Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: If Beale Street Could Talk – skildrar kärlek och rasism med samma glöd

Ett ömt ögonblick mellan kärleksparet i filmen If Beale Street Could Talk.
Star struck lovers. Kärleken mellan Tish (Kiki Layne) och Fonny (Stephan James) är stark, men hur stark skall man vara tvungen att vara? Ett ömt ögonblick mellan kärleksparet i filmen If Beale Street Could Talk. Bild: Annapurna Releasing If Beale Street Could Talk,Kiki Layne,Stephan James

Efter framgången med Moonlight (2016) är förväntningarna höga på regissören Barry Jenkins. Och med säkert grepp levererar han ännu en stark upplevelse.

Det går inte att beskriva If Beale Street Could Talk i vanliga termer.

Det räcker liksom inte med ett traditionellt handlingsreferat för att beskriva kärlekshistorien mellan nittonåriga Tish (KiKi Layne) och tjugoettårige Fonny (Stephan James).

Det här är nämligen en film som ser ut som en viss sorts jazz låter.

Stundvis böljar den fram i mjuk harmoni, däremellan svävar vissa element ut i solon och tvingar helt olika känslolägen att kollidera för att därefter låta dem slingra sig runt varandra.

De kronologiska hoppen är många, men eftersom grundtonen är tydlig har man aldrig svårt att orientera sig. Man hittar alltid tillbaka till rätt ställe.

Precis så fungerar If Beale Street Could Talk.

Kärleksparet

I händelsernas centrum står alltså Tish och Fonny. Ett par som vuxit upp i samma kvarter, känt varandra sedan de var små och nu förälskat sig i varandra.

Hett och intensivt. Övertygade om att det är meningen att de skall leva tillsammans. För alltid.

Kärleksparet i If Beale Street Could Talk dansar tryckare.
Kärleken är tålig och mild. Och evig? Kärleksparet i If Beale Street Could Talk dansar tryckare. Bild: Annapurna Releasing If Beale Street Could Talk,Kiki Layne,Stephan James

Men helt oväntat skiljs de åt av en illvilja som bottnar i rasism och en lång räcka olyckliga omständigheter.

Skall kärleken övervinna motgångarna? Kommer barnet de väntar att få en framtid med både mamma och pappa?

Smärtsamt vackert

Barry Jenkins målar fram en kärleksfilm som är en lisa för både ögat och örat.

Faktum är att den är så filmatisk att man lätt glömmer att den är baserad på en bok – James Baldwins If Beale Street Could Talk som utkom 1974.

Att omvandlingen från litterär text till filmformat är sällsynt lyckad bevisas av att Jenkins blivit Oscarnominerad för sin manusbearbetning.

Barry Jenkins regisserar sina huvudrollsinnehavare i If Beale Street Could Talk.
Regin går som en dans för Barry Jenkins. Barry Jenkins regisserar sina huvudrollsinnehavare i If Beale Street Could Talk. Bild: Cinema Mondo If Beale Street Could Talk,Barry Jenkins,Stephan James,Kiki Layne

Nicolas Bitrell som står för filmens nykomponerade musik är också nominerad.

Och visst är det musiken – allt från Bitrell till Nina Simone och Miles Davis - som utgör det kitt som håller ihop hela bygget.

Musiken bidrar till att skapa den behagliga rytmen och understryker den sorgmättade skönheten i bilderna.

Den bidrar också till den känsla av förhöjd realism som stundvis för tankarna i riktning mot något så oväntat som Paraplyerna i Cherbourg (1964).

Stilen är visserligen en annan, men känslorna lika starka. Både de som avtecknar sig på duken och de som vaknar inom åskådaren.

Starka skådespelare

Även om det är lätt att hänge sig åt rytmen och stämningen i filmen är det ofrånkomligt att skådespelarna drar det tyngsta lasset.

De syns ofta i närbild i utdragna scener på ett sätt som förutsätter absolut närvaro i ögonblicket – annars rasar trovärdigheten.

Kiki Layne och Stephan James lyckas vara just så sköra och starka som deras rollgestalter kräver. Och Regina King är väl värd sin birollsnominering för insatsen som Tish mamma.

Tish och hennes mamma och syster i familjesoffan i If Beale Street Could Talk.
Tish mellan syrran (Teyonah Parris) och mamman (Regina King) Tish och hennes mamma och syster i familjesoffan i If Beale Street Could Talk. Bild: Annapurna Releasing If Beale Street Could Talk,Kiki Layne,Regina King,Teyonah Parris

Faktum är att bilden av Tish kärleksfulla familj hör till det man bär med sig efteråt. Bilden av inbördes lojalitet och villkorslös kärlek.

Den typ av kärlek som säger ”höj blicken – du har inget att skämmas för” till en ung kvinna som blivit gravid och vill behålla barnet trots att hon inte vet vad morgondagen för med sig.

Hon vet bara att hon älskar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje