Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Peter Mickwitz skrev åtta dikter per dag under åtta dagar – men blev slutresultatet lyckat?

Peter Mickwitz
Peter Mickwitz. Peter Mickwitz Bild: Niklas Sandström Peter Mickwitz

Normalt skriver Peter Mickwitz 15 dikter på ett år. Om han skriver snabbt.

Det påstår han i alla fall i essän Omöjligt möjligt som finns bak i hans nya bok solen går ner det verkar omöjligt.

Sommaren 2017 kände han "ett akut behov att skriva poesi", förklarar han vidare. Han satt sig ner en kväll i juli och skrev åtta dikter.

"Att skriva dem kändes såpass intressant och konstigt att jag bestämde mig för att utföra ett experiment. Jag beslöt mig för att ägna åtta dagar åt att skriva 64 dikter: åtta dikter per dag."

Det här experimentet, dessa 64 dikter, finns nu tillgängligt mellan två pärmar. Har det varit ett lyckat experiment? Jag ska återkomma till frågan senare.

Ellinje i solnedgång.
Ibland, på sommaren, kan det nog kännas som om det vore omöjligt att solen går ner. Ellinje i solnedgång. Bild: YLE/Rolf Granqvist kraftledning

Essän

Jag tänkte nämligen börja med den ovannämnda essän. Någonting som jag också skulle rekommendera åt andra läsare.

Här förklarar nämligen Mickwitz hur han tänkte och hur han gjorde det hela. Han förklarar också på vilket sätt dikterna skiljer sig från det han annars brukar skriva.

Till saken hör att Mickwitz inte har gett ut en diktbok sedan 2012 när som du gör dina cirklar runt detta utanför kom ut. Efter den har han "ägnat mycket tid åt annat än poesiskrivande".

Varför? Det svarar han inte på. Kanske en skriva-15-dikter-om-året-om-jag-skriver-snabbt-skrivkramp? Det låter ju onekligen som ett ganska mödosamt arbete.

Peter Mickwitz
Strumpfotad och experimentlysten. Peter Mickwitz Bild: Niklas Sandström Peter Mickwitz

Nu alltså 64 dikter på åtta dagar. "Tanken var också att varje dikt bara fick skrivas en gång: ingen bearbetning", tillägger han.

Också det är något mycket ovanligt för en diktare som annars bearbetar sina dikter "mellan 30 och 100 gånger".

Sammanlagt tar det ofta flera år för mig att skriva en dikt― Peter Mickwitz: Omöjligt möjligt (2019)

Han förklarar noggrant vad som händer när han skriver som han brukar skriva. Först gör han en "poesikropp", ett slags embryo som ska utvecklas till en dikt.

I början är det ganska livlöst. Han jobbar med kroppen. Han flyttar ord, delar in texten i strofer, byter versernas plats, stryker, lägger tillbaka, lägger till. "Tid går."

Men sedan händer det något: "Dikten börjar leva, mycket konkret. Man är nu två separata: författare och dikt i vardande."

Det här tillståndet kan ta flera år. I slutändan försvinner författaren och dikten får "ett alltmer autonomt liv" som Mickwitz uttrycker det.

"Och till slut är bara dikten kvar, den är färdig kunde man kanske säga: färdig att leva sitt eget författarlösa liv. Dikten är nu en livslevande varelse som har förmågan att göra saker i världen."

Först fanns inte dikten, bara författaren. Till slut finns inte författaren, bara dikten― Peter Mickwitz: Omöjligt möjligt (2019)

Det låter vackert. Kanske lite för vackert för att kunna vara sant. Hur mycket kan en dikt verkligen "uträtta sådant som är bortom författarens kontroll", som Mickwitz påstår?

Vart försvinner författaren? Och författarens ansvar för dikten? Och vad händer om dikten ställer till det för författaren?

Essän fortsätter sedan med intressanta och väldigt läsvärda utlägg rörande inspiration vs konstruktion och slump vs system men att beskriva dem här skulle spränga recensionens ramar.

Mickwitz slår i alla fall hål på myten att snabbt skrivande skulle kräva "ett utbrott av inspiration, ett tillstånd där den skrivande uppgår i någonting bortom hens kontroll".

Tvärtom. Han dök ner "i ett utmattande - vansinnigt kändes det som - försök att behärska texten (språket)".

Emellanåt kändes det nästan som våld: våld mot mig själv, våld mot texten, våld mot språket― Peter Mickwitz: Omöjligt möjligt (2019)

Till slut, efter åtta dagar gånger åtta dikter var han helt slut.

"I det som hade startat som ett lustprojekt fanns den åttonde dagen endast lite lust kvar. Jag fick uppbringa alla de resurser och kunskaper jag skaffat mig under mina nästan fyrtio skrivande år för att överhuvudtaget nå fram till dag åtta."

De 64 dikterna

Dikterna då? Hur mår de?

Överraskande bra, skulle jag säga.

Peter Mickwitz: solen går ner det verkar det verkar omöjligt (2019). Bokomslag
Peter Mickwitz: solen går ner det verkar det verkar omöjligt (2019). Bokomslag Bild: Förlaget Peter Mickwitz

Jag hade ju nog mina dubier när jag öppnade bokens diktavdelning efter att har läst essän, där författaren höjer ett varningens finger inför det här "karnevalistiska förströelsearbete", som han själv uttrycker det.

Vad händer när det är show, don't tell?

Tja, vad händer? Mera karneval åt folket, skulle jag säga, när tillfällighetsdikter håller såpass hög kvalitet som Mickwitz alster.

Okej, han hade tydligen bättre och sämre dagar. Som vi alla har haft när vi är på jobb och tvingas prestera varje dag.

I början, dag ett och två, är dikterna ännu ganska typiskt mickwitzska, skulle jag säga. Gediget lyrikarbete. Ibland lite svårforcerat.

Det är så som han normalt skriver. Lite för mycket I huvudet på Peter Mickwitz för min smak. Men sedan händer det något.

Dag tre byter han stil. Den blir plötsligt, ja, lätt och ledig på något sätt. Den nya stilen klär hans dikter. Som i det här exemplet:

kranen droppar ekot formar kulor
alltför många lager har lagts bort
föremål springer längsmed golven
mönster bryter ihop att se blir ord
lägenheten lutar försiktigt mot höger
på översta hyllan i skåpet till vänster
ligger jag ihopvikt färdig att flyta bort

Nu förstår man också vad han menar med ett karnevalistiskt förströelsearbete när han skriver:

Rösterna på andra sidan väggen
når mig som fragment. Senare,
i natt, i det gråa ljuset, när tiden
går som allra långsammast,
lägger jag ihop dem: förstårelse?

I det här skedet börjar hans dikter också luta mera åt prosadikthållet. Små finurliga berättelser om vardagliga ting och iakttagelser.

Det är lite som om han sitter i ett snickarbod på landet och tittar ut genom fönstret på det som händer utanför. Inspirerad av det han ser börjar han snickra sina dikter.

Någonting som Peter Mickwitz också själv har märkt: "Jag exploaterade också min omgivning; rummet, utsikterna från rummets två fönster, gården, träden på gården, vägen bortom staketet, fälten bortom vägen, skogarna bortom fälten o.s.v."

den livslånga drömmen
att kunna se varje löv
skilt för sig samtidigt se
detaljerna som upplöser
helheten att bli befriad
från björkar och björken
befriad från björkighet

Närbild på björkgren i blomning.
Vem skulle inte vilja befria björken från sin björkighet? Närbild på björkgren i blomning. Bild: EINAR ANDRAE björk,pollen,allergi,allergiker

Efter dag sex avtar Mickwitz skaparkraft (vilket han också varnat för). Nu kommer det också några svagare och banalare dikter som den här:

ingenting har
hänt allting
händer
samtidigt en
storm av
röster i ett
evigt nu
pip

Men de är snarare undantagen som bekräftar regeln. Efter att ha läst de 64 dikterna förstår jag mycket bättre det han skriver om i sin essä; att det var svårast i slutet av experimentet.

Ändå lyckades han hålla ihop hela projektet. Om det vittnar inte minst bokens näst sista vers, Mickwitz dikt nummer 63, skriven under den sista diktdagens sista timme:

stigen är ett vitt band i mörkret
jag kan varje rot varje sten jag kan
springa med slutna ögon längsmed
stigen i mörkret ser jag ett vitt band
i mörkret med slutna ögon kan
jag se varje sten varje rot och jag
springer och jag springer med slutna
ögon är stigen ett vitt utan slut

Kirjailija, kääntäjä Peter Mickwitz
Kirjailija, kääntäjä Peter Mickwitz Bild: Aleksis Salusjärvi

P.S. Om du vill läsa mera av Peter Mickwitz kan du med fördel titta in i hans utmärkta blogg cirklar runt detta utanför som han startade 2012 "i frustration över de finlandssvenska litterära institutionernas situation".

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje