Hoppa till huvudinnehåll

”Jag gick runt som en zombie”

Sandra Eriksson pratar ut om sin ångest, känslorna som försvann – och den långa vägen tillbaka

Det lönar sig att söka hjälp, säger Sandra Eriksson. I en öppenhjärtig intervju för Sportliv berättar hinderlöparen om sina åtta tyngsta månader i livet, lyftet som följdes av ett nytt fall – och den slutliga vändningen mot det bättre.

– Jag slutade känna nånting överhuvudtaget. Jag klarade inte av att hantera mina egna känslor, så jag stängde bara av helt enkelt.

Sandra Eriksson rasade ihop inombords hösten 2015.

En av Finlands främsta friidrottare hade bara några veckor innan sprungit i karriärens fjärde VM-tävlingar i Peking. Nu var hon på botten.

– Det blev för mycket av allting. Jag skulle byta tränare och har alltid varit väldigt känslig för förändring, en kontrollmänniska. Samtidigt skadade jag hälen och det var mindre än ett år kvar till OS. Och sen var det ännu en massa småsaker. Det blev helt enkelt för mycket, säger hon i Sportliv (se minidokumentär nedan).

Sandra Eriksson sitter nedsjunken i sin fåtölj hemma i Stockholm. Hon är koncentrerad och väljer sina ord noggrant, samtidigt som hon stirrar ner på en filt framför sig.

Ämnet är fortfarande känsligt, även om hon lämnat den dystraste tiden bakom sig.

– Om det är ångest på hanterbarnivå känner jag en klump i bröstet. Andningen blir tyngre. Det är en slags obehagskänsla som blir väldigt fysisk, beskriver Eriksson de mindre allvarliga anfallen.

– Sen när det är som värst blir känslorna så intensiva att det blir svårt att ta vettiga beslut. Man vet vad man borde göra och hur, men det är för starka känslor för att man ska kunna fungera. Alla små saker, som att tömma diskmaskinen eller göra mat, blir världens projekt. Det går bara inte.

Det går att vara en aktiv toppidrottare trots att man brottas med psykisk ohälsa, intygar Sandra Eriksson. Idrotten kan i själva verket underlätta situationen.

”Även om det kan vara extremt jobbigt att ha saker du bara måste göra varje dag, så är det också nånting som gör att man fungerar. Att man har rutiner. Jag vet att jag kommer att göra min träning, jag vet att jag måste sova, att jag måste äta. Det får det hela att gå ihop.”

Ångestkänslorna hade funnits där redan tidigare. Från och till hela livet. Ibland starkare, ibland svagare.

Psykisk ohälsa var inget det talades om under uppväxten i Nykarleby och Eriksson visste länge inte vad ångesten hon kände handlade om. Någon sjukdom var det inte, då ligger man ju i sängen och orkar inte stiga upp. Nä, jag är nog bara lite konstig, tänkte hon.

– Jag vet inte hur länge jag hade mått som jag gjort innan jag började inse att jag faktiskt inte behöver må såhär. Att det här kanske inte är normalt. Att det här kanske inte bara är lite dåligt humör och tråkig inställning, utan lite mer avancerat.

– Jag gick till en idrottspsykolog och fick mycket hjälp, men budskapet gick inte fram. Jag lade mest bara skulden på mig själv. Det var egentligen först när jag började må bättre som jag insåg att jag inte hade mått så bra.

Den tyngsta perioden i Sandra Erikssons liv tog vid. Hon vakade halva nätterna, sov halva dagarna, och hade svårt att hitta något meningsfullt att göra.

– Det är väldigt speciellt när man slutar känna. Även om det är jobbigt att må dåligt och ha ångest och vara ledsen, så är det så mycket skönare än att inte känna nånting överhuvudtaget.

– Jag gick runt som en zombie, det är som att vara utanför sin egen kropp. Allting slutar spela nån roll. Det var ingenting som var värt nånting just då.

Antidepressiva gav ro i kroppen

Vägen upp var lång. Känslorna återvände på några veckor, men när de väl kom tillbaka växte sig ångesten enorm.

Regelbundna psykologträffar lättade tillfälligt på trycket, men psykologen ville skicka henne vidare till en psykiater. Eriksson var skeptisk. Hon tyckte sig inte behöva mer hjälp.

Efter åtta långa månader gav hon äntligen efter.

– Hon ville att jag skulle börja med antidepressiva, vilket jag var väldigt negativ till. Jag vägrade totalt och blev arg när de föreslog det, berättar Eriksson om psykiaterbesöken våren 2016.

Efter att ha övervägt saken i några veckor gick hon med på att inleda medicineringen.

– Då märkte jag ganska snabbt att de värsta dalarna och högsta topparna försvann och humöret jämnade ut sig. Jag fick ro i kroppen.

Sandra Eriksson började måla med akryl för några år sedan och fastnade genast. (Se hennes konstverk på Instagramkontot @dajagintespringer.)

”Det blir ganska mycket terapi. Man behöver inte tänka så mycket, utan man är inne i det man håller på med och tiden går av sig själv.”

Måendet gick i rätt riktning även om Eriksson fortfarande plågades av perioder med kraftig ångest. Det tar tid innan medicinerna verkar fullt ut, men inledningsvis kan effekten vara påtaglig.

– Jag har ett tydligt minne från när jag precis hade börjat medicinera. Jag skulle iväg på tävlingsresa och det var radarproblem på Arlanda, så nästan alla flyg var inställda. Det var helt kaos, minns Eriksson tillbaka på maj 2016.

– Sånt har jag väldigt svårt med, jag blir ofta jättejättestressad, men den dagen var jag helt lugn och stod i världens längsta kö och tyckte bara allting var komiskt. Det var då jag märkte att såhär brukar jag inte vara. Och det var ganska skönt.

Nedstämd människa tror på elaka kommentarer

Den slutliga vändningen mot det bättre kom ändå först några månader senare. Hon var redan på god väg upp ur dimman då sommaren stod för dörren, men en tung tävlingssäsong drog henne tillbaka.

Hon gick in som statistiktvåa på 3000 meter hinder i EM i Amsterdam men slutade tia. Pollenallergin slog till i finalen och medaljen uteblev.

IK Falken-löparen var tvungen att hastigt glömma besvikelsen. OS väntade bakom hörnet. Hon lyckades ta sig på fötter till Rio och trodde sig äntligen kunna vika den första finalplatsen i OS- eller VM-sammanhang.

Det gick inte vägen. Kroppen fungerade inte. Hon vet fortfarande inte varför.

– Jag tog det jättehårt. Jag blev väldigt knäckt av den motgången, konstaterar Eriksson som överlag säger sig ha svårt att tackla besvikelser.

– Jag kan bli motiverad och se det som tändvätska, men först måste jag ta mig igenom den första perioden då man lätt är för hård mot sig själv.

Sandra Erikssons karriär i siffror

  • Deltagit i två OS, fyra VM, fyra EM och ett inomhus-EM. Bästa placeringen femma på 3000 meter i inomhus-EM 2015, bästa utomhus nia på 3000 meter hinder i EM 2014.
  • Innehar det finländska rekordet på 3000 meter hinder: 9.24,70 (från 2014). Har ytterligare åtta tider under statistiktvåans bästa notering. Finländsk rekorddam också på 3000 meter inomhus.
  • Vann tio raka FM-guld på 3000 meter hinder åren 2007-2016. Andra FM-guld som senior: Fyra på andra distanser i Kalevaspelen, fyra inomhus, tre i terräng och fyra i stafett (med IF Nykarlebynejden och IK Falken).

När människan mår som sämst är hon också som mest mottaglig och ömtålig för kritik som bekräftar den negativa bilden man har av sig själv. Det förhållandet stämmer även in på Sandra Eriksson.

Tidigare läste hon allting som skrevs om henne på sociala medier och i kommentarsfält på artiklar. Nuförtiden försöker hon undvika dem.

– Det sägs att man inte ska läsa och att man inte ska bry sig och att man inte ska ta åt sig, men det är klart man gör. Man är nyfiken på vad folk tycker.

– Jag har blivit ganska bra på att hålla mig borta, men när jag har dåliga perioder eller är väldigt besviken på mig, blir det lätt att jag läser för att trycka ner mig själv. Då tror jag också lättare på det som skrivs även om jag vet att det inte är sant.

En ny resa började

Trots att idrotten alltid varit Sandra Erikssons andningshål, en närmast terapeutisk snuttefilt, var det under en ofrivillig löppaus den slutliga vändpunkten kom.

Skador har en direkt koppling till psykiskt välmående. När en idrottare inte klarar av att genomföra sina rutiner kan humöret dyka.

Eriksson har haft flera envisa skador under de senaste säsongerna. Hösten 2016, efter besvikelserna på banan, skulle hälen som krånglat i ett års tid opereras. Det visade sig vara en oväntad välsignelse.

– Även om en operation inte är det roligaste för en idrottare, så var det ändå lite skönt. Jag behövde pausen. För mig var det kanske först där som nystarten egentligen kom. Där det började kännas stabilt på riktigt. Jag började medicinera för nära tävlingssäsongen och det tog tid innan jag hittade rätt.

– Det blev början på en ny resa.

”Idrotten styr mitt humör otroligt mycket. Jag behöver min löpning, jag funkar inte utan den. Det är där min trygghet finns och där jag får vara mig själv. Där jag inte behöver oroa mig för vad nån annan tycker och tänker. Där ingen dömer mig. Där jag får frihet, får vädra mina tankar, får vara närvarande i mig själv. Det är hemma.”

-Sandra Eriksson

Den resan på snart två och ett halvt år beskriver Eriksson som en bergochdalbana. Under rehabiliteringen stabiliserade sig måendet. Inte ens fortsatta skadebekymmer, en stympad tävlingssommar och missat VM 2017 fick ner humöret, och under hösten avslutade hon medicineringen.

Hon ville inte äta mediciner i onödan och kände att tiden var inne att pröva leva utan. Eriksson betonar vikten av samtalsterapi som nyckeln till tillfrisknande. Mediciner är inte lösningen till allting.

I november 2018, efter ett år utan, var hon ändå tillbaka på antidepressiva. Ångestperioderna hade åter växt sig längre och tyngre. Hon försökte ge det tid, väntade att måendet skulle vända av sig självt, men det hände aldrig.

– När jag märkte att ingenting förändrades och att jag började tappa lusten att göra saker igen och ingenting kändes motiverande eller kul, så tyckte jag det var värt att ge det en ny chans. Och jag kände direkt att det helt klart var rätt beslut.

Hur mår du nu?

– Jag tycker väl att jag mår ganska bra. Det går ganska mycket upp-och-ner, jag har bättre och sämre dagar, men väldigt sällan några långa downperioder. Det kan bli jobbigt en timme eller två, men det går att ta sig igenom. Jag vet att det är känslor som kommer att försvinna.

Dolde sitt mående i rädsla för annorlunda behandling

Sandra Eriksson bor sedan 2012 i Stockholm, där en mottagning inriktad på psykisk ohälsa för landslagsidrottare öppnade 2015. Huvudstadsenheten fick sällskap av en till i Malmö ett par år senare.

Studier i Sverige har visat att upp till 40 procent av elitidrottarna någon gång under karriären upplever psykisk ohälsa. I Finland finns ännu inga mottagningar för eller studier i psykisk ohälsa inom idrott.

”Det som motiverar mig att fortsätta är att jag vet hur lite jag visat av det jag egentligen kan och hur långt jag ändå kommit med tanke på hur mycket skador och problem och motgångar jag stött på de senaste åren. Nyfikenheten att se hur bra jag egentligen kan bli driver mig framåt.”

-Sandra Eriksson

Sandra Eriksson påminner att hon inte vistats särskilt mycket i hemlandet på sistone och att situationen kan ha förbättrats, men hon upplever att Sverige ligger före Finland i arbetet med mental hälsa.

– Här är man mycket öppnare. I Finland märker jag att man helst inte ska prata alltför mycket om psykisk ohälsa. Det känns som om många tolkar det som ett svaghetstecken, att det bara handlar om dålig inställning.

Attityden ändrar hela tiden, fortsätter 29-åringen som första gången offentligt skrev om sin ångest på Instagram i höstas. Fler och fler idrottsprofiler har klivit fram och öppet pratat om sina utmaningar, vilket ökar förståelsen.

– Det är inte så att jag skulle gå och skämmas över hur jag mår, men det är klart att det finns en rädsla för vad folk utifrån ska tycka och att de ska tro att man misslyckas för att man är mentalt svag, fastän det inte har nånting med saken att göra.

– Det borde pratas mer om psykisk ohälsa och inte bara prestationsångest som ofta är det som kommer upp, för det finns mycket mer än så. Idrottarna är fortfarande också människor, inte bara idrottare, påminner Eriksson.

Har du själv gömt undan ditt mående just för att du är idrottare?

– Ja, det har jag absolut. Speciellt i början. Jag var rädd att jag kanske inte skulle få vara med på vissa tävlingar, att de var rädda att jag skulle underprestera. Det är aldrig nån som sagt nåt sånt till mig eller visat tecken på att de skulle behandla mig annorlunda, men det fanns ändå en oro att folk skulle se bara psykisk ohälsa istället för att se mig.

Eriksson fick inte till det på paraddistansen 3000 meter hinder under det söndriga tävlingsåret 2018 men satte personbästa på flera andra sträckor. I sommar ligger huvudfokus på 1500 meter.

”Jag tror det finns väldigt mycket utvecklingspotential där. Jag kommer att köra hinderträning vid sidan om hela tiden och om kroppen känns hel tävlar jag i det också. Och jag har kollat att det går att kombinera hinder och 1500 i VM, så det kan bli båda.”

Vilka råd har du till dem som går omkring med samma känslor som du?

– Prata med nån. Egentligen vem som helst till att börja med. Det finns inga problem som är för små. Det går att få hjälp med allting, och bara att få tänka högt och prata av sig och få ordning på sina tankar och känslor hjälper.

Men steget att söka hjälp och öppna sig kan kännas stort.

– Ja, så är det ju, men det är absolut inget svaghetstecken att söka hjälp. Tvärtom är det en styrka att våga söka hjälp och våga ta emot hjälp. Om nån säger nåt annat så har de fel.

Sandra Eriksson skrattar till. Intervjun har varit tung, krafterna börjar vara slut. Men hon vill kämpa sig igenom, hon vill berätta sin story, hon vill nå ut till andra drabbade.

Hon vill hjälpa.

– Jag vet själv hur mycket hjälp jag fick när jag väl tog steget ut, och ju mer man pratar om de här sakerna, desto lättare blir det för andra att våga göra samma. Även om det är skrämmande att berätta vad jag varit med om, så känner jag att om det hjälper en enda människa att våga söka hjälp och ta steget mot att börja må bättre, så är det värt det.

Se Sandra Eriksson i premiäravsnittet av Sportliv på Yle Arenan. Ett nytt avsnitt publiceras varje lördag på Yle Sportens webbplats och Yle Arenan, och sänds också på Yle Fem söndagar klockan 19.50. Läs mer om Sportliv här.

Läs mera:

Sandra Eriksson och Oscar Gidewall, Stockholm januari 2019.

Topptränarens råd när adepten drabbas av psykisk ohälsa: Prata, läs på och be om hjälp

I stora träningsgrupper riskerar mentala problem drunkna. Oscar Gidewall har tränat flera idrottare med psykisk ohälsa och betonar vikten av aktiv dialog och individuellt fokus, och påminner att tränarna ska låta bli att ställa diagnoser.

Läs mera:

Stavhoppare i luften.

40 procent av idrottarna upplever psykisk ohälsa – rädsla hindrar från att prata: ”Du skäms och känner dig misslyckad på grund av dina känslor”

Cirka 40 procent av idrottarna upplever psykisk ohälsa under karriären. Men ämnet är stigmatiserat och tröskeln att söka hjälp hög. Idrottare är rädda för att bli stämplade och riskerar fortfarande i värsta fall förlora pengar och uppskattning om de talar ut, säger idrottspsykologer.