Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Merete Mazzarella om Australien, Amazonas och den tjocka släkten – tre böcker till priset av en, men bara en är värd priset

 Röd jättekänguru
Mänskliga inte minst tack vare sin lilla löjlighet (Merete Mazzarella om känguruer) Röd jättekänguru Bild: WildBear Entertainment Pty Ltd / Jens Westphalen / Thoralf Grosptiz Yle TV1,känguruer

Det nya året börjar med en ny bok av Merete Mazzarella, vår kanske flitigaste författare just nu.

Det är redan hennes åttonde bok under det här decenniet. Takten är hisnande, på gott och ont.

Hennes nyaste bok Den försiktiga resenären är ett bra exempel på det. Flyhänt skriver hon om livet som en resa. En resa bakåt i tid och framåt i rum.

Tyvärr försöker hon sig på att skriva tre böcker på en och samma gång. Ett ambitiöst projekt som fallerar två gånger, men lyckas en gång.

Den första boken i boken handlar om Merete Mazzarellas och hennes närmastes liv, den andra om en kryssningsresa fram och tillbaka från Barbados till Amazonas och den tredje om två resor till Australien.

Merete Mazzarella
Merete Mazzarella Merete Mazzarella Bild: Cata Portin Merete Mazzarella

Bok ett: Berättelsen om Merete Mazzarellas familj

Om vi börjar med den första boken. Hon varnar oss redan i förordet när hon skriver att hon reser tillbaka i tiden, till människor som inte längre finns.

”Eftersom det handlar om livsskeden och människor jag skrivit om i tidigare böcker blir det också här fråga om upprepningar, men förhoppningsvis av en art som också är vidareutvecklingar, fördjupningar.”

En ganska from förhoppning. Insprängt i de två andra böckerna, den om kryssningen och den om Australien, skriver hon om sin mamma och sin pappa och sin son och sin svärdotter och sin första man och sin andra man och sin tredje man och fan och hans mormor.

Allt som oftast har de här berättelserna ingen som helst anknytning till det som sker i övrigt. Och ja, hon upprepar sig.

Jag har förvisso varit medveten om min starka dragning till upprepningar, ändå har jag upprepat mer än jag varit medveten om― Merete Mazzarella. Den försiktiga resenären (2019)

Hon kryssar fram bland sina närmaste och släktingar och berättar än det ena, än det andra. Ganska sällan hugger det till.

Mest när hon berättar om sin uppväxt som diplomatbarn i olika länder och sin vistelse som tonåring på ett internat i England.

Det är äventyrligt så det förslår men på sätt och vis förspillde Mazzarella sitt äventyrskrut under sin ungdom.

Pärm till Merete Mazzarellas bok Den försiktiga resenären
Pärm till Merete Mazzarellas bok Den försiktiga resenären Bild: Schildts & Söderströms Merete Mazzarella

Hon säger det också själv: ”Den sommar jag fyllt femton beslöt jag att jag ville ha ett vuxenliv utan resor.” Och inte bara det. ”I ett par och sjuttio år har jag fortsatt att ta mycket små risker”, fortsätter hon.

Mycket riktigt och mycket konsekvent verkar hon därefter ha levt ett för många ganska så tråkigt och ointressant finlandssvenskt överklassliv i Helsingfors.

Varje människa har en berättelse, säger en gammal klyscha. Men inte varje berättelse är intressant för allmänheten.

Bok två: På kryssning till Sydamerika

Bok nummer två handlar om en kryssningsresa Merete Mazzarella företog sig tillsammans med sin nuvarande man L. En kryssningsresa från och till Bridgetown, Barbados huvudstad.

Det är inte första gången Mazzarella är på en kryssning på de sju haven. Långt ifrån.

”I själva verket är vi kryssningsveteraner, jag i ännu högre grad än L”, skriver hon.

Båten de mönstrar på ägs av ett norskt rederi och heter Braemar. Hon och L gjorde redan tre tidigare kryssningar på samma båt: i Karibien, i Västafrika och i Norge.

Kryssningsfartyget Braemar
Kryssningsfartyget Braemar Kryssningsfartyget Braemar Bild: © Fred. Olsen Cruise Lines kryssningsfartyg,Fred. Olsen Cruise Lines

”Varför till Amazonas?” frågar sig Mazzarella. ”Vi reser hit därför att vi aldrig har varit i Sydamerika förut”, ger hon sig själv svaret.

Man kan ju i och för sig fråga sig om man har varit i Sydamerika när man har startat från Barbados, har vistats på Atlanten i fyra dagar, har åkt in i Amazonasflodens mynning, gjort tre korta strandhugg och sedan åkt samma väg tillbaka?

Det första strandhugget skedde i Santarém. Kryssningsveteranen M skriver att det är ett faktum ”att det inte är alla kryssningsturister som går i land.”

Och så fortsätter hon, nästan triumferande: ”Men vi går alltså i land, L och jag.”

Vem vet om jag kanske en annan gång rentav skulle våga mig en liten bit in i djungeln?― Merete Mazzarella. Den försiktiga resenären (2019)

”Liksom otaliga andra har jag aldrig tyckt om att tänka på mig själv som turist och att vara kryssningsturist sänker en ytterligare några pinnhål på de resandes rangskala”, skriver M vidare.

”Som kryssningsturist förmodas man röra sig i flock, man saknar individualitet, ännu mer än andra turister är man en anonym representant för en problematisk art.”

M:s första strandhugg slutar dock bjärt. Hon börjar må illa i stadens hetta och därtill en guide som stressar. Hon avbryter den organiserade utflykten och far tillbaka till den trygga båten.

Kryssningsfartyget Braemar
Braemar gör ett strandhugg Kryssningsfartyget Braemar Bild: © Fred. Olsen Cruise Lines Fred. Olsen Cruise Lines,kryssningsfartyg

De andra strandhuggen i Parintins och Manaus går tydligen lite bättre. Hon går på en liten promenad på det ena stället och utflykten till det världsberömda operahuset i Manaus klarar hon också av med hedern i behåll.

På väg tillbaka till Barbados blir M fundersam. ”Att vi varit i tre brasilianska städer börjar redan kännas som något jag drömt. Varför? Därför att vi egentligen inte alls varit i dem – inte i någon som helst kvalificerad mening. Vår upplevelse av Brasilien har varit virtuell som när man går på bio, ser en film och sedan går hem igen.”

Nästan, skulle man vilja tillägga, nästan. När man har gått på bio har man nämligen inte flugit runt halva jordklotet och åkt två veckor med ett kryssningsfartyg.

Om vi talar om sådant som ekologiskt fotavtryck är det här en avsevärd skillnad.

Besättningen må le och le men innerst inne tänker de nog att vi är i den öppna vården och de är teamet― Merete Mazzarella. Den försiktiga resenären (2019)

M och L försöker rättfärdiga sig genom att skratta försynt åt de andra, mest brittiska resenärerna och deras absurditeter. Samtidigt beter de sig minst lika absurt.

Där sitter två tänkande människor, pensionerade professorer i litteratur och filosofi, på en båt på Atlanten och tänker … ja, vad?

Mazzarella vet att hon inte borde tycka om den här kryssningen. Att den är under hennes värdighet. Att hon har genomskådat konceptet och vet att det är fel på många olika plan.

Men kryssar gör hon lik förbannat. Ibland försöker hon spela naiv. ”Hur kommer det sig att vi inte en enda gång serverats brasiliansk mat?”

Ibland undrar jag om inte L och jag på vårt stillsamma vis ändå kan räknas som resenärer snarare än turister― Merete Mazzarella. Den försiktiga resenären (2019)

Hon hittar också hela tiden på ursäkter: kryssningsfartyget är med sina 1300 passagerare inte ett sådant jättefartyg, det norska rederiet såklart bättre än de stora amerikanska jättarna och därför får den mestadels asiatiska personalen säkert lite bättre betalt.

Hon betonar flera gånger att hon skriver utifrån en stark ambivalens. Borde man då inte ha dragit några slutsatser?

Människan har förstört stora delar av regnskogen.
Den väldiga Amazonasfloden Människan har förstört stora delar av regnskogen. Bild: EPA/MARCELO SAYAO Amazonas

Bok tre: Australien

Som tur för boken finns ännu en del. Och den delen räddar nog hela boken. Den handlar om ett par resor till Australien, närmare bestämd till Brisbane.

Mazzarellas man L blev oväntat erbjuden sex veckor som gästprofessor vid The University of Queensland och de bestämde sig för att åka med kort varsel.

Också i den här delen finns det saker och ting man kunde ha varit utan. Mazzarellas ständigt närvarande självupptagenhet till exempel, som inte blir bättre när hon skämtar om den, snarare tvärtom.

Fast kanske just det är ett uttryck för ett överstort ego: att tro att allting handlar om en själv?― Merete Mazzarella. Den försiktiga resenären (2019)

Men bortsett från det här ger Australiendelen otroligt intressanta inblickar.

Vi har ju våra glansbilder: operahuset i Sidney, Bondi Beach, Stora barriärrevet, gulliga pungdjur och brummande didgeridoo. Men annars?

Efter att man har läst den här delen av Den försiktiga resenären vet man otroligt mycket mera. Och har kommit australiensarna bra mycket närmare. Till skillnad från de två andra delarna av boken är Merete Mazzarella här på hugget.

Brisbane
Brisbane Brisbane Bild: Lachlan Fearnley Brisbane

Här kommer hennes (spelade?) naivitet väl till pass. Här citerar hon inte i all oändlighet ur allsköns böcker utan frågar folk vad de gör, hur de gör och varför de gör det de gör.

Hon är nyfiken och frågar sig fram, både helt konkret när hon tappat bort sig (någonting som hon har varit rädd för i hela sitt liv) och abstrakt, när hon vill förstå samhället.

Att gå vilse är kanske det jag är allra mest rädd för― Merete Mazzarella. Den försiktiga resenären (2019)

Hon skriver klokt om australiensare, naturen (speciellt fåglarna som ser ut och låter så totalt annorlunda än i Europa) och sedvänjor. Australien känns lite som Europa (Storbritannien, framför allt) men är någonting helt annat.

Hon drar sig inte heller från att diskutera orättvisorna med sina vänner. Den australiensiska flyktingpolitiken, till exempel. Och aboriginerna, ursprungsbefolkningen som har blivit ett offer för den europeiska koloniseringen.

På Braemar föll det mig aldrig in att ta reda på mer om resmålen än det som stod i Lonely Planet― Merete Mazzarella. Den försiktiga resenären (2019)

”Jag skulle aldrig säga att jag älskar Braemar, däremot vågar jag säga att jag börjat älska Australien”, skriver hon. Det märks.

Låt oss därför hoppas på ännu en bok av Merete Mazzarella. En bok blott och enbart om Australien. I väntan och som försmak på det som kanske komma skall kan man bra läsa den aktuella boken Den försiktiga resenären: från sidan 149 framåt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje