Hoppa till huvudinnehåll

Polarforskaren Shackletons skepp sjönk och försvann vid Antarktis år 1915 – nu jobbar en ny expedition med att hitta skeppet Endurance

Skeppet Endurance fast i isen
Ernest Shackletons skepp Endurance sjönk i Weddellhavet vid Antarktis och har aldrig återfunnits Skeppet Endurance fast i isen Bild: 2014 SPRI Endurance

En påkostad expedition, Weddell Sea expedition 2019, med en internationell grupp på drygt 40 forskare söker efter skeppet Edurance som sjönk under ismassorna 1915.

Forskarna har de senaste två veckorna befunnit sig i vattnen vid Antarktis, iskontinenten på södra halvklotet som kröns av sydpolen.

Forskargruppens primära uppdrag, att undersöka shelfisen Larsen C, i princip en gigantisk platta av is, är avslutad och de har nu tagit sig an nästa projekt – att hitta upptäcksresanden Ernest Shackletons skepp Endurance som sjönk under en berömd expedition i början av 1900-talet.

Och det är inte ett helt lätt företag, som upptäcktsresanden Patrick "Pata" Degerman förklarar.

- Det är en massa is på havet, och då behöver man en redig isbrytare för att ta sig genom. När du väl är där ska du sen dessutom hitta vraket.

Pata Degerman
Patrick "Pata" Degerman är en flitig besökare på Antarktis - 7 gånger har han besökt kontinenten sedan 1997 Pata Degerman

Lyckligtvis hade Endurance en noggrann navigatör som med hjälp av en sextant och en kronometer noterade positionen där Endurance slutligen gick under, så forskarna har en bra punkt att börja från.

- Och om de sen lyckas hitta den så är den under tre kilometer is, vilket betyder att det inte är bara att dyka ner och ta en titt. Dessutom ska du ha hål i den här isen på något vis och då är det motorsåg och spett, borrar eller dynamit som gäller, förklarar Degerman.

Forskargruppen planerar att använda sig av en radiostyrd robot som ska skickas ned och filma ett eventuellt fynd.

De drömmer om att hitta ett förhållandevis intakt vrak, i synnerhet som de organismer som vanligen förtär undervattensvrak inte klarar förhållandena i vattnen kring Antarktis.

Havsis på Antarktis.
Det är gott om is vid Antarktis - ibland är den extremt svårforcerad. Havsis på Antarktis. Bild: Jason Auch / Wikimedia Commons havsis,Antarktis

Men beroende på de skador Endurance fick då den gick under och hur den sedan slog i havsbottnen, kan skeppet antingen befinna sig i någolunda hela stycken eller vara helt i bitar.

Polarupptäckternas tid och Ernest Shackleton

Ernest Shackletons resa, med namnet The Imperial Trans-Antarctic Expedition, var en av de sista spektakulära brittiska upptäcktsfärderna och markerade på sätt och vis slutet på en era.

Och som så många andra liknande expeditioner, var den ett fullständigt misslyckande.

Porträttfoto på Ernest Shackleton
Ernest Shackleton gick till sjöss redan som 16-åring, och deltog under senare år i ett antal expeditioner Porträttfoto på Ernest Shackleton Bild: Getty Images Ernest Shackleton

Det började i Storbritannien under sekelskiftets första år, och under en period då kapplöpningen mellan dåtidens stormakter om att upptäcka de sista, svåråtkomliga platserna på jordklotet, var i full gång.

Medan resten av världen var mer eller mindre färdigt kartlagd, återstod utmaningen att erövra polerna. Och sydpolen på Antarktis var en av de största erövringarna som kvarstod.

En av dem som känt resefebern och äventyrslusten var britten Ernest Shackleton. Shackleton var med i besättningen på upptäcksresanden Robert Falcon Scotts resa till Antarktis 1901-1904, och gjorde senare ett eget försök att nå Sydpolen några år senare, men var tvungen att vända tillbaka innan man kunde uppnå själva målet. Han adlades dock för besväret.

Sydpolen erövras

Drömmen att bli först till sydpolen för Storbritanniens räkning kom på skam när norrmannen Roald Amundsen, år 1911, lade bedriften under sig, till Shackletons förtret. Men Schackleton var inte den som gav sig.

Bild på Antarktis från rymden
Antarktis lockar, trots sitt ogästvänliga klimat Bild på Antarktis från rymden Bild: Getty Images Antarktis

Han tog fram en ny plan som gick ut på att de skulle bli de första att korsa Antarktis till fots.

Tanken var att två skepp skulle nå Antarktis från iskontinentens motsatta sidor. Den ena skulle landsätta förnödenheter och basstationer, medan den andra skulle landsätta en expeditionsgrupp som skulle ta sig över Antarktis via sydpolen till dessa depåer och därmed vara de första att uppnå den här bedriften.

Skeppen Aurora, som skulle runda Antarktis och ansvara för depåerna, och Endurance, på vilken Schackleton och hans landstigningsgrupp befann sig, gav sig av på sin resa 1914. Endurance lämnade hamn bara dagar efter att det första världskriget bröt ut på den europeiska kontinenten.

Med på Endurance fanns 28 besättningsmän, 69 hundar, skeppskatten Mrs Chippy och fotografen Frank Hurley, vars från den dödsdömda expeditionen fortfarade finns att beskåda.

Bild på besättningsmannen Tom Crean och en del av hundarna som följde med på expeditionen
Besättningsmannen Tom Crean visar upp några av de slädhundsvalpar som följde med på resan. Ingen av hundarna, eller skeppskatten mrs Chippy, kom hem igen Bild på besättningsmannen Tom Crean och en del av hundarna som följde med på expeditionen Bild: Getty - 2014 SPRI Tom Crean,Endurance

Efter att ha nått ögruppen Sydsandwichöarna i början av december 1914 fortsatte Endurance mot Antarktis och Vahsel Bay, en vik i Wedellhavet som skulle bli deras landstigningspunkt.

Endurance vs isen

Efter en tid plogade sig Endurance sakta genom den allt mera täta packisen, och mot Antarktis. Men isen, som till en början lätt vek undan för skeppet, blev allt mera kompakt och svårnavigerad.

Efter några dagar hade man blivit tvungen att minska hastigheten nämnvärt och kröp sakta framåt. Under januari och februari 1915, ungefär tre veckor efter att man åkt in i packisfältet, fastnade Endurande helt i isen och frös så småningom fast.

Sjömän försöker frigöra skeppet Endurance ur den täta packisen
Besättningen på Endurance kämpade tappert för att frigöra skeppet, men förlorade kampen mot elementen till slut Sjömän försöker frigöra skeppet Endurance ur den täta packisen Bild: Getty - 2014 SPRI Endurance

Motvilligt insåg Shackleton och hans besättning att de skulle bli tvungna att spendera vintern ombord och vänta på gynnsammare väder under våren.

I nio månader drev Endurance sakta västerut, fångad av isen, längs Antarktis atlantkust.

Under den här tiden lyckades Shackleton hålla uppe moralen, humöret och den fysiska formen bland besättningen.

Men istället för att bli bättre, blev situationen allt sämre. Isen släppte inte sitt grepp, utan kramade skeppet Endurance allt hårdare.

Tömning av skeppet Endurance, som fastnat i isen
Shackleton och besättningen tömde Endurance på förnödenheter och livbåtar. Det är de här som senare hjälpte dem nå fast mark när läget blev riktigt knivigt längre fram Tömning av skeppet Endurance, som fastnat i isen Bild: Getty Images Endurance,Ernest Shackleton

Mot slutet av 1915 sprang skeppet läck och började luta när isen krossade skrovet. Shackleton beordrade evakuering av besättning och djur, och man slog läger på ett stort isflak dit man så småningom fraktade allt nödvändigt från skeppet, innan det den 21 november 1915 sakta sjönk under ismassorna.

Kampen om överlevnad

Det kan i det här skedet vara värt att påminna sig om förhållandena på Antarktis, och det som Shackleton och hans grupp stod inför.

- Först och främst är det världens i genomsnitt kallaste kontinent, berättar Pata Degerman. Det är också den blåsigaste kontinenten med vindar på flera hundra kilometer.

Pingviner på isflak på Antarktis
Antarktis är inte för vem som helst - med vindar på nära hundra meter per sekund och medeltemperaturer kring -50 celcius är det en prövning för till och med de mest härdade. Pingviner på isflak på Antarktis Bild: Getty Images - davidmerron Antarktis

Antarktis är dessutom en av de torraste platserna på jorden, vilket kan verka märkligt, men vissa delar av de inre områdena får mindre än 50 mm nederbörd årligen. Kontinenten stoltserar också med en massiv bergskedja, jordens sydligaste, aktiva vulkan Mount Erebus, och inlandsis som kan vara uppemot 6 kilometer tjock.

Bild från 1912-13 på vulkanen Erebus
Vulkanen Mount Erebus på Antarktis, avbildad 1912-13 av Tryggve Gran, en av deltagarna i Robert Falcon Scotts expedition till Sydpolen. För Scotts del slutade expeditionen med döden, och Gran var del i den undsättningsgrupp som fann kvarlevorna. Bild från 1912-13 på vulkanen Erebus Bild: The Print Collector Mount Erebus,Robert Scott,Tryggve Gran

- Isarna, som till exempel Larsen C-shelfen, är däremot bara platta och karga, menar Degerman.

I vattnen i Weddelhavet där Shackelton drev omkring hittar man bland annat valar, sälar och späckhuggare.

Shackeltons expeditions grupp försökte vandra till fastlandet på Antarktis, med det visade sig ohållbart svårt och långsamt att färdas över isflaken och åsarna, och man beslöt att istället slå upp ett semipermanent läger på ett större isflak och driva vidare västerut i hopp om att nå land.

På drift i Weddelhavet

Efter att Shackelton och hans grupp tillbringat nästan fem månader på isen, började flaket visa allt tydligare tecken på att brytas upp.

Gruppbild på besättningen på Endurance
Gruppbild på besättningen stående på isen nedanför Endurance Gruppbild på besättningen på Endurance Bild: Getty images - 2014 SPRI Endurance

Vid den här tiden hade gruppen redan brist på mat - man hade till och med blivit tvungen att avliva alla hundar och äta upp dem för att överleva.

Shackleton beslöt att man skulle använda sig av de livbåtar man tagit från Endurance och ta sig till den obebodda och karga Elefantön i närheten.

Ernest Shackleton och besättningen på skeppet Endurance
Ernest Shackleton (t.v.) och hans högra hand Frank Wild (t.h.) strandsatta på Antarktis Ernest Shackleton och besättningen på skeppet Endurance Bild: Getty Images Ernest Shackleton,Endurance

Han insåg också att någon räddning inte fanns att vänta där, utan att man måste ta sig till någon av de norska valfångarstationerna på Sydgeorgien, en ö på 3 528 km² i Atlanten, dryga 1300 kilometer nordost om deras position.

Två veckor i en livbåt

Shackleton, tillsammans med fem utvalda, gav sig den 24 april 1916 iväg i en förstärkt livbåt, döpt till James Caird efter en av expeditionens sponsorer.

I två veckors tid färdades de över öppet, iskallt hav där de med jämna mellanrum möttes av vindar på dryga 20 m/s och vågor på närmare sju meter som vräkte in isvatten i båten. Besättningen fick konstant ösa båten från vatten och emellanåt hacka loss stora isklumpar för att inte kantra.

Replika av livbåten James Caird som Shackleton seglade till Sydgeorgien med
Replika av livbåten James Caird som Shackleton seglade till Sydgeorgien med Replika av livbåten James Caird som Shackleton seglade till Sydgeorgien med Bild: © 2016 Wolfgang Kaehler Endurance,Voyage of the James Caird

Tack vare en mycket skicklig navigatör nådde de slutligen Sydgeorgiens sydsida, men på grund av svåra vindar vågade de inte riskera att fortsätta runt ön med båt utan tog i land.

Efter en kortare tids vila börja Shackelton och två av hans män att korsa öns bergsmassiv med hemmagjorda klättringsskor - i princip kängor man slagit spikar i - för att nå valfångarstationen Strømnes.

Räddningen

Efter flera misslyckade försök att undsätta de övriga i besättningen, fick Shackelton så småningom tag i ett chilenskt skepp som kunde ta sig fram till Elefantön och hämta hem männen.

Monument till Luis Pardo, kaptenen på skeppet Yelcho som räddade de strandade besättningsmännen Elefantön
Monument till Luis Pardo, kaptenen på skeppet Yelcho som räddade de strandade besättningsmännen på Elefantön Monument till Luis Pardo, kaptenen på skeppet Yelcho som räddade de strandade besättningsmännen Elefantön Endurance,Ernest Shackleton,Luis Pardo Villalón

Det hade då gått fyra månader, som de strandsatta hade tillbringat på ön i en hemmagjord koja byggd av de resterande livbåtarna, segelduk och diverse tyger. De fördrev tiden med att jaga säl och pingviner för att få mat, och stirrade ut mot horisonten i väntan på räddningen de inte visste om skulle komma eller inte.

Samtliga besättningsmän på Endurance överlevde mirakulöst nog strapatserna, även om vissa blev av med stelfrusna tår och fingrar och Shackletons långsiktiga hälsa blev lidande.

Expeditionens andra arm, besättningen på skeppet Aurora lyckades placera ut sina depåer, men skeppet slet sig från sin förtöjning och fastnade i havsisen i nära ett år innan det drev iväg ända till Nya Zeeland. Den strandsatte gruppen levde på de landsatta depåerna och övriga förnödenheter som lämnats där av tidigare expeditioner. De miste tre medlemmar, bland dem gruppledaren, innan de kunde undsättas efter två år på Antarktis.

Ernest Shackletons grav på Sydgeorgien
Ernest Shackleton begravdes vid Grytviken på Sydgeorgien Ernest Shackletons grav på Sydgeorgien Bild: GEtty images © 1987 Wolfgang Kaehler Ernest Shackleton,Grytviken

Medan expeditionen och Shackleton själv inte blev våldsamt hyllad av sin samtid har man på senare tid fått upp ögonen för honom.

Shackletons empatiska ledarskap, förmåga att läsa av situationer och fatta sansade, avvägda beslut, både rent praktiska sådana och när det gällde besättningsmännens psykologiska och fysiska behov, har prisats i modern tid, och används ibland som exempel under ledarskapsutbildningar.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap