Hoppa till huvudinnehåll

Norrena & Frantz: "Jag kände mig fruktansvärt ensam, deprimerad och övergiven". Publikens berättelser om ensamhet

person står vid stranden och tittar ut över isen
person står vid stranden och tittar ut över isen Bild: Yle/Simon Bergholm #tadetpåallvar

Ett liv som singel, ett liv tillsammans med livskamraten man inte längre får kontakt med, skilsmässa, småbarn och flytt till annan ort – många olika livssituationer får oss att känna oss oerhört ensamma och uteblivna.

Relationspodden frågade ifall du upplevt ensamhet och när den varit som starkast.

Era historier bekräftar att ofrivillig ensamhet existerar oberoende av ålder. Både den unga, socialt utåtriktade liksom den skygga ålderstigne ensamvargen kan uppleva stark ensamhet.

Ytliga bekantskaper och blyghet samt rädslan för att inte passa in bidrar till att man lättare drar sig ur sociala sammanhang, trots att ens högsta önskan är att hitta en riktig vän. Att uppleva ensamhet är fortfarande väldigt vanligt i vårt samhälle.

Hellre en dålig partner än ensamhet

En skilsmässa kan bidra till att ensamheten upplevs som väldigt kraftig. Hur vågar man lita på att man klarar av ett självständigt liv utan sin partner?

Är snart 60 år, mitt liv var barn och familj men sen kom skilsmässan och ensamheten. Det blev en jakt efter att få en karl, vilken som helst bara jag inte behövde vara ensam. Fann inte styrkan att klara mej själv.

Från att har levt ett bekymmerslöst liv, där mannen skötte ekonomin helt och hållet, föll jag in i ensamhet och fattigdom. Att ensam brottas med barn och konflikter i vårdnadstvisten är något som inte rekommenderas att ensam gå igenom.

Jag förstår att jag tog den första bästa karl jag kunde slå klorna i. Mannen var lite slamsig och jag tröttnade. Men rädslan av att vara ensam fick mej att fortsätta förhållandet trots att jag nästan skämdes i hans sällskap.

Det blev en jakt efter att få en karl, vem som helst bara jag inte behövde vara ensam.

Det gick några år och en fräsigare tuffare typ kom i vägen och jag föll för honom. Det visa sej att mannen var våldsam, skrytig, en suput och hade dessutom villkorlig dom för kvinnomisshandel. Ändå föll jag för den jäveln pga min rädsla för ensamheten. Han slog mej, trots detta fortsatte jag att vara med honom. Alla frågade varför? Min rädsla av att vara ensam var helt enkelt svaret.

Nu är han borta och anmäld men ensamheten kryper igen i kroppen. Den skapar ångest och hopplöshet. Jag måste på allvar ta itu med mej själv och nånstans måste det finnas ett knep att få styrka att klara sej själv. Funderar på olika metoder, att bli troende? Att gå nån styrkekurs för sinnet? Det är verkligen dags att bli självständig.
Berit 58 år

Man och kvinna sitter vi ett köksbord utan att kommunicera.
Man och kvinna sitter vi ett köksbord utan att kommunicera. Bild: Yle/ Marcus Rosenlund #inödochlust

Jo det har jag, känt mig ensam. Så långt tillbaka jag kan minnas. Även om det fanns en tid då jag var en del av ett större kompisgäng. Under den tiden kändes ensamheten inte lika tung, trots att jag var singel. Då gänget började ses mera sällan och till slut delvis splittrades kom ensamheten tillbaka. Tills jag hittade min sambo.

Jag och min sambo är väldigt olika men vi försöker kompromissa så att vi kan "mötas halvvägs" men det funkar inte. Det finns inte mycket gemensamt att prata om så känslan av att vara ensam finns kvar. Jag kunde lika gärna bo ensam. Men så finns då en löjlig rädsla
över hur det skulle bli utan min sambo. Ifall det skulle bli märkbart sämre. Så man håller sig kvar, försöker kämpa.

Många bekanta har barn sedan flera år tillbaka, inklusive mina syskon. Jag vet inte om barn skulle rädda min situation, det känns som att jag kanske inte skulle kunna axla ett sådant ansvar heller. Men det känns som om det är nästa "grej". Har du inga barn i min ålder är du igen utanför. Ensam.
Vandraren 30

Främmande ort skapar ensamhet

Flytt till en annan ort eller ett annat land kan också bidra till att man plötsligt känner sig övergiven och ensam.

Flyttade från Nyland till Österbotten och då lämnade jag alla mina vänner kvar i Nyland. Har varken jobb eller skola på den ort jag bor på. Bor här p.g.a. att sambons skola är här medan min skola är på en annan ort.

På grund av det hade jag i början svårt att träffa nya människor, jag hade bara sambon att umgås med. Jag kände mig fruktansvärt ensam, deprimerad och övergiven eftersom alla mina kompisar i Nyland inte orkade höra av sig eller komma och hälsa på eftersom att jag flyttat så långt bort.

Till slut laddade jag ner en app, Hey Viña, som är som tinder men där man söker vänner och efter det har jag inte varit lika ensam. Även om det är ett lite pinsamt och underligt sätt att träffa vänner på så är det ju värt det, man slipper ensamheten.
Snart 24

Pojke sitter ensam och tittar på en soluppgång.
Flytt till annan ort kan bidra till ensamhet Pojke sitter ensam och tittar på en soluppgång. Bild: Mostphotos/chalabala.cz ensamhet,soluppgång,ungdomar,Utsikt,Pojke

I grund och botten är jag en blyg och inte så social person som har svårt att få nya vänner. Sociala tillfällen tröttnar lätt ut mig och jag trivs att dra mig undan och vara ensam. Men inte allt för ofta dock.

Min man och jag bor utomlands sedan några år tillbaka, och ingen av oss har familj här så vi har bara varandra. Han har dock visat sig vara väldigt kontrollerande, och de få potentiella vänner jag skaffat mig här har varit varit tvungna att bli "kontrollerade" av honom.

Många av dem har jag varit tvungen att bryta kontakten med eftersom min man inte gillat dem, vilket lett till att jag knappt alls har några vänner jag umgås med. Jag börjar verkligen känna mig väldigt ensam.

Där sitter man då utan parkompisar och tjejgäng och undrar hur man ska börja.

Min tröst har varit att hitta nya människor att prata med på olika forum på nätet, samt att jag håller kontakt med familjen och vännerna där hemma via sociala medier. Det fungerar ju förstås lite, men är ändå långt ifrån samma som att träffa någon över en kopp kaffe.

Äktenskapet med min man håller på att gå i kras. Jag tror jag kommer att känna mig mindre ensam så fort jag själv får kontrollera mitt eget liv.

Kvinna, 27

Svårt att få vänner i vuxen ålder

Jag och min familj har flyttat runt en del. Vi bodde också utomlands i två år. Nu bor vi i en liten by i Österbotten, där vi inte kände någon från förut. Det som märks då man som vuxen kommer in i ett samhälle är att alla redan har sina kompisgäng som de är vana att hänga med.

Par har sina kompispar som de äter middag med och tjejer har sina gäng som de gör saker med när de behöver komma hemifrån. Där sitter man då utan parkompisar och utan tjejgäng och undrar hur man ska börja.

För mig hjälpte det att gå med i föreningsverksamhet och engagera mig i byn på olika sätt. Skaran av bekanta har ökat en hel del på fem år. Men att få en eller flera goda vänner känns nog svårt. Jag antar att det nog tar en längre tid och kräver att man verkligen bjuder på sig själv. Ibland känns det övermäktigt.

Som tur har jag jämnåriga svägerskor som hänger med på bio och konserter t.ex. De snart vuxna barnen är också bra sällskap. Kanske man inte ska kräva så mycket. Vänskap kanske inte alltid kommer i den skepnad som man först tänkt sig.
Morsan 53

Tyttö katselee ikkunasta ulos
Tyttö katselee ikkunasta ulos Bild: Henrietta Hassinen / Yle ensamhet,ungdomar,ungdom (skede),Barn och ungdom,högstadiet,mobbning,nätmobbning,skolmobbning,depression,nedstämdhet,framtid,fruktan

Omringad av människor men ändå ensam

Hos många infinner sig ensamheten trots att man ofta är omringad av vänner, familj eller arbetskamrater.

Jag är 25 år och har världens bästa vänner, en fin familj, bra
utbildning med många studievänner och flera jobb med härliga arbetskamrater vid sidan av studierna. Ändå känner jag mej otroligt ensam.

För det enda jag egentligen vill ha är en pojkvän och småningom en egen familj. Att ha någon att komma hem till efter skoldagen eller någon att se på tv med om kvällarna är allt jag längtar efter. Vet att jag har framtiden framför mig och att det finns tid för pojkvän och familj i framtiden, men jag har saknat detta så länge och ville ha det helst igår.
Flickvän to be 25

Jag var väldigt bitter och tänkte att jag kommer att leva ensam resten av mitt liv, begränsad av min sjukdom.

Jag kämpar med en form av ensamhet som jag har svårt att egentligen sätta fingret på, men jag tror att det finns andra som känner igen sig där ute. Jag är i slutskedet av mina studier på universitetet och de senaste åren har varit ganska turbulenta.

När jag flyttade till studiestaden kändes livet som ett äventyr. Jag fick många nya kompisar, gick på många evenemang och trivdes helt enkelt med livet och med mig själv. Sen började saker gå fel. Förhållanden har gått i kras och jag har haft perioder av svår ångest som gjort att jag dragit mig undan allt mer. Jag skäms över att känna mig ensam, och jag vet inte varför.

När mina vänner har program varje helg känner jag mig misslyckad och besviken. När vi träffas är det alltid på deras villkor, när de har tid, en lucka i schemat. Jag låtsas som att allt är som vanligt, för jag vill inte skuldbelägga dem.

Utåt sett är jag oftast en ganska glad person och jag är också genuint glad över att vi hinner ses ibland. Men när jag är ensam igen känner jag en tomhet och en längtan efter närhet som jag inte vet hur jag ska hantera.
Före detta social butterfly 25+

Ensamheten värst under småbarnsåren

Många upplever ensamhet under småbarnsåren. Det finns varken tid eller krafter att umgås ofta med sina vänner.

Jag är hemma med våra barn som är 2,5 år och 6 månader. Det finns föräldra-barngrupper. Men jag hinner inte. Jag är ensam hemma med barnen under veckorna, för att själv få vardagen att rulla orkar jag inte gå på träffarna. Och då blir man ju ensam.

Klart jag har mina vänner och kan chatta med dem men det där face to face försvinner. Tacksam över sociala medier, där kan jag slänga iväg en kommentar eller annat och man tappar inte bort vännerna. Och barnen blir större. Man får mera frihet och mera tid.

Men för tillfället saknar jag arbetslivet och tiden innan barnen, då man bara kunde hänga med sina vänner och göra vad man ville. Även om livet såklart är najs nu också.
Mamma till två, 29 år

Mamma med barnvagn
Många småbarnsföräldrar kan känna ensamhet Mamma med barnvagn Bild: Mikael Crawford/Yle mamma,ensamförsörjare,mammaledighet,föräldraledighet,föräldrar

Ensam och sjuk

En plötslig sjukdom kan lätt få en att känna sig väldigt ensam. Kommer mina vänner att finnas kvar för mig när jag är som svagast?

Jag kände mig ensam som 17-åring då jag insjuknade i en kronisk sjukdom. Vågade inte berätta om det för mina vänner eftersom jag skämdes. Var väldigt bitter och tänkte att jag kommer leva ensam resten av mitt liv, begränsad av min sjukdom.

Idag är jag 23 och omgiven av fantastiska vänner. Dessa vänner som jag har nu var aldrig självklara. Jag slutade dra egna slutsatser om vem som skulle passa in som min vän och idag är jag så tacksam över att att min kompiskrets består av människor som har olika personlighet och livsstil.

Ett tips från mig är alltså att se alla som potentiella vänner. Sen måste man se om det blir vänskap. Så länge jag omger mig med vänner så känner jag mig inte ensam.
Tjej 23 år

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP