Hoppa till huvudinnehåll

Vissa älskar filmen Roma, andra använder den som sömnpiller – vad styr din åsikt?

Kommentar av Silja Sahlgren-Fodstad.
Den bästa filmen 2018? Alfonso Cuaróns Roma är dessutom nominerad för manus, regi, foto, scenografi, ljud, klipp och kvinnliga skådespelarinsatser. Kommentar av Silja Sahlgren-Fodstad. Roma

Plötsligt dök de upp överallt i det sociala flödet, kommentarerna om Netflixproduktionen som kammat in tio Oscarsnomineringar i år. Men varför är folk så högljudda och vems åsikt är det som styr?

Filmen Roma kommer att gå till historien som Oscarsstjärnan som nådde en stor del av sin publik via helt andra plattformar än en biograf.

I egenskap av producent kunde Netflix nämligen välja att själv lägga ut filmen ungefär samtidigt som den gick upp på bio. I USA skilde det bara tre veckor mellan premiärerna, hos oss var tidsspannet ännu snävare.

Även om de flesta kan skriva under att ”film är bäst på bio” är det rimligt att anta att streamingfönstret gjort att Roma fått större spridning än vad som annars varit fallet.

En publik som inte per automatik kastar sig över svartvita konstfilmer från Mexico har nu letat sig fram till den. Vilket i sin tur resulterat i att ovanligt många haft något att säga om den i olika forum.

Frågan är varför åsikterna blir så diametralt olika.

Så vad handlar det om?

Svartvita Roma för oss till en välbärgad del av Mexico City i början av 1970-talet.

I ett av de större husen möter vi hemhjälpen Cleo (Yalitza Aparicio) som sedan länge arbetar för ett läkarpar och deras fyra barn.

Filmen skildrar hemmets vardagliga lunk med matlagning, tvätt och umgänge. Ett liv som pågår i två olika dimensioner beroende på om man är herrskap eller tjänstefolk.

Tempot är lugnt, bilderna vackra, tonfallet lågmält.

Alfonso Cuarón regisserar Yalitza Aparicio på en takterrass i Roma.
Med himlen som tak. Alfonso Cuarón regisserar Yalitza Aparicio. Alfonso Cuarón regisserar Yalitza Aparicio på en takterrass i Roma. Bild: Netflix/Everett Collection/All Over Press Alfonso Cuarón,Yalitza Aparicio,roma

De flesta verkar vara eniga om att filmen är både snygg och välspelad, medan tematiken och tempot fungerar som vattendelare.

Vaddå ”modern neorealistisk klassiker” - det händer ju ingenting?

Håll koll på dina bevekelsegrunder

Jag har själv haft svårt att sätta fingret på vad jag tycker och gärna gömt mig bakom det slätstrukna ”snygg, men långsam”-mantrat.

Vad betyder det egentligen?

Att jag tittat på klockan tio gånger den första timmen eller att jag vaggats in i en meditativ stämning som möjliggjort en djupare förståelse för vad Cuarón säger mellan bilderna?

Poängen är att vi alla styrs av flera olika aspekter när vi skall formulera en åsikt. För min del handlar det om att jag vill bibehålla min trovärdighet som kritiker samtidigt som jag måste vara ärlig.

Bäggedera förutsätter att jag stannar upp och analyserar min bevekelsegrund.

Har jag faktiskt analyserat det jag sett, eller är det något annat som driver mig? Och hur är det med dig?

Är det möjligt att Roma gör dig så glad för att den representerar något annat än Hollywood? För att den bär med sig en fläkt av en tid då film var mera konst och mindre underhållning.

Skådespelaren Yalitza Aparicio poserar framför skylten ROMA i samband med premiären.
En ROMA-variant av den kända Hollywoodskylten? Yalitza Aparicio poserar i samband med premiären. Skådespelaren Yalitza Aparicio poserar framför skylten ROMA i samband med premiären. Bild: MARIO GUZMAN / EPA Yalitza Aparicio

Eller är det tänkbart att du avfärdar Roma för att den bekräftar din bild av att filmer som belönats på europeiska festivaler är pretentiösa konstverk som man skall ha minst en akademisk examen för att förstå?

Vad menar du - egentligen?

För min del kan jag ur ett filmvetenskapligt perspektiv se vilken tradition Cuarón spinner vidare på och inse att han har full koll på det berättagrepp han valt.

Samtidigt kommer jag inte ifrån att jag på ett emotionellt plan länge är både uttråkad och förvånansvärt oberörd. Det är inte förrän under den sista halvtimmen jag blir engagerad.

Vilket jag inser först då jag ser filmen på bio - framför tv:n gav jag upp efter den första halvtimmen.

Och då är vi tillbaka vid tanken att möjligheten att titta hemma påverkar åsikterna om Roma.

För är det inte möjligt att den som stängt av efter 15 minuter hade hållit ut längre om ljudåtergivningen fungerat som den gör på bio, om bilderna fått det utrymme de kräver, om koncentrationen varit total?

Å andra sidan – kan en film vars inledning får vissa att somna faktiskt utvecklas till ett mästerverk i allas ögon?

Och i hur hög grad har det inverkat att Netflix satsat 25 miljoner dollar på att föra fram Roma inför Oscarsrumban? För det är väl trots allt nomineringarna som gjort att så många klickat fram till filmen i tv-soffan?

Alfonso Cuarón poserar med sina två Golden Globe-pris.
Två Golden Globe-pris kan få sällskap av 10 Oscarstatyetter. Alfonso Cuarón poserar med sina två Golden Globe-pris. Bild: ullstein bild - snapshot-photography/ All Over Press Alfonso Cuarón

Oberoende av allt detta är det uppenbart att det alltid ligger nära till hands att tycka allt möjligt om filmer som hyllas av kritikerkåren och diverse priskommittéer.

Det är lätt att uttala sig positivt om en film etablissemanget anser vara fantastisk – då har man åtminstone inte ”fel” åsikt.

Å andra sidan är det förstås coolare att avsky det som kritikerna hyllar – då visar man att man minsann vågar vara av annan åsikt.

Hur som helst är det bra om man är ärlig med varför man står där man står. Åtminstone inför sig själv.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje