Hoppa till huvudinnehåll

Riktig vänskap ser inte till tro och bryts inte av terrorism – det förstår redan de två sexåriga pojkarna i ny inhemsk dokumentär

Två små pojkar, Aatos Amine, sitter bakom varandra på en gräsmatta i en park och leker tåg. Stillbild från dokumentären Aatos ja Amine.
Vännerna Aatos och Amine reser med sin flygande matta. Två små pojkar, Aatos Amine, sitter bakom varandra på en gräsmatta i en park och leker tåg. Stillbild från dokumentären Aatos ja Amine. Bild: Hannu-Pekka Vitikainen barn (familjemedlemmar),Aatos ja Amine

Redan en sexåring fattar det - man kan vara vänner fast man inte delar samma världsuppfattning. Dokumentären Aatos ja Amine av Reetta Huhtanen inleder DocPoint-festivalen och skildrar två pojkar som söker svaren på de stora frågorna i livet.

Aatos bästa vän och granne är Amine. De två pojkarna funderar på livet, döden och olika gudar och varvar diskussionerna med fotbollsspel, diskussion om svarta hål i rymden, spindlar och gräl om vem som får styra den flygande mattan som skall ta dem till Finland eller Marocko.

För Amine är det självklart att Allah är störst medan Aatos läser i böcker och funderar på om det är Hermes eller Tor eller kanske till och med Poseidon som kunde vara hans gud.

Aatos är också kompis med Flo, en bestämd sexårig flicka som i sin tur är av den åsikten att alla som tror på någon gud är galna.

Aatos ligger på stranden och leker Poseidon. Stillbild ur dokumentären Aatos ja Amine.
Aatos har klätt ut sig till Poseidon för att se om han skulle kunna vara en passlig gud. Aatos ligger på stranden och leker Poseidon. Stillbild ur dokumentären Aatos ja Amine. Bild: Hannu-Pekka Vitikainen barn (åldersgrupper),Aatos ja Amine

Att leta efter en gud

Idén till dokumentären började med att Reetta Huhtanen fick ett foto på systersonen Aatos som springer omkring utklädd till den grekiske guden Hermes.

Aatos bodde just då i den invandrartäta stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Insikten om att många av hans vänner var muslimer och hade Allah närvarande i sin vardag ledde till att även Aatos började fundera på olika gudar.

— Aatos har alltid älskat de stora perspektiven och var lite avundsjuk på sina kompisar som hade en gud. Aatos började helt enkelt leta efter en egen gud, säger Huhtanen.

Du kan säga att Allah är den största och jag säger att Hermes är störst och efter det så fortsätter vi leka.

Det här hände 2015 och samtidigt pågick diskussionen om motsättningarna mellan den islamska kulturen och den västerländska. Det fick Huhtanen att greppa kameran för att skildra den lilla pojkens längtan efter de stora perspektiven och samtidigt skildra gränsöverskridande vänskap.

Närbild på dokumentärfilmregissören Reetta Huhtanen.
Reetta Huhtanen filmade på barnens villkor och insåg att det blir bäst då hon håller sig i bakgrunden och låter händelserna utspela sig framför kameran. Närbild på dokumentärfilmregissören Reetta Huhtanen. Bild: Yle / Johanna Grönqvist Närbild,Reetta Huhtanen

Vilken gud tror du på?

Det är rättframheten hos barnen som slår en då man ser dokumentären. Hur en diskussion om vilken gud man tror på och tillber är lika naturligt som att spela fotboll eller fundera på om man kan höra en spindel.

— Barn är väldigt rakt på sak och okonstlade, det stör dem inte alls att nån annan tror på ett annat sätt.

Aatos ligger på stranden och leker Poseidon. Stillbild ur dokumentären Aatos ja Amine.
Aatos när han prövar på att vara Tor. Aatos ligger på stranden och leker Poseidon. Stillbild ur dokumentären Aatos ja Amine. Bild: Hannu-Pekka Vitikainen barn (åldersgrupper),Aatos ja Amine

— Du kan säga att Allah är den största och jag säger att Hermes är störst och efter det så fortsätter vi leka. Olika trosuppfattningar är inget hinder för vänskapen.

Huhtanen påpekar att vi vuxna ofta undviker de stora frågorna för att vi är rädda för vad vi kan eller vågar säga. Eller vad andra ska tro om oss om vi avslöjar hur vi ser på världen.

— Till skillnad från barnen är det vi vuxna som på basen av tro gör upp gränslinjer. Kanske det är just därför vi heller inte riktigt vågar prata om tro.

Aatos och Saimi leker med vattenpistoler. Stillbild ur dokumentären Aatos Amine.
Aatos och Saimi leker med vattenpistoler. Stillbild ur dokumentären Aatos Amine. Bild: Hannu-Pekka Vitikainen barn (åldersgrupper),Aatos ja Amine

Under arbetet med dokumentären insåg Huhtanen att en sexåring är inne i en period där man börjar fundera på mer abstrakta saker som planeterna i rymden eller gudar, vad döden är och vad som händer efter döden.

— De här stora frågorna är väl just de som förenar oss och alla religioner. Och inte alls de som skiljer oss åt. Det här syns också klart i barnens värld.

En annan sida av Molenbeek

Dokumentären utspelar sig i stadsdelen Molenbeek i Bryssel, som efter attackerna i Paris och Bryssel 2015 och 2016 blev omtalad i media eftersom terroristerna kom just härifrån. Det är den mörka sidan av Molenbeek, säger Huhtanen.

Hon berättar att det i Molenbeek blev tydligt att många muslimer kände ett behov av att bevisa att de ville leva ett fredligt liv. Att de måste bevisa att de absolut inte hade nåt med terroristerna att skaffa.

— Jag ville visa hur de här attackerna avspeglar sig i barnens liv. Hur de reagerar på det som skedde i sina lekar eller i sina frågor om döden.

Rädslan blev inte heller mindre av att gatorna nu plötsligt fylldes av tungt beväpnade soldater, vars gevärspipor barnen fick väja för då de rörde sig under rusningstid i metron.

Aatos och Flo läser tidningar. Stillbild ur dokumentären Aatos ja Amine.
Aatos och Flo läser om vad som sker i världen. Aatos och Flo läser tidningar. Stillbild ur dokumentären Aatos ja Amine. Bild: Hannu-Pekka Vitikainen barn (åldersgrupper),Aatos ja Amine

Men för Huhtanen var det även viktigt att visa den ljusare sidan av Molenbeek.

— Jag ville visa att Molenbeek också är ett mångkulturellt samhälle där barn från Ukraina, Kongo, Finland, Marocko och Ecuador kan vara vänner och leka tillsammans. Den starka gemenskap som finns där, hur alla deltar i varandras födelsedagskalas.

Aatos ja Amine eller Gods of Molenbeek är öppningsfilm på DocPoint-festivalen och visas även på Göteborgs filmfestival som pågår just nu. Dokumentären kommer upp på biograferna i höst och visas senare på Yle.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje