest känd för inom de finlandssvenska kretsarna är smeknamnet ”Cecco”.

Historien bakom namnet började efter att en god vän till Jan-Erik Enestams far, som också hette Jan-Erik, förmanade föräldrarna att de inte skulle börja kalla honom för Janne.

- Han avskydde av någon orsak det smeknamnet. Exakt varför det blev Cecco vet jag inte, men jag tror att jag själv började kalla mig Cecco och mina föräldrar tog fasta på det för att det inte skulle bli Janne, säger Enestam.

Han minns att det var flera namn som cirukulerade, bland annat Ekki, Sjanus och, faktiskt Janne. Det att Enestam väljer att skriva namnet med c har också sin förklaring.

- Min första flickvän tyckte det skulle vara Cecco eftersom alla bokstäverna då skulle ha en rundning. Så har det fått bli, säger han.

Enestam har alltid gillat Cecco eftersom Jan-Erik var lite väl högtidligt.

- Med åldern har jag visserligen börjat tycka att Jan-Erik inte är så tokigt. Bland de finskspråkiga kollegerna finns det sådana som hellre kallar mig Janne eller Jan-Erik så det blev Janne till slut i alla fall, säger han.

(Intervju med Amanda Vikman)

Cecco på Kimitoön

Carola Sundqvist i Korsholm började i tidig barndom kalla sig själv Ola.

- Det var lättare att uttala än Carola och då tänkte jag inte på att det var ett pojknamn, säger Ola. Ola kallas hon främst av familjen och de närmaste släktingarna.

Så småningom gick det upp för Ola att hennes smeknamn var ett pojknamn. På sikt kom det att föranleda en del komiska situationer.

Som när hon skulle gifta sig med sin Johan.

- Min mamma pratade med en ytligt bekant om "Olas och Johans bröllop".

- Den bekanta blev både förvånad över och förvirrad av att det var två mansnamn.

Carola "Ola" Sundqvist har flera väninnor som också har manliga smeknamn. Ann-Charlotte som kallas Anssi och Carola som lystrar till Calle.

- Det är roligt att kvinnor har manliga smeknamn, man slår på sätt och vis ner fördomar med hjälp av namnen.

(Intervju med Pia Lagus)

Ola i Korsholm

Rolf har haft flera olika smeknamn under åren. Det allra första smeknamnet fick han av sin pappas bekanta som bestämde sig för att kalla honom Pontus, och så blev det. Men då han i skolan började kallas för Pontus Pilatus vägrade han att lystra till namnet.

Jag gillade inte det alls och gjorde det klart för dem att jag inte längre ville bli kallad Pontus, säger han.

Rolf blev så småningom till Rofe, ett smeknamn som hänger med än i dag.

Mina gamla kompisar har alltid kallat mig Rofe och gör det fortfarande.

Men Rolf har även ett annat smeknamn som hängde med en lång tid. Då han jobbade som lärare började hans elever kalla honom för Guru. Först i Grankulla och sedan i Karis.

De hade väl läst om Gurun under religionslektionen och bestämde sig för att det skulle bli mitt smeknamn och så blev det. Jag kallades för Guru under hela min 35-åriga karriär tills jag blev pensionerad.

När Rolf pensionerade sig bestämde han sig för att försöka arbeta bort smeknamnet Guru.

Det passade inte riktigt längre så jag återtog smeknamnet Rofe som mina vänner hela tiden använt.

(Intervju med Charlotte Lindberg)

Rolf i Grankulla

Enligt Yles frågeenkät var Fia ett av de vanligaste smeknamnen i Svenskfinland. En av dem, Sofia ”Fia” Hellsberg bor på Kimitoön. Hon har kallats Fia ända från födseln.

- Jag frågade mamma varför de inte bara döpte mig till Fia men tydligen var det lite kungligare med Sofia och så fick det bli, säger hon.

På visitkorten och passet står det Sofia, hennes andra alternativ som är praktiskt om man bor utomlands.

- När jag studerat utomlands har jag använt Sofia. Namnet påverkar mig på något sätt och känner mig nog mer bekväm med Fia. Sofia använde jag mest i professionella sammanhang men i och med att jag jobbar här på Kimitoön funkar Fia lika bra, säger hon.

Trots att Sofia Hellsberg identifierar sig mer med sitt smeknamn Fia så har hon aldrig funderat på att byta namn officiellt.

- Jag vet inte varför, men det fungerar bra som det är, Fia fungerar i det privata och Sofia funkar bra i andra sammanhang. Om jag skulle få chansen att ge ett namn åt någon så skulle jag kanske välja ett som är internationellt gångbart eftersom jag märkte att det gör allt lite enklare, säger hon.

(Intervju med Amanda Vikman)

Fia på Kimitoön

När jag var i spädbarnsåldern fick mina föräldrar för sig att kalla mig "Sniffen". När jag försökte uttala det själv lät det som '"Pippe". Det fick jag sedan dras med inom den närmaste familjen till tonåren.

Jag tyckte redan i folkskolan att smeknamnet var pinsamt töntigt, och jag var noga med att det inte fick läcka ut till kompisarna att jag kallades Pippe hemma. Men i början på 1970-talet, i de tidiga tonåren, läckte det ut i alla fall, och de närmaste kompisarna fick sig ett gott skratt.

Då bestämde jag att nu får det vara nog. Jag gjorde klart för min mamma och mina närmaste släktingar att ingen kallar mig nånsin Pippe mer, är det förstått? Jag heter Björn, och för kompisarna är jag Bjösa. Jag fick dem att tro på att jag menade allvar, och blev av med det förhatliga smeknamnet för all framtid.

När jag själv blev pappa, var jag noga med att våra barn inte ska få några löjliga smeknamn, åtminstone inte hemifrån.

Senare har jag konstaterat att det är ett mönster i våra nylandssvenska kretsar, särskilt i familjer där man kanske vill framstå som lite förnämare än man är, att bilda smeknamn utifrån hur barnen uttalar sitt namn innan de har lärt sig tala ordentligt.

Björn i Esbo

Från att jag första gången färgade håret blont år 2012 och håret fick en morotsblond färg. Efter det började kompisar och jag själv kalla mig för Carrot. Och namnet sitter kvar än idag.

Anna i Karis

Jag fick mitt smeknamn av min klasskompis Matti i 11-årsåldern. Under resten av skoltiden kallade alla mig för Jocki, t.o.m en del lärare. Min bror och min pappa använder det också. Min mamma har dock ALDRIG på ca 40 år tagit smeknamnet i sin mun.

Ibland trodde folk som inte kände mig att mina kompisar pratade om en pojke (Joakim, Johan). Jag försökte lämna smeknamnet bakom mig under studietiden i något slags anfall av ”vuxenhet”. Men det fanns så många Johannor så det fick hänga med.

Enda tiden i mitt liv då jag inte kallats för Jocki är de år jag bott utomlands i USA och Estland.

Johanna i Vasa

Vid en trävaruhandel i Kimito centrum jobbar Johan ”Jussi” Lindberg. Eftersom fyra elever på hans klass hette Johan fick man hitta en lösning.

- Den längsta killen började kallades Storris, Johan som var kortare blev Lillis, tredje Johan blev Ville efter sitt efternamn och jag blev Jussi. Det slutade alltså med att ingen kallades Johan, säger han.

Johan använder han och folk kring honom så sällan att han inte riktigt kommer ihåg det alla gånger.

- Jussi är nog så pass mycket en del av min identitet att jag knappt reagerar om någon försöker få min uppmärksamhet genom att ropa på Johan, säger han.

Även om det till och med står Jussi Lindberg på visitkortet så presenterar han sig inte alltid som Jussi. Vid officiella sammanhang, som läkarbesök använder han Johan

För Johan “Jussi” Lindberg har smeknamnet betytt mycket eftersom han har vuxit upp med namnet. Det är också som Jussi de flesta känner honom som musiker.

(Intervju med Amanda Vikman)

Jussi i Kimito

Min farfar kallade mig Anni. Han bodde i Lill-stugan på vår gård. Han dog när jag var 6 år.

Det var spännande att hälsa på hos farfar. Jag brukade få sopa hans golv med sopborsten och sätta strumpor på fötterna åt honom. Han lärde min bror och mig räkna till 10 på engelska, han hade varit många år i Sydafrika och arbetat.

Hans yngsta dotter, min faster, som dog som 92-åring, var döpt till Gunvor Anni Maria. Kanske mindes han henne som liten när han såg mig i samma ålder. Han hade rest ifrån henne och familjen när hon var 8 år och återvände först när hon var 25 år.

Varifrån namnet Anni ursprungligen härstammar i vår släkt vet jag inte riktigt. Till minne av farfar och för att hedra min faster har jag registrerat ett litet skogsskifte som jag fått som gåva av min far under det senaste året efter mitt smeknamn. Smeknamnet Anni är värdefullt för mig eftersom endast farfar kallat mig det. Alla andra har använt mitt riktiga namn.

Ann-Britt i Munsala

Jag kallades för Lilla Ru/Pikku Ro när jag var i magen och sen fortsatte jag kallas för Ro eftersom det är andra stavelsen i mitt namn.

Aurora i Helsingfors

Min 2-åriga bror stod i spjälsängen och ropade titti titti när föräldrarna hämtade hem mig från BB. Efter det hade det blivit Titti säger de. Heter Agneta så ingen likhet.

Titti i Tenala

Fick det då jag själv kallade mig själv för Cia som jätteliten, hör till mina första ord alltså. Det jag kallade mig själv fastnade och alla kallar mig till Cia. Utan Facebook skulle inte många veta om att jag heter Carolina.

Carolina i Borgå

Jag bor i USA och mina föräldrar kallade mig "Charlotta" när jag var ung. När jag började skolan i USA var "Charlotta" ett ganska okänt namn och läraren frågade min mamma om jag hade ett smeknamn.

Fast min mamma aldrig kallade mig för "Lotta" sa hon att det var ett smeknamn för mitt namn och sen blev jag bara Lotta därefter, för det var kortare och lättare att säga på engelska. Jag älskar mitt smeknamn på svenska men tycker det låter lite tråkigt på engelska.

Charlotta i Helsingfors

Vår granne i Märsta härstammade från Kalix i Norrbotten och hon och min mor umgicks. Det var hon som började kalla mej för lillstintan.

Stinta är ett äldre svenskt ord för flicka, jänta. Sen dess har jag varit Stinta för vänner och bekanta. Jag fick till och med ett vykort av en kompis som var på semesterresa i Asien, kortet var adresserat Stinta, Replot Finland. Ännu då var det lokala brevbärare som kunde dela i rätt låda då det kom så långt som till Replot.

Christina i Stockholm

Jag har kallats för Sebbe sedan jag gick i dagis och det har suttit som en envis finne i pannan efter det. Fast Sebbe är ändå bättre än vad jag kallas nu på min nya arbetsplats; ”krabban” härstammar från att den lilla sjöjungfruns krabba som heter Sebastian. Jag har bett dom sluta använda det men men.. för i mina öron är det som ett negativt namn. T.ex. crabs är slang för könssjukdomar på engelska .

Sebbe i Dalsbruk

Min lillebror kunde inte uttala hela mitt namn som liten så hans första namn för mig blev Ninna. Det togs sedan upp av resten av familjen, även av mina kusin-syskon som var mina närmaste lekkompisar, och levde vidare på det sättet.

I min närmaste familj används nuförtiden smeknamnet Coco efter att vi som äldre barn tidvis bodde i franskspråkiga länder och då plockade upp det från Coco Chanel.

Men mina kusin-syskon kallar mig fortfarande/ibland för Ninna som en slags ömhetsbeteckning. Så jag har två smeknamn: Ninna och Coco. Endast utanför familje- och släktkretsen kallas jag för hela namnet Corinna. Jag trivs med alla namnen, dock allt mindre med smeknamnet Ninna nu när jag är en äldre gråhårig pensionär. Det har helt med åldern att göra, dvs Ninna hörde helt enkelt till min (barnsliga) barndom och jag vill vara 'värdigare' som äldre.

Corinna i Helsingfors

Som liten vägrade jag gå med kjol eller klänning och mamma kallade mig då på skoj Niclas som blev smeknamnet Nicke. Numera är det endast en handfull som kallar mig det. Under skoltiden fick jag smeknamnet Mösse och det hängde sedan med hela skoltiden och in i yrkeslivet.

Kvinna i Borgå

Jag kallades Liisi i förskolan och åk 1-2. Pojkarna brukade säga Liisi fiisi och det kändes inte roligt. Min syster räddade mig när hon införde Bettan.

Elisabet i Kronoby

I Grankulla Svenska Samskola hade vi en geografilärare som tyckte om att vrida och vända på elevernas namn. I mitt fall vände han Erik bakfram så att det blev Kire och så lade han till ett r för att det skulle låta mera svenskt: Kirre.

Erik i Grankulla

En gång då jag skulle berätta åt en kompis vad en killswitch är så förstod min kompis inte alls vad jag pratade om varefter han sa att "du är nu en sån killpitt du". Härifrån fick allt sin början och nu kallar till och med min familj och släktingar mig för "killpittn".

Kille i Raseborg

Jag fick mitt smeknamn Lille-Skutt när jag började spela i teknologorkestern Humpsvakar där i princip alla har sina egna artistnamn. När jag presenterade mig under min första övning, berättade jag en lång och meandrande historie som i slutändan visade sig sakna poäng. Någon av de äldre orkestermedlemmarna tyckte att min berättarstil var på pricken lik en speleman som tidigare varit med. Han gick vid namnet Bamse, så rimligtvis borde mitt namn bli ett annat från samma serie.

Nils i Otnäs

Jag var bebis och en bekant gubbe kallade mej Pippi-Lotta Struttendal och Pippi namnet fastnade på mej fast mitt namn är egentligen Dorita!

Dorita i Helsingfors

Jag var min farmors första barnbarn. Kallades för liluken, laluken som blev Lalu och till slut Lalla.

Kvinna i Björneborg

Mammas bror kallade mej till Pipo när jag var baby men det lät för finskt. Mamma hade läst en serie i Veckorevyn som hette Bibban och så blev det Bibban! Som barn kallades jag ockå Bibbo o Bibbi. Som slutknorr kan tilläggas att jag jobbat över 40 år på bibliotek - många tror att smeknamnet kommer från mitt yrke! :)

Annette i Helsingfors

Fick smeknamnet när jag var i 10-12-årsåldern och hörde till scouterna. Har fortfarande kvar ett fint ”diplom” i papper med brända kanter där det står: Härmed döpes Siv till SIFFE (smeknamnet skrivet med olika färgs bokstäver). Undertecknat PL (patrulledaren) och VPL (vicepatrulledaren). Diplomet är försett med ett hål i nedre högra kanten genom vilket några pärlgarnsändor har trätts. Ändorna är förenade med ett rött sigill. Alltså mycket ”officiellt”. Jag har låtit inrama detta för mig viktiga diplom!

Siv i Helsingfors

Diskussioner