Hoppa till huvudinnehåll

Yle har tekniska problem som kan påverka svenska.yle.fi och Arenan. Vi utreder.

Hennes texter är som ett vrål över kvinnohat och döda kvinnokroppar – en dag ska Sara Stridsberg också kommentera varför hon lämnade Svenska Akademien

Sara Stridsberg 2019.
Sara Stridsberg, januari 2019. Sara Stridsberg 2019. Bild: YLE / Tomas Jansson Sara Stridsberg

Sara Stridsbergs senaste roman Kärlekens Antarktis är som ett vredesfyllt vrål över underhållningsindustrins utnyttjande av döda kvinnokroppar. Nu besöker hon Finland för ett festföredrag på Runebergsdagen, kring temat "Det oförlåtliga".

Det finns något som så många vill höra Sara Stridsberg kommentera men som hon själv inte vill tala om; hennes syn på kaoset kring Svenska Akademien som ledde både till att både hon och flera andra trädde ut ur kulturborgen, och till att Nobelpriset i litteratur inte alls delades ut i fjol.

Och ja, jag måste be henne kommentera det. Men först då vi redan hunnit prata om saker som känns viktigare. Hennes senaste roman, den samtidigt så mörka och grymma och vemodiga och ljusa Kärlekens Antarktis. Eller morden i Jönköping hon minns från då hon var bara tio år gammal. Eller att hon nu ska introduceras i USA med romanen Drömfakulteten.

VI BÖRJAR MED ATT tala om höstens omtalade roman Kärlekens Antarktis, som nu senast har nominerats till Sveriges Radios romanpris och som senare i år ges ut också på finska.

I Sverige har man lyft fram paralleller mellan romanfiguren Kristina och 1980-talets ouppklarade styckmord på en prostituerad drogberoende kvinna i Stockholm. I romanen mördas Kristina av en man som plockat upp henne i en bil, men hennes röst tystnar inte. Hon blir en tidlös figur som rör sig bakåt i tiden men som också följer med händelser efter mordet, ser både sina föräldrar innan hon föddes och sina barn efter att hon dött.

Sara Stridsberg var själv 12 år då styckmordet nystades upp i tidningarna, men då jag frågar henne om hennes egna minnesbilder, svarar hon att hon har starkare upplevelser av ett seriemord då hon inte var mer än tio.

- En gång tänkte jag faktiskt skriva en stor roman som skulle heta ”Mord i Jönköping 1980 1985”, kanske världens sämsta romantitel, men den skulle handla om flickorna ur min barndom som stirrade upp ur tidningarnas trycksvärta på mej. De var för mej som ett slags varsel, eller bilder av en flickas framtid i världen.

Det måste ha varit fruktansvärt, att som 10-åring måsta tänka den tanken.

- Ja men den var så uppenbar. Som barn försöker man ju förstå hela världen och se alla möjligheter. Men som barn tror jag inte man är riktigt säker, på vad som ska hända när man går ut i världen och ut i skogen.

Om ni är så jävla intresserade av döda kvinnokroppar så varsågoda!

Ut i skogen, ja. Den mörka skogen är en central miljö i Kärlekens Antarktis. Det är dit huvudgestalten Kristina förs av en anonym man, det är där hon mördas och styckas, och det är dit berättelsen för läsaren, om och om igen.

Sara Stridsberg och skogen, 2014.
Sara Stridsberg och skogen, 2014. Sara Stridsberg och skogen, 2014. Bild: Karl Melander. Sara Stridsberg

- Den starkaste första bilden till romanen som jag fick innan jag började skriva, var klackar som slår mot en gata. En kvinna som om och om igen går längs en gata, i ett sorts blåaktigt dis som kan uppstå i skymningen. Jag kunde aldrig se hennes ansikte, bara se henne gå och gå, och det fanns en sorts längtan efter att höra hennes klackar ännu en gång, låta henne rusa fram i världen ännu en gång, innan det stora mörkret.

- Men det som kom efter bilden var en röst, jag har följt en röst in i skogen, du vet känslan när man följer med skogsrået in i skogen, den vackra flickan som man följer längre och längre in, och då man till slut inte vet var man är, då vänder hon sig om och visar sitt öppna sår.

- Och den röst jag hörde då var en röst som sa, se på mej när jag är död, se på min döda kropp i skogen, se på mina barn när jag inte är här längre, se på min döda kropp, se på min kropp i stycken. Som ett slags radband som jag kunde sitta och dra på. Och den rösten gick inte riktigt att värja ifrån, den rösten hade jag med mej hela romanen.

Jag kan hitta den mörkaste skogen i världen, jag kommer ändå att skriva ljuset till slut.

Du har i något sammanhang sagt, ”ett kvinnomord ska inte vara underhållning”. Och i den här romanen bankas det verkligen in i ens huvud, det här är inte underhållning, det är bara för jävligt.

- Det stämmer, jag har också skrivit det här i någon sorts protest mot alla dessa kvinnokroppar som är en så viktig beståndsdel i vårt sätt att underhålla oss, i deckarlitteratur och tv och film. Jag hade en så stark känsla av att... Om ni är så jävla intresserade av döda kvinnokroppar så varsågoda! Men då får ni följa med hela vägen in i skogen, då får ni stanna här, döden går inte över.

- En bild som återkommer i populärkulturen är ju den döda kvinnan som passerar så hastigt förbi. Man sliter ut henne ur det där facket på bårhuset och betraktar hennes grönbleka ansikte, och så skjuter man iväg lådan ur bilden och så är hon borta. Och så fortsätter berättelsen med människor som är väldigt upptagna av mördaren.

Sara Stridsberg 2018.
Sara Stridsberg, förlagets foto i samband med lanseringen av Kärlekens Antarktis. Sara Stridsberg 2018. Bild: Irmelie Krekin. Sara Stridsberg

I KÄRLEKENS ANTARKTIS har Sara Stridsberg svängt på den berättelsen. Här är det mördaren som försvinner, medan den döda kvinnan finns kvar. Samtidigt blir jag som läsare förtvivlad och nästan arg, för att kvinnan i berättelsen så tydligt vet att det kommer att sluta dåligt då hon stiger in i bilen. Då hon sedan ändå gör det vill man rycka tag i henne och vråla ett nej!

När en människa har förlorat allt så blir hennes liv farligt.

- Jag tror att en del i det är att hon driver med läsaren, och med världen. Hon blickar tillbaka på en värld som säger att det var hennes fel. Och hon säger Varsågoda, det var mitt fel, jag steg in i den jävla bilen. Så hon svarar på en föreställning om henne.

- Men så är hon också en människa som inte tror på räddning, och när en människa har förlorat allt blir hennes liv farligt. Det är då hon behöver beskydd.

- En människa som är likgiltig för sitt liv behöver någon annan som inte är likgiltig, hon behöver en värld och ett samhälle och medmänniskor, någon som kan fånga henne. Och jag tror hennes hårda utsaga, detta ”jag visste att det skulle hända”, handlar om just det. Vi visste alla, men vad gjorde ni.

SARA STRIDSBERG HAR SKRIVIT fem romaner, oftast om extrema situationer, oftast med speciella kvinnofigurer i centrum – som i debuten Happy Sally (2004) om Sally Bauer, den första skandinaven som simmade över Engelska kanalen. Eller genombrottsromanen Drömfakulteten (2006), en fiktiv historia om den amerikanska radikalfeministen Valeri Solanas, kvinnan som skrev Scum-manifestet och sköt Andy Warhol.

Hon har också skrivit sex pjäser som alla spelats på viktiga Stockholmsscener, och översatt den brittiska dramatikern Sarah Kane som starkt har påverkat hennes tankar om skrivandet.

Jag är bara intresserad av en litteratur som söker upp människan när hon har det som svårast.

Ständigt har hon fått frågan varför det är så mörkt i hennes romaner. Men då jag konstaterar att Kärlekens Antarktis knappast gör de frågorna ovanligare, kontrar hon med att hon ”alltid försöker leta efter det goda, jag kan hitta den mörkaste skogen i världen men ljuset kommer ändå att hitta dit, jag kommer ändå att skriva ljuset till slut”.

Bild på författaren Sara Stridsberg.
Sara Stridsberg, 2018. Bild på författaren Sara Stridsberg. Bild: Irmelie Krekin Sara Stridsberg

- Jag tror att jag bara är intresserad av en litteratur som söker upp människan när hon har det som svårast, där allt står på spel. Men när jag i Sverige får frågan ”varför skriver du om så aparta extrema mänskor”, så tror jag frågan egentligen lyder ”varför skriver du inte om medelklassmänniskor i Stockholms innerstad”. Människorna jag skriver om är inte aparta eller främmande för mej. Jag känner dem, de har funnits i min närhet.

Jag läste om romanens slut nu, och då tänkte jag att det hör till det mest hoppfulla och ljusaste som du har skrivit. Känns det så för dej också?

- Jamen för mej handlar boken också om att hon blir sina barns mamma, på riktigt. Det är genom att betrakta sina barn och rannsaka sej själv som hon på något vis blir deras mamma.

- Jag tror en definition på en riktigt bra mamma är den som rannsakar sej själv, och som verkligen kan se alla sina brister i kärleken. Kristina kan säga hårda saker som att drogerna var viktigare än kärleken, men för mej gör det henne till den perfekta mamman.

- Det stora för henne är att hon verkligen har räddat sitt andra barn, Solveig, hon väljer att lämna bort henne, för att låta henne gå fri från sej själv.

Det är så otroligt tomt efter att en roman blivit färdig.

När du skapar den värld som du sedan skriver, vad är det svåraste att skriva fram? Det grymma mörkret? Eller stunderna av vemod och kärlek som smälter bort?

- Jag tror det var Beckett som sa att texten är en affär mellan handen och pappret, att den inte går genom intellektet. På ett vis är det ju blint, jag skriver blint. Men i allt jag någonsin skrivit omges jag av en känsla av... Hur ska jag kunna skriva detta, och samtidigt, hur ska jag kunna låta bli att skriva detta.

- Det är ju som att upplåta sej, att det från början finns en stor tvekan men sen försvinner den när jag låter mej tas i anspråk av den där främmande rösten, och följa med den hela vägen in i skogen, och sen komma ut själv och vara tömd och kanske inte riktigt förstå vad som har hänt.

- När man skriver får man använda mycket av sej själv, alldeles för mycket, men man får inte använda själen. Om man tänker den som en konstig stor tunga på insidan som rör sej, så får man inte skriva med den. Men när jag skrev senaste boken hade jag känslan av att jag hade skrivit lite med själen den här gången, och att det var farligt.

Hur länge tar det att komma bort från den världen?

- Det tar ganska lång tid. Länge brukar jag skriva vidare på romanen, också efter att förlaget tagit romanen ifrån mej så fortsätter jag skriva. Jag tror det är en ny bok, men sen ser jag att det bara är ett appendix till den förra romanen, för att det finns en sån längtan i mej att vara kvar.

- Det är så otroligt tomt efter att en roman blivit färdig, som om världen var tömd på mening. Och det tar lång tid att få det ur kroppen.

NU VÄNTAR ETT STORT STEG i karriären bakom hörnet. I slutet av sommaren ska nämligen Stridsbergs Drömfakulteten ges ut i USA.

- Det känns lite märkligt för att det just är Drömfakulteten som ju utspelar sej i USA, konstaterar hon. Men också för att jag skrev den för femton år sedan, för mej är den så otroligt avlägsen. Men jag läste den på nytt nu, den engelska översättningen.

Jag ville bara stryka allt.

Hur var det?

- Jag tycker det är hemskt att läsa gamla böcker. Det var fasansfullt, jag ville bara stryka allt, ville kontakta översättaren och säga stryk stryk stryk.

- Den kraften som Valeri Solanas har och som då var fantastisk att skriva, efter det har jag skrivit så mycket om människor som varken vill eller kan försvara sej, som säger ”gör med mej vad ni vill”. Det blir som att den positionen intresserar mej mycket mer, så jag har svårt att återkalla det här motståndet som finns i Drömfakulteten.

Men det måste väl vara oerhört spännande att åka dit?

- Ja men jag har ofta en väldigt pessimistisk inställning till vad jag än ska göra, så jag tycker det är skitjobbigt, sådär att… va fan ska jag säga om den, jag minns ju ingenting. Men du har rätt. Det är också en väldigt rolig sak.

Sara Stridsberg 2019.
Sara Stridsberg och intervjusituationens småbrödsamling. Sara Stridsberg 2019. Bild: YLE / Tomas Jansson Sara Stridsberg

OCH SÅ ÄR VI FRAMME vid intervjuns sista minuter, då det bara måste bli tal om Svenska Akademien, institutionen bakom litteraturens legendariska Nobelpris, kulturborgen Stridsberg steg in i 2016 och som hon i samband med kontroversen kring den så kallade Kulturprofilen valde att lämna våren 2018.

När alla andra pratar samtidigt och i munnen på varandra, då kan man vänta.

Många minns det redan mytomspunna fotografiet från den kvällen, då hon vandrar ut från Svenska Akademiens lokaliteter tillsammans med ständiga sekreteraren Sara Danius som efter en maktkamp hade valt att lämna sin post.

Sara Danius och Sara Stridsberg i armkrok.
Sara Stridsberg (t.h) och Sara Danius. Sara Danius och Sara Stridsberg i armkrok. Bild: EPA/Jonas Ekströmer Sara Danius,Sara Stridsberg

Jag har fått informationen att du inte vill prata om Akademien, men då måste jag fråga varför du inte vill prata?

- Det handlar om att jag inte har någonting att säga som skulle förklara eller förändra eller bidra till den nuvarande situationen. Jag tror jag kommer att prata den dagen när jag känner att jag kan bidra med någonting.

Tror du att den dagen kommer?

- Det tror jag.

Säger hon, och skrattar till.

- Då metoo briserade var jag långt inne i skogen, men jag satt också i Svenska Akademien som ju blev något av metoos hjärta. Det var där det exploderade som starkast, och där var jag.

Du var i många mörka skogar, samtidigt.

- Japp. Men en dag är det rätt tid att prata. När alla andra pratar samtidigt och i munnen på varandra, då kan man vänta.

Har det påverkat ditt skrivande på något sätt, det här högljudda kaoset kring Akademien?

- Jag tror inte det. Mitt skrivande befinner sej så otroligt långt inne i mej, apropå de dödade kvinnorna i min barndom, rörelserna kommer därifrån, det tar 10 20 år för mej att göra någonting med rytmerna och tonerna jag har i huvudet.

Så bilderna du såg som 10-åring, de finns fortfarande kvar?

- Jamen allt finns fortfarande. Hela livet är ju närvarande alltid, och så tror jag att jag skriver mina böcker också. Jag tänker att jag skriver i en evighetstid där allt redan har hänt och allting kommer att hända igen, det finns ingen riktigt realistisk tid.

- Skrivandet är ju också att aldrig lämna, upplever jag, som att stå kvar på en sorts tröskel, barndomens tröskel, den man står på när man är tolv. Ofta har jag skrivit den tiden, tröskeln, när man betraktar existensen utifrån en kanske mer ren position där man kan se världen bättre, för att man inte är en del av den ännu.

- Att skriva är också att stå lite utanför världen, och aldrig komma in i den. Snarare samla på sej alla de där konstiga radbanden och bilderna, och bli kvar där, och missa livet egentligen. Det har jag en känsla av ibland. Man missar att gå ut genom den där dörren där livet väntar.

Svenska Litteratursällskapets Årshögtid, inklusive Sara Stridsbergs festtal om ”Det oförlåtliga”, streamas på YLE Arenan på tisdagen den 5/2.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje