Hoppa till huvudinnehåll

Anna Lillkung: Varför dominerar kärlek populärkulturen?

Anna Lillkung fotad framifrån
Anna Lillkung Anna Lillkung fotad framifrån Bild: privat författare,anna lillkung

Alla vet att det suger att bli dumpad, skriver Anna Lillkung, som skriver om den kärlek som dominerar popmusiken, men också om den som inte verkar rymmas med i låtarna.

“What’s love got to do with it”, frågade sig Tina Turner. Samma fråga ställer jag mig varje gång jag söker efter populärkultur som väljer bort kärlek och tar itu med andra svåra ämnen – och finner att resultatet i stor utsträckning inte existerar.

En god vän frågade nyligen om tips på tv-serier och musik som inte hade något med kärlek att göra. Hon var mitt uppe i ett uppbrott från sin sambo, och ville tänka på något annat än romantik och förhållanden.

Tina Turner.
What´s love got to do with it? Tina Turner. Bild: EPA / BRITTA PEDERSEN Tina Turner

Jag satt och funderade på detta en längre stund. Jag kunde knappt komma på en enda tv-serie som inte berörde temat kärlek, med undantag av några matlagningsprogram och andra ämnesspecifika tv-serier.

Musik var ännu svårare. Med tanke på att jag är en stor musikkonsument, i synnerhet av dagens popmusik, var det förvånande hur få låtar jag kunde komma på som handlade om annat än kärlek.

För mig har det heller inte varit ett problem.

Personligen älskar jag att vältra mig i låtar om kärlek när jag kan relatera till dem. Mitt användande av musikströmningstjänster har också ökat när jag gått igenom hjärtesorg. Kärlek, i synnerhet olycklig sådan, öppnar nämligen upp ett massivt musikaliskt arkiv att dyka ner i.

Här finns klassiker som Princes Nothing compares 2 U och Bonnie Raitts I can’t make you love me. Här finns hela album om att gå igenom ett uppbrott, som Veronica Maggios Satan i gatan och First Aid Kits Ruins.

Veronica Maggio
Veronica Maggio Bild: Yle/Petter Sandelin Veronica Maggio,provinssi 2016

Tydliga mönster

När jag kollar på musiktopplistorna i världen just nu ser jag samma mönster. Samtliga låtar som dominerar av Ariana Grande, Halsey och Sam Smith handlar om romantisk kärlek i någon form.

Men dessa låtar är samtidigt en förlängning av den tvåsamhetshets och det kärnfamiljsideal som vi har i samhället i dag, och som inte nödvändigtvis är representativt för alla.

Det kan argumenteras att resultaten på topplistorna bara är oturliga sammanträffanden. Varför skulle man som artist och konstnär inte skriva om kärlek om det är det man är upptagen av?

Det finns också en poäng i att vi som konsumenter egentligen inte kan ställa specifika krav på innehållet i konstformer, inklusive popmusik.

Ariana Grande.
Ariana Grande Ariana Grande. Bild: Steven Ferdman/Everett Collection/All Over Press Ariana Grande

Jag argumenterar inte mot detta, men tror att det inte bara är devisen ”sex säljer” som stämmer för populärkultur, utan också ”kärlek säljer”.

Dagens musik- och populärkulturproducenter är fullt medvetna om detta.

Kärlek är ett ämne som de flesta kan relatera till och som inte går över gränsen för att bli för emotionellt eller för mörkt.

Vi kan alla hålla med om att det suger att bli dumpad.

Vilka ämnen ryms inte med i låtarna?

Andra ämnen som att få sparken, utsatthet i samhället eller ofrivillig barnlöshet innebär att man rör sig i betydligt grumligare vatten. Där blir innehållet endera för odramatiskt eller för obekvämt.

Det största problemet är således inte att kärlek säljer, även om det är till vissa personers stora förtret, utan att det finns ämnen som uteblir och som inte passar inom ramarna för den sortens sorglöshet som kännetecknar popmusik.

När Jenny Wilson i fjol släppte sitt album Exorcism vikarierade jag som musikredaktör på Yle X3M. Jag kommer ihåg att jag velade en längre stund om jag skulle spela en av låtarna på albumet eftersom den handlade om Wilsons erfarenhet av sexuella övergrepp.

Jenny Wilson på Popaganda-festivalen i Stockholm 2018.
Jenny Wilson Jenny Wilson på Popaganda-festivalen i Stockholm 2018. Bild: HGbild/All Over Press Jenny Wilson

Passar musik om sexuellt våld in i ett program för ungdomar? Kommer lyssnare att reagera på att det är för tungt?

Det var frågor jag ställde mig själv innan jag med darrande röst förklarade att jag skulle spela Wilsons låt Disrespect is universal i programmet.

Med tanke på hur många som är med om övergrepp är det märkligt att jag kände mig så osäker. Men någonstans påverkas jag också av att vi kollektivt har bestämt att obekväma ämnen som sexuella övergrepp inte ska lyftas på samma plattformar som annan popmusik.

Det är nämligen okej med dramatik, melankoliska och hjärtekrossande låtar om kärlek, för det har vi vant oss vid och upplevt. Det är bekant och bekvämt, så motståndet mot ett sådant tema blir minimalt.

Låtar där det faktiskt bränner till, för att innehållet skildrar totalt mörker, sociala svårigheter eller orättvis politik – sådana har vi svårare att enas om och att acceptera i våra hörlurar och på topplistor.

Hurula
Robert Hurula är en artist som skildrar mörkret Hurula Bild: YLE / Petter Sandelin robert hurula

Efterlyses: öppnare sinnen

Låtar som inte skriver under modellen man + kvinna som massorna har lärt sig att leva efter i hundratals år är betydligt knepigare att nynna till än låtarna om förälskelse.

Jag efterlyser därför mer öppna sinnen av både de som producerar populärkultur och av oss som konsumerar den.

Min kompis kunde till syvende sist se på den nya Smurf-filmen för att undgå temat kärlek, men för de som känner att dagens popmusik inte representerar dem kan kärleksdominansen kännas betydligt mer betungande.

Det borde också finnas en plats och en marknad för dem som längtar efter låtar om att vara ofrivilligt ensam, om sexuellt våld, om svåra arbetsförhållanden eller vänskapsrelationer som tar slut.

För alla dem, eller snarare för oss alla, hoppas jag att de snäva ramarna för popmusik snart luckras upp.

Anna Lillkung är musikjournalist och kolumnist för Svenska Yle.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje