Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Harriet – femton versioner av ett ouppklarat dödsfall i Milja Sarkolas pjäs på Ryhmäteatteri

Foto från Harriet på Ryhmäteatteri.
Pyry Nikkilä och Roosa Söderholm som Olof Lagus och Harriet Thesleff. I bakgrunden Robin Svartström som Nils Ero Gadolin. Foto från Harriet på Ryhmäteatteri. Bild: Mitro Härkönen Ryhmäteatteri,Milja Sarkola,Robin Svartström,Harriet (pjäs)

Fake news och alternativa fakta i samtiden är något som vi ständigt blir påminda om. Men hur är det med historien? Vem skriver den och i vilket syfte? På Ryhmäteatteri utgår Milja Sarkola från ett dimhöljt skottdrama under inbördeskriget för att undersöka sambandet mellan subjektivitet och sanning.

Heinjoki den 20 april 1918. Jägarofficerarna Olof Lagus och Nils Ero Gadolin tillbringar kvällen tillsammans med sjukskötaren Harriet Thesleff på Ristseppälä gård.

Foto från Harriet på Ryhmäteatteri.
En kvällssits med tragisk utgång. På bilden Pyry Nikkilä, Roosa Söderholm, Santtu Karvonen och Robin Svartström. Foto från Harriet på Ryhmäteatteri. Bild: Mitro Härkönen Ryhmäteatteri,Milja Sarkola,Robin Svartström,Santtu Karvonen,Harriet (pjäs)

När Gadolin bryter upp för att rida iväg till sin egen inkvartering gör Lagus och Thesleff honom sällskap. En timme senare återvänder deras hästtrilla med den döde Olof Lagus som enda passagerare.

Harriet Thesleff återvänder i Gadolins sällskap flera timmar senare. Någon entydig förklaring till det inträffade har de inte.

En olycka, ett vådaskott, någon krypskytt från den röda sidan – under veckorna som följer avger bägge ett antal vittnesmål som varken rimmar med den andras utsaga eller det de själva sagt i sina tidigare.

Vagheten bäddar för spekulationer.

Hände det något under färden som fick Gadolin eller Thesleff att ta till vapen? Och vilket var egentligen förhållandet mellan de tre?

De officiella utredningarna avskrevs fort men familjen Lagus vägrade att acceptera teorin om olycksfall eller självmord. De försökte göra sina egna efterforskningar.

Foto från Harriet på Ryhmäteatteri.
Vems var skottet? På bilden Roosa Söderholm, Pyry Nikkilä och Robin Svartström. Foto från Harriet på Ryhmäteatteri. Bild: Mitro Härkönen Ryhmäteatteri,Robin Svartström,Milja Sarkola,Harriet (pjäs)

Spekulationerna har fortsatt ända till våra dagar.

I den halvdokumentära romanen Harriet ja Olof från 2015 sätter Martti Backman till exempel dödsfallet i en renodlat politisk kontext. Enligt hans teori ville Gadolin till varje pris övertala Olof att bryta ett förhållande med Harriet för att hon fortfarande var gift med Wilhelm Thesleff. Backman menar att jägarna var rädda för en skandal som kunde gynna Mannerheim i den vita sidans interna maktkamp.

Den teorin ryms också med i Harriet. Milja Sarkolas pjäs formar sig till ett slags Variations énigmatiques, gåtfulla variationer på ett händelseförlopp som sannolikt aldrig blir klarlagt.

Det som däremot framgår mycket tydligt är hur minne och historieskrivning alltid styrs av synvinkel och selektivitet.

Bakom glömskans vita vägg

Upplägget är genialt i all sin enkelhet.

Kaisa Rasilas scenografi är vit, vit som ett oskrivet blad eller ett utraderat minne. Vit som ett skuldfritt samvete och vit som den sida de valt.

Men när fondväggens tittskåpsdörrar öppnas väller kaoset fram.

Vad hände egentligen den kväll då Olof Lagus dog? Harriet konfronterar publiken med hela femton versioner av samma händelseförlopp.

Så vilken ska vi tro på?

Det är kanske inte den mest relevanta frågan. Att minnas vem som för ordet i de olika versionerna är viktigare. Bakom alla skymtar någon form av motiv som dikterat innehållet.

Sarkola åskådliggör hur samtida vittnesmål småningom förvandlas till andrahandsutsagor för att slutligen kanske framstå som obestridlig sanning.

Foto från Harriet på Ryhmäteatteri.
En förslagen förförerska? Roosa Söderholm som Harriet Thesleff, flankerad av Pyry Nikkilä som Lagus och Robin Svartström som Gadolin. I bakgrunden Santtu Karvonen. Foto från Harriet på Ryhmäteatteri. Bild: Mitro Härkönen Ryhmäteatteri,Milja Sarkola,Robin Svartström,Harriet (pjäs)

Med Harriet visar hon framför allt hur den manliga blicken skrivit historia. Till och med när Harriet Thesleff inte utpekas som den skyldiga anklagas hon för den indirekta skulden till tragedin.

Förförerska, klistrigt påhäng, mansslukerska, nymfoman. Invektiven växer i takt med tiden för att slutligen framstå som faktum.

Att Harriet Thesleff inte var någon okomplicerad person framgår med all tydlighet också ur Emelie Enckells biografi om Harriets dotter Dagmar. Men porträttet Enckell tecknar väcker också frågor.

Hur blir man så krävande och svår?

Thriller, tragedi och vildsint satir

Sarkolas pjäs tar oss ett steg tillbaka i familjehistorien. Harriet var Sarkolas mormorsmor och på scenen blir hon nu belyst från två håll.

Roosa Söderholm gör en fenomenal tolkning av en ung och livshungrig Harriet medan Minna Suuronen antyder ett tillbakablickande perspektiv.

Uppgivenheten i det porträttet rymmer kanske också ett svar. Inte på frågan om vem som bar den konkreta skulden till Lagus död men kanske något om vad skuldkänslan gör med en människa.

Men registerbytena är många i de femton tablåer som dukas upp. Thriller, tragedi och vildsint satir, allt ryms under samma tak.

Jag har ibland knorrat över att det gått lite för mycket rutin i konsten att trolla fram snabbporträtt på Ryhmäteatteri men i Harriet är det ofta de små förskjutningarna inom samma porträtt som gäller.

Pyry Nikkilä, Robin Svartström och Roosa Söderholm förvandlar Lagus, Gadolin och Thesleff till kameleonter, ständigt beredda att byta skepnad. Rollgestalternas karaktärsdrag och inbördes dynamik lever och förändras helt i takt med vittnesmålen.

Det är inte bara belysande – det är också mycket läcker teater. Ofta också vrålkomisk sådan, den tragiska grundtonen till trots.

Santtu Karvonen glänser till exempel i en rad mer eller mindre understruket karikerade roller.

Och påminner oss förstås samtidigt om att allt som gestaltas på en scen också bygger på tolkning och vinkling.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje