Hoppa till huvudinnehåll

"Tur så finns det Stolpe" – en kall och våt natt i youtubern Tor-Erik Stolpes taxi

Taxichauffören Tor-Erik Stolpe sitter en mörk kväll vid ratten och väntar på kunder.
Tor-Erik Stolpe. Taxichauffören Tor-Erik Stolpe sitter en mörk kväll vid ratten och väntar på kunder. Bild: Rafael Donner taxi,Raseborg,Ekenäs,tor-erik stolpe

När Tor-Erik Stolpe sätter sig bakom ratten får han vara med om allt från autografjägare, tonåringar som vilt cyklar efter hans taxi och kunder som betalar extra för att höra honom sjunga. Han är taxidräng, youtuber, politiker och finsk mästare i korvätning, och i Ekenäs verkar alla – på gott och ont – känna Tor-Erik Stolpe.

Det springer en man på gatan, och när han ser att det är en taxi som kommer börjar han desperat vifta på sin ölburk.

Det är lördag kväll i min forna hemstad Ekenäs. Sommarstadens gator står tomma, det snöar lätt och jag sitter i taxin bredvid Tor-Erik Stolpe. Han är en så kallad "taxidräng" – en taxichaufför som kör med någon annans bil. Vi är på kvällens tredje färd, jag ska följa med honom hela natten, från sex på kvällen till sex på morgonen.

Jag darrar som ett asplöv, det är minusgrader ute och av någon orsak fungerar bilens värmesystem inte. Yllesockor, långkalsonger och ylletröja hjälper föga när man sitter stilla natten i ända.

Tor-Erik Stolpe klagar inte. Det är inte hans grej.

Kunderna vi ska plocka upp bor några hundra meter längre fram, men när Tor-Erik ser den ölburksviftande mannen stannar han bilen och vevar ner rutan. Han välkomnas med en replik som han hört tusen gånger om.

– Morjens Stolpe!

Den andfådde ölburksviftaren känner Tor-Erik och det förvånar mig inte ett dugg. Han berättar att han ska följa med grannarna till en mc-klubb, han gissade att det var de som hade beställt oss.

Han stiger ombord och när grannarna några hundra meter senare gör det samma hälsar de glatt. Alla känner Tor-Erik Stolpe.

Vi åker vidare mot mc-klubben, och när vi närmar oss Pojoviksbron bestämmer sig Tor-Erik för att sätta på lite musik. Den dunkande musiken tänder en gnista i de förfestande passagerarna och får dem att fylla taxin med västnyländska.

– Stolpe Show! säger en.

– Vi vill ha Stolpe Show! säger en annan.

– Ska it du sjunga Stolpe! Sjung nu hördu! säger en tredje.

De har alla sett på Stolpe Show på Youtube. Det är Tor-Erik Stolpes egen kanal. Totalt har han laddat upp endast åtta videor, samtliga har några tusen visningar. Inget att hänga i julgranen, men i Ekenäs känns det som om alla hade sett på Stolpe Show.

Varje avsnitt i Stolpe Show går helt enkelt ut på att Tor-Erik Stolpe sjunger en låt. Coldplays "Fix You" och Tomas Ledins "En del av mitt hjärta" har bland annat blivit tolkade av Tor-Erik, men också "Jag tror på EIF", en lokal version av Mats Olins "Jag tror på sommaren".

Det är kanske inte för alla. Men bland Ekenäsbor är Stolpe Show en favorit: det är hederligt, det är obekymrat – och det är hundra procent Tor-Erik Stolpe.

I taxin börjar han ivrigt bläddra bland radiokanalerna, han försöker hitta en sång han kan orden till. Valet faller på Pitbulls "Rain Over Me".

Tor-Erik brukar vanligtvis inte ta plats på det här viset. Han är den som alltid ställer sig i hörnet, som följer. Han är tystlåten och fåordig, tillbakadragen. Hemifrån har han fått höra att om man inte har något viktigt att säga så ska man inte säga något heller.

Men nu sjunger han, och för ett liten stund kretsar jorden kring Tor-Erik Stolpe.

Österbys Erikska ätt

Tor-Erik bor i ett litet hus i Österby, en förort väster om Ekenäs centrum. Han har bott där i hela sitt liv. Mamma, pappa och bror bor i samma hus. Tor-Eriks pappa heter Erik, brodern hette Sven-Erik, men bytte namn. Det blev för många Erikar i samma hem.

Vi ska inleda vår gemensamma kväll här och när jag på lördag kväll klockan sex parkerar min bil utanför huset står Tor-Erik redan lite otåligt på farstun och väntar.

Vi sätter oss i vardagsrummet och dricker kaffe, han har radat upp fyra olika sorters kex i ett prydligt arrangemang på en tallrik. Bulle bjuder han också på och utöver tilltugg står det ett hav av rosor, julblommor och nejlikor på bordet. Tor-Erik Stolpe har nyligen fyllt 30 år.

När jag frågar honom varför han fortfarande bor med sina föräldrar har han svårt att ge ett entydigt svar. Det kanske bara blev så, men han nämner också föräldrarnas sviktande hälsa som en faktor. De syns inte till medan jag är där. Det visar sig att huset egentligen består av två bostäder, men att de äger båda två. Föräldrarna ser på tv på andra sidan.

– Jag har svårt att flytta härifrån. En gång Österby, alltid Österby, säger Tor-Erik när vi ses igen nästa dag, den här gången i Österby kiosk.

Som vanligt beställer han en pyttipanna med alla kryddor och en Coca-Cola, men före det har vi en lång natt framför oss.

Kulturchock på station 869

Ettan har gått upp i rök. Den legendariska krogen har förvandlats till en byggplats, intill går det att köpa en lägenhet i ett nybyggt och extravagant bostadskvarter. Enligt dess webbplats finns den till för "riktiga livsnjutare som älskar havet".

Ve och fasa: staden som jag känner håller sakta på att förvandlas till något nytt.

På andra sidan Norra Strandgatan fortsätter förvandlingen: det gamla hamnkontoret är omgivet av taxibilar. Det har blivit ett personalrum för taxichaufförer.

De brukade hålla till vid Rådhustorget, men en utdragen och komplicerad konflikt mellan staden och chaufförerna har lett till att de fått lov att flytta hit i stället. Ingen verkar gilla arrangemanget och det är inte så konstigt. Taxichaufförernas lokal är kal och ansiktslös, den känns som en tandläkarmottagning. I taxicentralens system har lokalen ett närmast dystopiskt namn: station 869.

Samtidigt har den nya lagen om taxitrafik, som trädde i kraft förra sommaren, medfört att alla taxichaufförer numera kan köra när de vill, var de vill. Ur kundens synvinkel betyder det bland annat att det kan vara näst intill omöjligt att få en taxi på en vardagskväll, speciellt om man bor på en liten ort som Tenala eller Lappvik.

Ur taxichaufförens synvinkel betyder det mera friheter, men också en radikal förändring i den lokala taxikulturen – en kulturchock. Ny lokal, nya chaufförer, nya rutiner, system, normer.

Tor-Eriks arbetspass börjar här, på station 869. Det gäller att checka in i systemet och ställa sig i kö för att få en kund. Chaufförerna sitter inne i lokalen vid ett runt, litet köksbord. Medan vi diskuterar förändringarna erbjuder en av chaufförerna en lakonisk sammanfattning.

– Allt blir sämre när man åldras, förklarar han.

En annan chaufför protesterar.

– Inte allt! Kvinnorna blir bättre i takt med att synen blir sämre.

För åtminstone en liten stund fylls den bleka lokalen av skratt. Mycket har förändrats i min gamla hemstad, men humorn är sig lik.

Tor-Erik Stolpe sitter med fyra andra taxichaufförer vid ett köksbord i chaufförernas lokal på Norra Strandgatan i Ekenäs.
Tor-Erik Stolpe sitter med fyra andra taxichaufförer vid ett köksbord i chaufförernas lokal på Norra Strandgatan i Ekenäs. Bild: Rafael Donner taxi,Ekenäs,Raseborg,norra strandgatan

Tv:n är påslagen, det kommer backhoppning och det går uselt för finländarna – som vanligt. Efteråt tittar vi på störtlopp. Andreas Romar blir sex hundradelar från en poängplacering – som vanligt.

Vi väntar, vi väntar.

En chaufför berättar att det på vardagsnätter kan gå ett halvt dygn utan att någon i Raseborgs kommun behöver en taxi. Nu är det lördag och därmed garanterat att någon behöver skjuts, men en timme går och Tor-Erik Stolpe och jag sitter fortfarande där.

Han älskar idrott, så han har knappast några invändningar. En av de bästa dagarna i Tor-Eriks liv inträffade då Finland vann VM-guld i ishockey för herrar år 2011. Han åkte till Salutorget i Helsingfors för att fira, han tappade bort sina vänner men hittade nya, alla var glada och kramade honom.

Han återvände ännu samma dag med tåget till Karis. Det blev fest på Club 18 och efterfest därpå.

– Det var nog en "never forget moment". Om man kommer till Karis och det blir en sån däran fest, och en efterfest dessutom. Jag har en tendens att jag brukar somna på en massa soffor, så där slocknade jag sen.

Taxichauffören Tor-Erik Stolpe sitter på soffan och ser på tv i taxichaufförernas lokal på Norra Strandgatan i Ekenäs.
Taxichauffören Tor-Erik Stolpe sitter på soffan och ser på tv i taxichaufförernas lokal på Norra Strandgatan i Ekenäs. Bild: Rafael Donner taxi,Raseborg,Ekenäs,tor-erik stolpe

Nu slocknar han inte. 126 minuter efter att han checkat in på station 869 på sin pekplatta kommer kvällens första beställning.

Det är dags för Stolpe Show.

Taxi Stolpe

Klockan är halv nio: efter två sega och händelselösa timmar är äventyret äntligen igång. En fullmåne skymtar mellan molnen och får skuggor att dansa i skogen, vi formligen glider västerut på riksväg 25.

Jag har fjärilar i magen, det känns spännande att plocka upp främmande människor och jag tänker att det kanske inte är så tokigt det här med att vara taxichaufför. Under nattens gång suddas tanken småningom ut.

Vi kör till Harparskog och plockar upp ett gäng nattsuddare, de vill besöka samma mc-klubb som ölburksviftaren och hans grannar senare ska till. Alla som hoppar in i taxin känner Tor-Erik Stolpe.

Efter att vi lämnat av kunderna kör vi till en grillkiosk i Ekenäs centrum och tar kvällens första – och sista – paus. Vi dricker en kopp kaffe, senare förbannar jag mig själv för att jag inte åt något. Min nästa måltid blir först på söndag eftermiddag.

Taxichauffören Tor-Erik Stolpe sitter vid ett bord inne i en grillkiosk och dricker kaffe medan han läser tidningen.
Taxichauffören Tor-Erik Stolpe sitter vid ett bord inne i en grillkiosk och dricker kaffe medan han läser tidningen. Bild: Rafael Donner Raseborg,Ekenäs,taxi,taxichaufförer,tidningar,kaffe,Kvällstidning,tor-erik stolpe

Den finska mästaren i korvätning Tor-Erik Stolpe äter inte heller något. Han vann mästerskapet för några år sedan, han åt över 50 knackkorvar.

Han väger nästan tvåhundra kilo. Många i hans släkt har diabetes och han är rädd för att vara näst i tur.

Han beklagar sig över att man i Ekenäs måste köra bil överallt. Bilismen och grillmat är en farlig kombination, jag vet själv hur det går till: när jag på söndag försöker få tag på mat slutar det med att jag kör via Västerby kiosk och stoppar i mig en portion franskisar – med alla kryddor.

Tor-Erik säger att det ska bli vårens stora projekt att försöka gå ner i vikt. Han hoppas kunna hitta en personlig tränare som kan hjälpa honom och han funderar på att köpa ett löpband eller en roddmaskin.

Han är trött hela tiden och skulle vilja ha mera energi för att göra saker. Allt började i tioårsåldern.

– Jag var jättesugen på bulle då. Jag tävlade för mig själv i att försöka äta så mycket bulle som möjligt på ett visst antal minuter.

Jag frågar honom lite fördomsfullt om han blev mobbad som liten, men trots att han nämner vissa händelser som lämnat sina spår menar han att folk i huvudsak alltid varit snälla mot honom.

Han är ett kärt barn, han har många smeknamn: Kaamo (från Tutankhamon), Totte, Turre, Tusse, Tjotan, Tusmoj, Erik och Stolpe.

Han vill inte klaga.

Stolpe ut

Vi kör vidare, efterfrågan på taxibilar stiger småningom i promillehaltens takt. Vi plockar upp ett äldre par som varit på middag i Fiskars, vi kör ölburksviftaren och hans vänner till mc-klubben. Sedan är det några stamkunders tur, de ska till Santa Fe i Ekenäs centrum.

Medan den sista kunden ännu går till taxin börjar Tor-Erik Stolpe köra iväg. Kunden hinner bli förvånad för ett ögonblick innan Tor-Erik stannar bilen igen. Han kallar det "dörrtricket", han gör det alltid med stamkunderna i fråga.

Natten fortsätter i liknande spår, det är främst unga i 18-30-årsåldern som ska till eller från krogen, festen eller kompisen. En 50-årsfest besöker vi också, det står en berusad kvinna i en kort kjol på trappan, hon stoppar i sig en bit pizza på ett förvånansvärt vulgärt sätt.

De är nattens mest berusade medpassagerare. En av dem talar sluddrigt, det låter nästan som danska.

Vi hinner inte pausa, folk ska än hit, än dit, och avstånden är långa. Vi kör två gånger ner till Hangö och tre gånger till Karis. Jag fryser och jag är trött och hungrig, jag märker att jag blir irriterad på alla kunder, och plötsligt känns Tor-Eriks jobb inte så kul längre.

Men Tor-Erik Stolpe klagar inte.

En taxibil står på en mörk och snöig gata i Karis, Tor-Erik Stolpe sitter bakom ratten och gör anteckningar.
En taxibil står på en mörk och snöig gata i Karis, Tor-Erik Stolpe sitter bakom ratten och gör anteckningar. Bild: Rafael Donner Karis,Raseborg,taxi,tor-erik stolpe

Tor-Erik är suppleant i Raseborgs kommuns fritidsnämnd. Hans valslogan var "Stolpe in". Det räckte inte hela vägen, men han fick 42 röster. Han berättar att folk efteråt skämtade om att det blev "Stolpe in och Stolpe ut".

Han gillar starkt att arbeta med människor och är tacksam för att han får köra taxi.

– Det är som om en dröm skulle ha gått i uppfyllelse, berättar Tor-Erik.

Han menar att han faktiskt föredrar att köra nattaxi. Om vardagarna kör han skoltaxi men han tycker att det är för rutinerat och händelselöst. Tor-Erik har inget emot alla fyllerister, man måste bara handskas med dem på rätt sätt. Kunderna verkar uppskatta honom.

– Tur så finns det Stolpe! kommenterar en av kvällens kunder.

Efter att Tor-Erik började med Stolpe Show är han inte längre bara en taxichaufför, utan också en lokal kändis. Han berättar att folk har bett om hans autograf, och en gång cyklade ett gäng tonåringar efter hans taxi och ropade "Stolpe Show".

En av hans stamkunder brukar betala extra för att höra honom sjunga. Under vår gemensamma natt är det ingen som erbjuder honom pengar, men nog så många som vill ha en gratiskonsert.

Tor-Erik Stolpe ler sällan, men när någon vill att han sjunger så gör han det.

Samtidigt märks det att han inte är van vid att få så mycket uppmärksamhet. Det förvirrar honom, han erkänner att han inte vet hur han ska förhålla sig till det hela. Han tänkte aldrig att Stolpe Show skulle bli en så stor grej, det har gått över ett år sedan det senaste avsnittet.

Showen fortsätter, vare sig han vill det eller inte.

Taxichauffören Tor-Erik Stolpe sitter i bilen i mörkret och antecknar.
Taxichauffören Tor-Erik Stolpe sitter i bilen i mörkret och antecknar. Bild: Rafael Donner Raseborg,taxi,skrivande,tor-erik stolpe

Runt tvåtiden plockar vi upp ett killgäng från Ekenäs. Jag känner några av dem från förut, de ska till Santa Fe. När jag berättar att jag skriver ett personporträtt på Tor-Erik Stolpe blir en av killarnas reaktion nästan hätsk.

– På Stolpe!?! Varför då?

Han kastar en misstänksam blick på mig, han verkar inte förstå varför Tor-Erik skulle förtjäna någon uppmärksamhet. Och jag tänker att det kanske just är därför jag har valt att följa med honom en lördagsnatt i Ekenäs.

“Är du vakiger?”

När klockan slår fyra börjar jag lite naivt hoppas på att ingen längre behöver skjuts. Vi hinner vila en liten stund medan vi väntar på nya kunder, vi sitter i taxin, det är mörkt och tyst överallt, vi somnar nästan båda två. Det dröjer ändå inte länge innan pekplattan surrar igen. Hangö kallar, därefter Karis igen.

En stupfull kvinna vill att vi kör henne till sin älskare. Medan hon sitter i taxin ringer hon honom, det tar en stund innan mannen svarar.

– Är du vakiger? skriker hon sedan, på den bredaste västnyländska dialekten jag någonsin har hört.

Tor-Erik har ingen flickvän. Han suckar tungt när jag frågar honom om kärlek.

– Åren springer förbi tyvärr.

– Jag har ju till och med Tinder som alla andra. Nog har det varit något men på sistone har det varit ganska lugnt. Det är ungefär som om kvinnofolket skulle ha gått i ide. Jag har aldrig träffat någon så att det skulle ha blivit en dejt, men det har varit nära. Dom säger inte vad man gör för fel, så man blir ju lite besviken.

Tor-Erik vill ändå inte klaga. Han har många kompisar, säger han, och har det ganska bra.

– Det finns nog såna som har det värre. Dom har kanske inte råd att betala sina räkningar och så, och blir utanför samhället och är utan jobb.

Jag tänker att det kanske finns två sorters människor i världen: sådana som lägger all sin energi på att tänka på alla som har det bättre, och sådana som Tor-Erik Stolpe. Han besitter en sällsynt ödmjukhet, en tacksamhet för livet.

Jag är personligen inte som Tor-Erik – tyvärr. Väldigt få är det.

Efter att vi kört kvinnan till sin älskare har vi suttit i taxibilen i nästan tolv timmar. Tor-Erik vill fortsätta, han misstänker att han är den enda och sista taxin som är i farten.

– Snart tror jag nog att vi har fått hem alla, säger han.

Han ser det som sitt ansvar att få hem hela Västnyland.

Lite före sex på morgonen kör vi därför in genom porten till Nylands brigad, det är någon från bostadsområdet inuti som behöver skjuts. Vi plockar upp två personer som ska till Ekenäs centrum.

Brigaden har väckning klockan sex, vi missar den med några minuter, men vi kör förbi 2. Kustkompaniets kasern och ser nattvakten sitta vid sitt bord. Tor-Erik Stolpe och jag ryckte in samtidigt, det var här vi höll hus. Det har hunnit gå tio år. En cirkel är sluten. Jag minns att det inte fanns tillräckligt stora kängor för honom på hela brigaden, han gick i gympaskor i två veckor. Hans skostorlek är 48.

Vi lämnar garnisonsområdet bakom oss och kort därefter stiger nattens sista kunder av i Ekenäs centrum. Ett nytt avsnitt i Stolpe Show är avslutat.

Dagen efter träffas vi i Österby kiosk. Tor-Erik har besökt stället säkert tusen gånger.

Efter att jag frågat Tor-Erik om hans övervikt känner han att han måste tillägga något.

– Sist och slutligen så är jag ganska lycklig med mitt liv. Inte har jag något som saknas just nu. Jag tror att många är besvikna på sig själva, att det är det som är problemet.

Men du är inte det?

– Nej.

Är du stolt över att vara Stolpe?

– Det är jag nog. Nu när man har blivit 30, så ... det känns nog som att man har kommit långt i livet redan.

Tor-Erik Stolpe gillar inte att klaga. Han gillar Österby kiosk, han gillar Österby, han gillar Ekenäs, sitt jobb, sitt liv.

Tor-Erik Stolpe sitter vid ett bord i Österby kiosk i Ekenäs.
Tor-Erik Stolpe sitter vid ett bord i Österby kiosk i Ekenäs. Bild: Rafael Donner Ekenäs,Kiosk,Raseborg,österby kiosk

Nyligen publicerat - X3M