Hoppa till huvudinnehåll

Så gick det till när Markkus farfars far Simoni var utställd på zoo i Tyskland

– om människoutställningarna som stort folknöje

- Som barn fick jag då och då höra pappa eller någon annan släkting med ett hemlighetsfullt leende på läpparna berätta att min farfars far Simoni varit utställd på zoo. Jag såg framför mig Högholmens djurpark och hur Simoni satt där bakom galler och bom. Likt ett vilt djur för alla att beskåda.

Konstnären Markku Laakso skakar på huvudet där vi sitter på ett kafé i Åbo, Markkus hemstad sedan många år tillbaka.

Markku är född i en samisk-finsk familj i Enontekis år 1970 och sina första tjugo år tillbringade han såväl i Enontekis som i Enare.

På väggen i barndomshemmet hängde ett svartvitt fotografi där Markkus farfars far Simoni sitter på en uppochnervänd ackja framför en kåta tillsammans med hustrun Ella-Stiina och sonen Veikko.

- Det är ett av tre fotografier som vi har som minne från deras människoutställningsresa till Tyskland år 1930.

Simoni, Ella-Stiina och Veikko Laakso på utställning i Tyskland 1930.
Simoni, Ella-Stiina och Veikko Laakso någonstans i Tyskland år 1930. Simoni, Ella-Stiina och Veikko Laakso på utställning i Tyskland 1930. Bild: Markku Laakso samer,människoutställning,Veikko Laakso

Simoni Laakso (1878-1963) var en känd forsfarare och kyrkvaktmästare från Enontekis.

Våren 1930 åkte han till Tyskland med fru och son för att tillsammans med fyra andra samefamiljer från Enontekis resa runt och visas upp på olika djurparker och nöjesfält.

I gruppen ingick också samer från Kautokeino i Norge och Karesuando i Sverige.

I slutet av mars gav man sig av med femtiotvå renar och tio hundar i släptåg. Dessutom hade man med sig elva stora familjekåtor, ett flertal slädar, seldon och lassor. Därutöver hade man packat ner en hel del klädesplagg både för vardag och fest, vinter och sommar.

Första anhalt var Helsingfors dit man tog sig med tåg från Rovaniemi. Färden fortsatte med båt till Königsberg, nuvarande Kaliningrad, där man genomförde ett första uppträdande.

”Allt var åker, och allt var platt, som en enda stor inlandssjö, eller som en pannkaka (---) helt platt, inte fjäll, som golv.”― Máhte-Dánel Hætta, som var med på resan 1930

Från Königsberg reste man vidare genom Polen till Tyskland där man uppträdde i såväl Berlin och Dresden som i Chemnitz, Leipzig och München där man var med om att fira Oktoberfest.

Ella-Stiina, Veikko och SImoni Laakso på utställning i Tyskland 1930.
Ella-Stiina, Veikko och Simoni Laakso. Ella-Stiina, Veikko och SImoni Laakso på utställning i Tyskland 1930. Bild: Markku Laakso samer,människoutställning,Simoni Laakso

Vart man än kom byggde man upp en sameby komplett med autentisk rekvisita.

Varje dag följde man en noga regisserad och dramatiserad plan där man iscensatte sitt vardagsliv och spelade rollen av sig själv inför öppen ridå.

Man reste kåtor och tog hand om renarna och hundarna. Man underhöll nyfikna åskådare med olika vardagssysslor, man lagade mat över brasa, man jojkade och utförde olika hantverkssysslor.

Varje dag hade man också två fasta programpunkter.

Klockan 14 på eftermiddagen var det dags för brudprocession och alla klädde upp sig i festkläder. Därefter följde kast med lasso samt släd- och pulkåkning.

För utfört arbete fick man hyfsad lön och extra fickpengar tjänade man ihop genom att sälja hantverk och kort av sig själva.

I december återvände samerna till Finland. Då hade alla hundar dött och likaså hälften av renarna. En norsk sameflicka insjuknade i tuberkulos och avled under resans gång. En ung man hade redan tidigare sänts hem av ”disciplinära orsaker”.

Samer på utställning i Düsseldorf i Tyskland 1930.
Deltagarna i Polarschau-turnén 1930. Samer på utställning i Düsseldorf i Tyskland 1930. Bild: Franz Dubbick samer,människoutställning,franz dubbick

Stort intresse för ”det exotiska”

Den Polarschau-utställningsturné som drog genom Tyskland år 1930 hörde till de sista s.k. människoutställningarna som arrangerades. Men ännu i början av 1950-talet kunde man se samer på utställning i Tyskland.

Traditionen med att ställa ut ”exotiska” folk går dock långt tillbaka i tiden.

Redan på 1600-talet hade man visat upp människor från kolonierna på slott och herrgårdar runtom i Europa. Men på 1800-talet blev utställningarna med folk från s.k. främmande kulturer ett sant och stort folknöje.

Framgångsrika upptäcktsresor och nya landvinningar bidrog till att det vid ingången till 1800-talet fanns ett stigande intresse för det som uppfattades som exotiskt och annorlunda.

I den franske upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseaus anda hyllade man ”den ädle vilden” som till skillnad från civiliserade västerlänningar ansågs vara ofördärvade naturbarn och stå främmande för sådant som krig och girighet.

Affisch från Jardin d'acclimatation utanför Paris som gör reklam för en människoutställning ca 1877.
Affisch från Jardin d'acclimatation utanför Paris som gör reklam för en människoutställning ca 1877. Bild: Wikimedia commons djurparker,Paris,människoutställning,Jardin d'Acclimatation

Representanter för olika urfolk och folkgrupper ställdes ut på nöjesfält, djurparker, marknader och olika utställningar runtom i Europa.

Intresset var särdeles stort i länder som hade kolonier.

Utställningarna gav uttryck för kolonimaktens dominans och makt över de koloniserade länderna och blev på sitt sätt ett försvar för kolonialismen.

Människoätande aboriginer och amazoner från Benin

Vid den här tiden hade vanligt folk inte möjlighet att resa ut i världen, så man tog världen hem till dem istället.

Det fanns ingen filmindustri, ingen tv, och folk var tvungna att ta sig till djurparkerna och nöjesfälten för att få en glimt av det främmande och det spännande.

En av de första offentliga visningarna av riktiga samer och renar ägde rum år 1822 på naturvetenskapsmannen och samlaren William Bullocks utställning på Piccadilly Egyptian Hall i London.

Mot en fond som föreställde Nordkapp underhöll samerna besökarna med sång, dans och levande renar.

På två månader besökte 58 000 personer Egyptian Hall för att förundras över samernas liv och leverne.

En illustration av I R Cruikshank som föreställer den samiska utställningen på Egyptian Hall i Piccadilly i London år 1822.
William Bullock var en av de första i Europa som byggde upp dioramor där han ställde ut föremål och uppstoppade djur i en naturenlig miljö. År 1822 uppträdde den norska samefamiljen Thomasson-Holm på Egyptian Hall med levande renar. En illustration av I R Cruikshank som föreställer den samiska utställningen på Egyptian Hall i Piccadilly i London år 1822. Bild: Wikimedia commons/Nasjonalbiblioteket Norge samer,Sameland,människoutställning,etnologi,London,teater,1822,William Bullock,George Cruikshank

Från 1870-talet framåt växte människoutställningarna till stora folknöjen.

Människor lockades av det sensationella och de kom i tiotusental för att se ”människoätande” aboriginer utföra blodtörstiga krigsdanser, indier från Gujarat som genomförde halsbrytande akrobatiska balanskonster eller kvinnliga krigare från Benin (som marknadsfördes som ”amazoner”) slåss med varandra.

Inte minst världsutställningarna bidrog till att öka intresset för s.k. främmande folk och kulturer.

Oförfalskade naturfolk drog folk till djurparkerna

I slutet av 1800-talet var tyska Carl Hagenbeck Europas största importör och förmedlare av djur till djurparker och cirkusar.

Hagenbeck kom också att skapa sig ett namn som importör av människor från när och fjärran till sina omåttligt populära antropologisk-etnografiska föreställningar.

Carl Hagenbeck på Hagenbeck Zoo.
Carl Hagenbeck var Europas största importör och förmedlare av djur till djurparker och cirkusar i Europa i slutet av 1800-talet. Carl Hagenbeck på Hagenbeck Zoo. Bild: Wikimedia commons Carl Hagenbeck,Hagenbecks djurpark

Redan år 1874 arrangerade Hagenbeck sin första turné med sex samer från Karesuando åtföljda av tre hundar och trettio renar.

Utställningen blev en stor succé och Hagenbeck fick till och med tillkalla polis för att hålla styr på alla som ville komma och se på dessa ”primitiva naturfolk”.

I boken Von Tieren und Menschen: Erlebnisse und Erfahrungen (1908) minns Carl Hagenbeck hur denna första människoutställning tog både honom och publiken med storm.

Notis i Hufvudstadsbladet 9.10.1909 om renar från lappland på väg till Hamburg för utställning.
Notis i Hufvudstadsbladet 9.10.1909. Under 1909-10 försåg den driftige unge affärsmannen Aleko Lilius Hagenbeck med renar och samefamiljer från finska Lappland. Notis i Hufvudstadsbladet 9.10.1909 om renar från lappland på väg till Hamburg för utställning. Bild: Nationalbiblioteket samer,renar,Aleko Lilius,Carl Hagenbeck,Hufvudstadsbladet,1909

Publiken fascinerades av att se dessa oförfalskade naturmänniskor infånga sina renar med lasso, förbluffades över hur flinkt de hanterade sina pulkor och hur skickligt de tog ner och reste sina kåtor.

Mjölkningen av renarna väckte stort intresse, likaså modern som ammade sin baby utan att ta hänsyn till alla de hundratals nyfikna som stirrade av häpnad och hänförelse.

Framgången med den första människoutställningen, såväl publikmässigt som ekonomiskt, sporrade Hagenbeck att vid sidan av djur importera människor till allmän beskådan runtom i Europa.

I sina memoarer konstaterar Hagenbeck att han brutit isen med sameutställningen och att han därmed blivit övertygad om att publiken verkligen ville se den här typen av utställningar ”på grund av deras stora, instruktiva värde”.

Representanter för indianfolk från Argentina på människoutställning i Paris 1889.
Representanter för indianfolk från Argentina på människoutställning i Paris 1889. Representanter för indianfolk från Argentina på människoutställning i Paris 1889. Bild: Wikimedia commons människoutställning,1889,Paris,urbefolkning,indianer,Argentina,Maurice Maître

Carl Hagenbeck hade ett flertal underleverantörer och agenter som letade upp djur och intressanta människor på olika håll i världen.

Under decennierna som följde var det många impressarier som tog efter Hagenbeck och arrangerade olika former av människoutställningar runtom i Europa och i USA.

Det var givetvis inte riskfritt för vare sig folk eller djur från isolerade områden att resa till Europa – många insjuknade och dog på vägen.

Dansare från Sri Lanka på foto i Carl Hagenbecks bok "Beasts and men" (1912).
Fotografi på dansare från Ceylon (nuvarande Sri Lanka) i den engelskspråkiga utgåvan av Carl Hagenbecks bok ”Von Tieren und Menschen”. Dansare från Sri Lanka på foto i Carl Hagenbecks bok "Beasts and men" (1912). Bild: Wikimedia commons danser,Carl Hagenbeck,människoutställning,Sri Lanka (ö)

Carl Hagenbeck sticker inte under stol med att människoutställningarna räddade hans ekonomi sedan de exotiska djuren mist nyhetens behag.

Från år 1874 till år 1931 var Hagenbecks djurpark Europas viktigaste aktör på detta område.

Under dessa femtio år räknar man med att sammanlagt ca 35 000 människor från olika delar av världen uppträdde på nöjesfält och djurparker runtom i Europa – av dessa var drygt 400 samer.

Carl Hagenbeck stod till exempel bakom den turné som i september 1889 förde en grupp om 19 ghananer från Ashantiregionen till tivolit i Hesperiaparken där man underhöll publiken med traditionell sång och dans.

Kulturambassadörer på vift

Men för att återgå till familjen Laakso från Enontekis: varför åkte man till Tyskland för att under åtta och en halv månad ”spela same”?

- Det finns inga skriftliga vittnesmål, bara spridda historier som berättas inom familjen. Och de som skulle kunna ha något att berätta är döda, konstaterar Markku.

Han är också övertygad om att många av dem som deltog i dessa utställningsresor såg sig som ett slags kulturambassadörer.

- På 1920-30-talet var det inte lätt för en Enontekisbo att åka ut i världen. Utställningsresorna gav folk en möjlighet att resa ut i världen – av nyfikenhet, men också för att visa upp sin kultur.

Reklamaffisch för samer på utställning på Jardin zoologique d'acclimatation utanför Paris år 1889.
Reklamaffisch för samer på utställning på Jardin zoologique d'acclimatation utanför Paris år 1889. Bild: © Paris, musée national des Arts et Traditions Populaires, © Direction des musées de France, 2005 människoutställning,Paris,samer,affischer,1889,jardin zoologique d'acclimatation

Markku säger att han funderat mycket på varför man vet så lite om Simonis, Ella-Stiinas och Veikkos resa till Tyskland – trots att den av allt att döma var en positiv erfarenhet:

- Efter Lapplandskriget var det inte många som ville prata högt om tyskar och Tyskland. Eventuellt var man också rädd för att provocera och göra folk avundsjuka.

Folkupplysning kombinerat med folknöje

De etnografiska utställningarna skiljde sig från de freak-shows som var omåttligt populära bl.a. i England och USA under 1800-talet.

Där ”freaksen” ställdes ut på grund av sina avvikelser från det s.k. normala ville de etnografiska utställningarna understryka det typiska. Människorna som deltog i folkkaravanerna skulle vara representativa för en viss folkgrupp.

Affisch om människoutställning i Stuttgart år 1928.
Affisch om människoutställning i Stuttgart år 1928. Bild: Wikimedia commons människoutställning,Stuttgart,1928

De etnografiska människoutställningarna präglades av en föreställning om vetenskaplighet och en medveten strävan efter autenticitet. Man ville bjuda på folkupplysning lika väl som folknöje.

Allt skulle vara så äkta som möjligt och avsikten var att ge en sannfärdig bild av det utställda folket och deras hemmiljö.

I anslutning till utställningarna på Hagenbecks djurpark ordnade man offentliga föreläsningar och man erbjöd möjligheter för läkare, antropologer och vetenskapsmän som tillhörde det tyska samfundet ”Berliner Gesellschaft für Anthropologie, Ethnographie und Urgeschichte” att närstudera representanter för olika folkslag.

Vetenskapsmännen gav också utlåtanden och garantier om att människorna på utställningarna var äkta och opåverkade av den västerländska kulturen och civilisationen.

Fotografier av samer tagna i samband med människoutställningar i Berlin mellan år 1875 och 1879. Beställda av Rudolf Virchow och tagna av Carl Günther.
Fotografier av samer tagna i samband med människoutställningar i Berlin mellan år 1875 och 1879. Fotografier av samer tagna i samband med människoutställningar i Berlin mellan år 1875 och 1879. Beställda av Rudolf Virchow och tagna av Carl Günther. Bild: Museum Europäischer Kulturen der Staatlichen Museen zu Berlin - Preußischer Kulturbesitz samer,antropologi,Rudolf Virchow

Under slutet av 1800-talet var många vetenskapsmän och antropologer upptagna med att kategorisera och katalogisera människor i olika raser.

Enligt dåtida synsätt tronade den vita europeiska mannen på toppen av hierarkin eftersom man ansåg att han nått längst i den mänskliga utvecklingen. Alla andra människor och folkslag poängsattes och rangordnades utgående från honom.

Längst ner i rashierarkin placerade man människor från den afrikanska kontinenten och australiska aboriginer. Snäppet ovanför dessa ansåg man att inuiter, samer och finnar befann sig. Östasiater rankades däremot rätt högt upp på skalan.

En affisch som gör reklam för somalier på utställning på Jardin Zoologique d'Acclimatation i Paris år 1890.
En affisch som gör reklam för somalier på utställning på Jardin Zoologique d'Acclimatation i Paris år 1890. Bild: Wikimedia commons somalier,människoutställning,djurparker,Paris,1890

Ju lägre ner på skalan desto närmare naturen och det primitiva, ju högre upp på skalan desto närmare kulturen och civilisationen.

Idén om människornas rasmässiga ojämlikhet kom att rättfärdiga den europeiska kolonialpolitiken och den vita mannens rätt att utöva förmyndarskap över dem som ansågs befinna sig lägre ner i hierarkin.

Kritik mot karavanerna

Redan på 1910-talet hade kritiska röster höjts bland samerna mot dessa människoutställningar.

År 1917 konstaterade de samiska aktivisterna Torkel Tomasson och Elsa Laula att samerna inte vill vara försökskaniner för alla möjliga sociala experiment och spelplan för sensationslystna så kallade författare och vetenskapsmän vars ”sanningar om samerna” gör samerna till ett utdöende folkslag som man snart bara kan se på friluftsmuseer som Skansen.

Kritiken mot samekaravanerna blev allt mer högljudd när människorättsrörelsen växte till sig. Också samerna själva har frågat sig om man inte snarast bör se på turnéerna som ett led i rasismens historia.

 Affisch som illustrerar en utställning med samer arrangerad av Carl Hagenbeck i Hamburg-St Pauli från 1893/94.
Affisch som illustrerar en utställning med samer arrangerad av Carl Hagenbeck i Hamburg-St Pauli från 1893/94. Bild: Wikimedia commons/Felistoria samer,människoutställning,Carl Hagenbeck,Hagenbecks djurpark

Med tvång eller av fri vilja?

Det finns uppgifter om att man mer eller mindre skulle ha tvingat folk från kolonierna att delta i människoutställningarna, och att man skulle ha hållit såväl aboriginer som folk från Afrika bakom lås och bom under turnéernas gång.

Det förefaller dock som om samerna reste iväg frivilligt till såväl Europa som till USA för att under ett antal månader uppträda med levande tablåer som föreställde ett så autentiskt samiskt liv och leverne som möjligt.

Carl Hagenbecks affisch för utställning av finska samer i Hamburg 1910.
År 1910 deltog finska samer från Enare och Kittilä för första gången i en människoutställning på Hagenbecks djurpark. Carl Hagenbecks affisch för utställning av finska samer i Hamburg 1910. Bild: Wikimedia commons/MissWord samer,människoutställning,djurparker,affischer,Hagenbecks djurpark,Carl Hagenbeck,1910

Under flera år har Cathrine Baglo vid Norges arktiske universitet i Tromsø forskat i människoutställningarna och framför allt i samernas roll i dem.

Tidigare forskare har låtit förstå att samerna var ignoranta offer för skrupelfria affärsmän, men Baglo vill utmana den uppfattningen.

Baglo poängterar att vi måste förstå de historiska förutsättningarna och de bevekelsegrunder som deltagarna i dessa människoutställningar hade.

Enligt Baglo finns det flera exempel på att samerna förhandlade om sina kontrakt med utställningsarrangörerna och också till en viss del dikterade villkoren för samarbetet.

Samer från Sverige på utställningen "Nordland" i Berlin 1911.
Samer från Sverige på utställningen "Nordland" i Berlin 1911. Samer från Sverige på utställningen "Nordland" i Berlin 1911. Bild: Museum Europäischer Kulturen der Staatlichen Museen zu Berlin - Preußischer Kulturbesitz samer,människoutställning,1911,Berlin

I allmänhet hade samerna som deltog i utställningarna mat och uppehälle under resan gång och de fick också en hyfsad månadslön. Därutöver kunde samerna förtjäna en extra slant på att bl.a. sälja hantverk.

Man var införstådd med vad som förväntades av en och kunde också ställa krav på vettiga arbetsförhållanden.

När samerna inte uppträdde fick de för det mesta röra sig fritt ute i samhället – som turister, kulturella ambassadörer, världsmedborgare och moderna européer.

En grupp samer på torget i den tyska staden halle an der Saale år 1925.
Samer från Kautokeino och Enontekis deltog i två Polarschau-turnéer runtom i Europa år 1925 och 1930. Turnéerna finansierades av en av Hagenbecks största konkurrenter, den tyska djurhandlaren Ludwig Ruhe. Den tyska Lapplandskännaren och konstnären Franz Dubbick agerade värvare. Här ser vi Nikodemus Nutti, Iisko Magga, Aini Magga och Heikki Magga på torget i Halle an der Saale under turnén år 1925. En grupp samer på torget i den tyska staden halle an der Saale år 1925. Bild: Museum Europäischer Kulturen der Staatlichen Museen zu Berlin - Preußischer Kulturbesitz samer,1925,Halle an der Saale,Heikki Magga

Samerna föredrog också att vistas i djurparker framför andra nöjesfält. På djurparkerna var det lugnare att vara och det fanns också veterinärer som kunde titta till renarna.

Cathrine Baglo konstaterar att pengar givetvis var en drivkraft för samerna att åka iväg på dessa utställningsresor, men att man i minst lika hög grad ville visa upp sin kultur och sina traditioner.

Från mitten av 1800-talet framåt blev samerna utsatta för hårt tryck från statligt håll. Vi talar om statlig inblandning och kontroll, kolonisation och tvångsassimilering.

Utställningsresorna blev ett sätt för samerna att få positiv uppmärksamhet för sitt sätt att leva.

Man knöt också viktiga kontakter till andra ursprungsfolk som deltog i människoutställningarna.

En plats laddad med tankar och känslor

År 2009 fick Markku en förfrågan från ett galleri i Hamburg om han ville göra en performans tillsammans med sin hustru, konstnären Annika Dahlsten.

- Det var ett ypperligt tillfälle för mig att kombinera historien om Hagenbecks djurpark i Hamburg och min egen familjehistoria.

Första gången Markku och Annika besökte djurparken var de spända på hur de skulle komma att reagera:

- Det var en intressant upplevelse. Innan hade jag fantiserat om olika saker, men jag blev överraskad över hur hemlikt det var. Det kändes bra, även om platsen givetvis är laddad med så många tankar och känslor, konstaterar Markku.

Ingången till Hagenbeck zoo utanför Hamburg.
I maj 1907 öppnade Tierpark Hagenbeck i Stellingen. Före det hade verksamheten funnits på Neuer Pferdemarkt i Stellingen. Ingången till Hagenbeck zoo utanför Hamburg. Bild: Wikimedia commons/An-d Hagenbecks djurpark,Carl Hagenbeck,djurparker

Sedan år 2009 har Markku och Annika arbetat med några olika foto-, video- och performansprojekt där man tagit avstamp i Markkus familjehistoria.

På samma sätt som man på naturhistoriska museer genom tiderna byggt upp olika scener, dioramor, för att visa djur och natur ”i sin rätta miljö” iscensätter Markku och Annika olika tablåer.

Iklädda såväl äkta som fejkade, uppsydda och ärvda samedräkter, poserar Markku och Annika än framför flamingodammen i Hagenbeck djurpark, än framför elefanterna i safariparken Senyati i Botswana.

Markku Laakso och Annika Dahlsten i samedräkter ser på elefanter i Senyati i Botswana.
Markku och Annika i Senyati, Botswana Markku Laakso och Annika Dahlsten i samedräkter ser på elefanter i Senyati i Botswana. Bild: Markku Laakso samer,elefanter,fotokonst,konstnärer,Botswana,Markku Laakso,annika dahlsten

Fotografierna är tagna på resor i bl.a. Tyskland, Namibia, Sydafrika och Lappland.

Fram växer en berättelse om platsens betydelse, om identitet och rotlöshet, om annorlundaskap och utanförskap, om konstruktion och autenticitet.

Resan till Namibia blev en konkret resa in i det egna annorlundaskapet, konstaterar Annika:

- Det var viktigt för oss att uppleva vad det innebär att vara den andra - inte minst för att försöka förstå en annan kultur.

I Namibia engagerade Annika och Markku en lokal sömmerska för att sy upp dräkter av namibiska tyger enligt modell av traditionella samedräkter.

- Vi har använt dräkterna för att fråga oss vad som utgör ens identitet, vad det är som binder dig till en miljö och en plats, vad det är som gör dig till dig? Samedräkten, gáktin, är en symbol för detta, säger Annika.

Markku Laakso och Annika Dahlsten i samedräkter i flamingoparken på Hagenbeck Zoo i Hamburg, Tyskland.
Markku och Annika i Hagenbecks djurpark Markku Laakso och Annika Dahlsten i samedräkter i flamingoparken på Hagenbeck Zoo i Hamburg, Tyskland. Bild: Markku Laakso fotokonst,Markku Laakso,Hagenbecks djurpark,annika dahlsten

Gáktin är laddad med många betydelser som hänför sig till historia, identitet, arv och kulturell tillhörighet.

- I våra projekt bär vi tre olika slags dräkter, en del är Markkus ärvda familjedräkter, en del har vi sytt själva och en del har vi låtit sy upp. De dräkter som jag sytt och bär på fotografierna skulle jag aldrig kalla för gákti eftersom jag inte är same. Även om dräkten är sydd enligt mönster till Enontekis-dräkten är den inte en gákti. Det är en dräkt sydd för vårt konstprojekt. Jag använder inte samedräkt annat än i fotoprojekten, säger Annika.

Markku konstaterar att han och Annika fått en del respons om hur de använder sig av samedräkten, mestadels positiv:

- Anledningen till att vi överhuvudtaget började sy upp dräkter var att mina samiska arvedräkter är såpass dyrbara att jag inte vågar ta med dem på resor av rädsla för att de skall försvinna. Dräkterna är rekvisita för våra fotosessioner, men givetvis får de också olika symboliska betydelser i vårt projekt.

Markku Laakso och Annika Dahlsten i samedräkter framför "Eisenmeer" på Hagenbeck Zoo i Hamburg, Tyskland.
Markku och Annika vid Eismeer-avdelningen i Hagenbecks djurpark Markku Laakso och Annika Dahlsten i samedräkter framför "Eisenmeer" på Hagenbeck Zoo i Hamburg, Tyskland. Bild: Markku Laakso fotokonst,Markku Laakso,Hagenbecks djurpark,annika dahlsten

Folkkaravaner förr och nu

Som bäst arbetar Markku och Annika med att skapa en animationsinstallation som baserar sig på den resa som Simoni och hans familj gjorde år 1930. Verket kommer att visas på Åbo konstmuseum senare i höst.

Enligt Markku kan man se många paralleller mellan dåtid och nutid:

- Det är inte bara historia, det finns så många kontaktytor till dagens värld. Som hur vi ser på den andra, hur vi försöker placera olika folk och folkslag i olika fack, hur vi värderar folk på olika sätt. Flyktingfrågan, samefrågan och vår syn på ursprungsfolk är olika delar av berättelsen.

Annika konstaterar för sin del att det till syvende och sist handlar om identitet:

- Vilka definierar vem som får vara på vilket sätt, vem blir utestängd och vilka är de andra.

Fler fotografier som ingår i projekten "Campfire in Zoo" och "Jump in Diorama" kan man se på Markku Laaksos och Annika Dahlstens webbplats.

Skriftliga källor i urval:

Rikke Andreassen & Anne Folke Henningsen: Menneskeudstilling. Fremvisninger af eksotiske mennesker i Zoologisk Have og Tivoli (2011)

Cathrine Baglo: ”Samer på ville veger? Om ’levende utstillinger’, antropologi og vitenskaplige praksiser” i Nordisk museologi 1/2006

Cathrine Baglo: På ville veger? Levende utstillinger av samer i Europa og Amerika (2011)

Cathrine Baglo: ”Rethinking Sami Agency during Living Exhibitions. From the Age of Empire to the Postwar World” I Performing Indigeneity. Global Histories and Contemporary Experiences (2014)

Annika Dahlsten & Markku Laakso: Campfire in a Zoo-presentationstext

Sven Hirn: Kaiken kansan huvit. Tivolitoimintaamme 1800-luvulla (1986)

Sven Hirn: Kaunotar ja hirviöitä. Kotimaista kulttuurihistoriaa (2004)

Julkinen ja kätketty Suomi (2017)

Juha Kivekäs: Lapista Saksaan (2015)

Veli-Pekka Lehtola: ”Lappalaiskaravaanit harhateillä, kulttuurilähettiläät kiertueella? Saamelaiset Europpan näytäämölla ja eläintarhoissa” (2009)

Aleko Lilius: Ett herrans liv (1957)

Tommi Nieminen: ”Saamelainen salaisuus” i Helsingin Sanomats Månadsbilaga 7/2012

”Samer på utstilling” specialnummer av Ottar – populærvetenskapelig tidskrift fra Tromsø Museum 4/2007

Utställningskatalog: Delcy Morelos – Inre jord / Annika Dahlsten & Markku Laakso – Diorama at Röda Sten Konsthall 10.2 - 15.4 2018