Hoppa till huvudinnehåll

Backman: Inte ens Björnligan skulle åka fast för matchfixning i Finland

Björnligan ser ut att hålla på med fuffens.
Man behöver inte vara ett kriminellt geni för att komma undan med matchfixning i Finland. Björnligan ser ut att hålla på med fuffens. Bild: All Over Press Björnligan

Ska man skratta eller gråta över hur matchfixning behandlas i Finland? Jag vet i varje fall vem som gråter av skratt.

Det finns en sak i Finland som är svårare än att vinna på lotto – att straffas för matchfixning. Många har gjort goda försök, men misslyckats. Ett exempel: I fjol satsade en futsalligaspelare ett fyrsiffrigt belopp på att hans lag skulle förlora en match, vilket laget naturligtvis gjorde.

Enligt Veikkaus erkände spelaren till och med att han lagt vadet. Men polisen lade ner utredningen i brist på bevis som kunde leda till straff. Så går det när matchfixning inte explicit är olagligt. Situationen är så tragikomiskt ohållbar att mitt fotbollshjärta nästan sprängs av frustration.

Och innan ni börjar peka finger på polis och åklagare kan jag avslöja en liten hemlighet: det är inte fel på en enskild instans. Det är systemet som har kollapsat.

Polisen brottas med resursbrist och vet att dyra utredningar inte går ihop med lindriga straff medan åklagarna är bakbundna av lagboken och kan bara skaka på huvudet.

Ett stort långfinger

Alla verkar dessutom vara rörande överens om att lagen är föråldrad. Det går inte att undersöka matchfixning som ”givande eller tagande av muta i näringsverksamhet”.

Det värsta är att den uppenbara svårigheten att spåra pengar inte är det enda problemet. Om man undersöker matchfixning utanför de två högsta serierna uppstår ett annat bekymmer: är division 2-fotboll näringsverksamhet?

Just nu krävs det överdriven oaktsamhet och klumpighet av episka proportioner för att bli fälld. Jag tror inte ens att Björnligan skulle åka fast.

För visst ser utredningarna ut som ett stort långfinger till de som bryr sig om den finländska fotbollen.

Se bara på Inter-fallet i fjol. Att det ens övervägs att fem suspekta passningar på lika många minuter och en kamikazetackling i straffområdet kan förklaras av ”motivationsbrist” på grund av en cupseger i maj är ett lågvattenmärke som är svårslaget. Magnus Bahne satte huvudet på spiken då han beskrev förklaringen som fullständigt korkad.

Vad väntar vi på?

Men – som vanligt är det lättare att skrika och ironisera än att komma med konkreta förbättringsförslag. Det stämmer att matchfixningsutredningar är komplicerade och förövarna befinner sig ofta utanför landets gränser.

Men det finns sätt att påverka.

I Sverige valde man att erkänna att rättsstaten tappat greppet. Det infördes en ny lag om spelfusk som trädde i kraft i år, i samband med att Svenska Spels monopol luckrades upp. Systematiska matchfixare kan få sex års fängelse – det avskräcker säkert någon. I varje fall får åklagarna en bättre giv för att sätta fast förbrytare, de är inte längre bundna vid mutlagar.

Jag har två frågor:

1. Hur kommer Sveriges lagförändring att påverka situationen i Finland? En logisk följd av skärpta regler i Sverige kunde vara ett ökat intresse för matchfixning i Finland. Det är få serier som har matcher på sommaren och en relativt låg lönenivå.

2. Vad väntar vi på?

För som situationen nu ser ut undrar jag om man ska skratta eller gråta. Jag vet i varje fall vem som gråter av skratt: de som gör stora pengar på den finländska fotbollens bekostnad utan att riskera att åka fast.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport