Hoppa till huvudinnehåll

”Du skäms och känner dig misslyckad på grund av dina känslor”

Psykisk ohälsa är ett utbrett men osynligt och tabubelagt problem inom idrotten – skam och rädsla hindrar från att stiga fram

Cirka 40 procent av idrottarna upplever psykisk ohälsa under karriären. Men ämnet är stigmatiserat och tröskeln att söka hjälp hög. Idrottare är rädda för att bli stämplade och riskerar fortfarande i värsta fall förlora pengar och uppskattning om de talar ut, säger idrottspsykologer.

När Sandra Eriksson berättade om sin ångest i Yle Sportens nya serie Sportliv blev hon samtidigt en av få finländska toppidrottare som offentligt pratat om mental ohälsa.

Men hon är verkligen inte ensam om sina bekymmer.

Forskning visar att cirka 40 procent av idrottarna upplever psykisk ohälsa under karriären, redovisar Göran Kenttä som är ansvarig för idrottspsykologi vid Riksidrottsförbundet och lektor i ämnet vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Vid en exakt mätningstidpunkt (punktprevalens) är andelen 20 procent.

– Vi måste också ta hänsyn till att det är ganska unga människor vi har att göra med. Skulle alla hålla på tills de är 40 eller 50 år kunde andelen vara ännu större. Det är redan nu relativt höga siffror, men samtidigt ungefär de samma som hos befolkningen i övrigt, påminner Kenttä.

Tabu i idrottskretsar

Uppskattningsvis 10–20 procent av idrottarna har fått diagnos för en psykiatrisk sjukdom. Mörkertalet är stort. Idrottare undviker ofta in i det sista att erkänna för både sig själva och andra att de behöver hjälp.

En toppidrottare vill vara bäst i allt den gör, en osårbar och tuff vinnarskalle som inte blottar några svagheter – och det rimmar illa med att medge utmaningar på den mentala sidan.

– Psykisk ohälsa är fortfarande väldigt stigmatiserat i hela samhället och ännu kraftigare inom idrott. Tröskeln att prata och söka hjälp är högre, vilket är tvärt motsatt till situationen med fysiska åkommor.

Kenttä nämner som exempel att elitidrottare är beredda att vända på varje sten för att få reda på vad som krånglar i baklåret eller be om antibiotika mot en infektion, men då det gäller mentala problem tiger man. Det är acceptabelt att prata om en belastningsskada, men inte en depression.

Sett till hela befolkningen lider kvinnor mer av psykisk ohälsa än män. Bland idrottare har ingen dylik överrepresentation hittats.

”Forskningen är tillsvidare bristfällig, men jag tror faktiskt skillnaden kan vara mindre. Elitidrott är en ganska enhetlig miljö med snarlika förutsättningar och krav för kvinnor och män”, säger Göran Kenttä som också fungerar som Sandra Erikssons psykolog.

– Toppidrottare brottas med en oerhört stark inre motsättning. Det hör till sportens etos att idrottaren är i god fysisk form och då förväntas samtidigt också psyket vara i skick, beskriver idrottspsykolog Hannaleena Ronkainen vid Finlands olympiska kommitté problematiken.

– När det sedan inte stämmer känns det illa. Idrottaren frågar sig lätt om det betyder att man inte kan nå framgång, och kan bli utmattad, deppig, förvirrad och rädd.

Ronkainen stöter med jämna mellanrum på idrottare som berättar att de redan en längre tid ensamma tampats med sina känslor istället för att dela dem med någon.

– De har skjutit upp saken och försökt bearbeta problemen för sig själva. De är rädda för att bli stämplade. Men tyvärr går det ofta så att problemen bara hopar sig i den egna skallen och symptomen växer sig större.

Elitidrott en riskmiljö för psykisk ohälsa

Andelen idrottare som lider av till exempel depression och ångest går i linje med befolkningen i stort. Däremot finns det framför allt en form av psykisk ohälsa som sticker ut.

– Ätstörningar är fyra gånger vanligare hos idrottare. Sedan finns det också tendenser till att adhd förekommer mer, hyperaktivitet passar i allmänhet bra ihop med idrott, säger Kenttä.

Riskgrengrupper för i synnerhet ätstörningar är estetiska grenar (t.ex. gymnastik, konståkning) och viktklassporter (brottning, boxning) samt uthållighetsidrott (skidåkning, långdistanslöpning) med extrem energiförbrukning.

Kiira Korpi hör till de finländska idrottsstjärnor som pratat om sin mentala ohälsa. Konståkaren led av ångest och tvångstankar under karriären.

Hannaleena Ronkainen vill ändå inte peka ut enskilda grenar som extra utsatta. Hon menar att toppidrott överlag är en riskmiljö.

Kraven utifrån kan vara stora och kritiken haglar in när resultaten uteblir.

– Idrottarna lever ett mycket disciplinerat och strikt inrutat liv med stor belastning såväl fysiskt som psykiskt. Det handlar inte bara om att träna hårt, utan idrottarlivet genomsyrar allting och kan begränsa det sociala livet. Det kan i sin tur leda till att man känner sig ensam.

Skador har en direkt negativ inverkan på det mentala tillståndet. Därtill stressar den personliga ekonomin, vilket även delvis anknyter till sociala medier. Dagens idrottare förväntas vara aktiva på sociala medier och hela tiden visa upp en positiv bild av sig själva.

Ronkainen betonar att en idrottare tydligt måste bestämma sin relation till sociala medier.

– Självbilden kan förvrängas om du börjar definiera dig själv utifrån gillningar och kommentarer på sociala medier. Det göder också ett beroende.

Föregångarkliniker i Sverige

I Finland är forskningen kring idrottarnas psykiska ohälsa än så länge i sin linda, men de nordiska olympiska kommittéerna samarbetar i frågan och Ronkainen hoppas kunna se resultat om andelen finländska idrottare med mentala utmaningar inom fem år.

Sverige ligger i dagsläget ett par steg före sina nordiska kolleger. En första mottagning för psykisk ohälsa öppnade i Stockholm 2015 och en andra i Malmö året efter. Enbart idrottare på landslagsnivå får söka in.

– Det började som ett pilotprojekt eftersom vi fick höra att elitidrottare aldrig nånsin kommer att söka sig hit och träffa en psykiater. Sakta men säkert har det ändå tagit fart och det har varit otroligt värdefullt, berättar Kenttä som var initiativtagare till projektet.

Just nu verkar 32 certifierade idrottspsykologer i Finland. Därtill finns såkallade ”mentalcoacher” som kan jobba med mentala aspekter som prestationsförmåga och presshantering. Idrottspsykologen besitter dock en bredare psykiatrisk kompetens.

”Någon som kallar sig expert efter en helgkurs kan ställa till med mer skada än nytta, men ordentligt skolade mentalcoacher är okej. Men det gäller att vara medveten om skillnaden. En outbildad märker inte nödvändigtvis mer allvarliga problem”, säger Göran Kenttä.

År 2018 tog de två svenska klinikerna emot hundra nya besökare. Idrottare lämnar in en ansökan och de som uppfyller kriterierna kallas in inom en vecka.

– Det här är en specialistmottagning och vi vill vara snabba. Det är oerhört viktigt. Precis som med fysiska skador måste man ta itu med problemen tidigt för att också bli kvitt dem så snabbt som möjligt, understryker Kenttä.

I Finland inledde olympiska kommittén i höstas ett samarbete med Mellersta Finlands centralsjukhus. Nu finns en kontaktpsykiater som vid behov hastigt kan kallas till undsättning.

Mycket fokus riktas också mot idrottsakademier så ungdomar ända från början ska känna till vårdstigarna ifall behovet i något skede uppstår. Det långsiktiga målet är att få till stånd ett liknande mottagningssystem som i Sverige.

Kedjereaktion när profiler kliver fram

Både Hannaleena Ronkainen och Göran Kenttä menar att den allmänna inställningen gentemot psykisk ohälsa förändrats mycket under de senaste 3–5 åren.

– Det ryms bättre in i dagens tankevärld att en idrottare kan uppvisa psykiatriska symptom. Tidigare pratade man bara om sisu och att man måste orka och kämpa i alla lägen. Nu finns förståelse för att man inte alltid måste tänja på alla sina gränser. Greppet är mer humant, säger Ronkainen.

En starkt bidragande orsak till den ökade acceptansen är att idrottare delat med sig av sina erfarenheter. En av alla tiders idrottare, den 23-faldige OS-simmästaren Michael Phelps har berättat om sin depression och sina självmordstankar.

– Det underlättar för andra och skapar en snöbollseffekt, tackar Kenttä.

”Det som är fint att märka i det här jobbet är att när en idrottare får tillräckligt med stöd, så är vad som helst möjligt – oavsett hurudana problem som skulle ligga i bakgrunden. Ingenting är uteslutet när hjälpen finns. Men nog tänjer sig många idrottare till helt orimliga topprestationer med tanke på sina utmaningar.”

-Hannaleena Ronkainen

– Det skulle vara enormt viktigt att fler skulle öppna sig offentligt, fortsätter Ronkainen.

– Jag förstår verkligen varför det inte sker oftare, det är ju svårt för vem som helst att prata om de här sakerna. Men det skulle vara så värdefullt i att öka förståelsen för att idrottare inte är immuna för psykisk ohälsa. Det finns ingen orsak att upprätthålla den illusionen.

Skam och rädsla bromsar

Samtidigt påpekar Göran Kenttä att det i regel är före detta idrottare som pratat ut. Aktiva är försiktiga med att glänta på de mörka gardinerna.

– Det finns tyvärr fortfarande risker. I värsta fall bildas en uppfattning bland allmänheten att idrottaren ifråga inte klarar av att prestera under press. Sponsorer kan skrämmas bort, landslagsersättningar försvinna, en fotbollsspelares försäljningsvärde dyka, räknar Kenttä upp.

Idrottspsykologerna Hannaleena Ronkainen och Göran Kenttä.
Hannaleena Ronkainen och Göran Kenttä. Idrottspsykologerna Hannaleena Ronkainen och Göran Kenttä. Bild: Finlands olympiska kommitté / Katarina Löfgren psykologer,göran kenttä

Sandra Eriksson var tidigare orolig att hon skulle stämplas som svag och förbises i till exempel laguttagningar om hon pratade om sina problem. En typisk reaktion, anser Hannaleena Ronkainen.

– Idrottare är rädda för hur attityden hos andra människor förändras. Tappar till exempel tränaren sitt förtroende och börjar behandla dig annorlunda, säger Ronkainen och fortsätter att en annan faktor som motar öppenhet är skam.

– Skamkänslan kan vara så stark att du inte alls vågar ta upp problemen. Du skäms och känner dig misslyckad och svag på grund av dina känslor. Därför är det så värdefullt att såna som Sandra samlar mod och förklarar vad det handlar om. Jag är säker på att hennes story kommer att hjälpa många.

Mer om psykisk ohälsa inom idrott i Sportlivs minidokumentär om hinderlöparen Sandra Eriksson i klippet nedan eller på Yle Arenan.

Läs mera:

Sandra Eriksson pratar ut om sin ångest, känslorna som försvann – och den långa vägen tillbaka: ”Jag gick runt som en zombie”

Det lönar sig att söka hjälp, säger Sandra Eriksson. I en öppenhjärtig intervju för Sportliv berättar hinderlöparen om sina åtta tyngsta månader i livet, lyftet som följdes av ett nytt fall – och den slutliga vändningen mot det bättre.

Läs mera:

Sandra Eriksson och Oscar Gidewall, Stockholm januari 2019.

Topptränarens råd när adepten drabbas av psykisk ohälsa: Prata, läs på och be om hjälp

I stora träningsgrupper riskerar mentala problem drunkna. Oscar Gidewall har tränat flera idrottare med psykisk ohälsa och betonar vikten av aktiv dialog och individuellt fokus, och påminner att tränarna ska låta bli att ställa diagnoser.