Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Åbos Hamlet är en uppdatering av pjäsernas pjäs, visuellt praktfull och rik på infall

Jussi Nikkilä som Hamlet.
Jussi Nikkilä som Hamlet. Bild: Otto-Ville Väätäinen. Hamlet,Åbo Stadsteater

Den klassiska historien om hämnd får nytt liv på Åbo Stadsteater. Regissören Paavo Westerberg skapar en uppsättning fylld av livekamera och snygga dynamiska bilder. Resultatet är en helhet som både kan beröra och fängsla, även om allt inte fungerar lika bra.

Paavo Westerberg är inne i en våg av klassikerregier. Strax efter publikmagneten Tre Systrar på Nationalteatern är det nu dags för klassikernas klassiker – Shakespeares drygt 400 år gamla Hamlet, som på Åbo Stadsteater sätts upp för första gången på 70 år.

Redan första scenen leder snyggt publiken in i kvällens stämning.

Jussi Nikkiläs traditionsenligt prinsklädda Hamlet promenerar fram till scenkanten längs en lång röd catwalk, klär av sig alla prinsattribut medan han lurigt tittar ut mot publiken, trycker ner kläderna i en billigbutik-plastpåse, klär på sig moderna kläder, munkjacka och tofflor. Bara prinskronan lämnar han kvar på huvudet.

Jussi Nikkilä som Hamlet på Åbo stadsteater
Jussi Nikkilä och uppsättningens första scen. Jussi Nikkilä som Hamlet på Åbo stadsteater Bild: Otto-Ville Väätäinen Jussi Nikkilä,åbo stadsteater

Här ska det alltså bli en moderniserad Hamlet. Livekamera och videoprojiceringar, pistoler istället för svärd, en elbil, slaktare istället för gravgrävare. Men samtidigt lämnas känslan för originalet kvar. I hans Tre Systrar är språket närmast överdrivet moderniserat, men i Hamlet används Eeva-Liisa Manners 80-talsöversättning som känns tillräckligt nu utan att vända ryggen åt originalets språkliga elegans.

Man är trogen traditionerna, men leker vilt innanför de ramarna.

Sanna Salmenkallios nya välanpassade musik används som en ljudmatta runt närapå hela föreställningen, och den stora scenens möjligheter utnyttjas maximalt. Det är praktfulla stora bilder som varvas med livekamerans uppförstorade detaljer, eller ett tidvis bländande ljus med stark symbolisk effekt. Man klipper också oerhört elegant med ljus och ljud, skapar en atmosfär som man sedan abrupt kan avbryta för att snabbt kasta in oss i nästa bild.

Scen ur Hamlet.
Döda eller inte döda. Hamlet med pistolen och Claudius i elbilen. Scen ur Hamlet. Bild: Otto-Ville Väätäinen. Hamlet,Åbo Stadsteater

Så bygger Westerberg upp en stadig rytm som driver händelserna framåt, och får de dryga tre timmarna att snabbt svepa fram.

400 år gammal pjästext

William Shakespeares Hamlet, skriven kring år 1600. Teaterhistoriens stora tragiska figur, pjäsen med hämnd som centralt begrepp.

Danmarks prins Hamlet har nyss förlorat sin far, kungen som plötsligt dött. Nu dyker pappans vålnad upp och berättar att han mördats av sin bror, som tagit över både kronan och änkan. Alltså måste Hamlet hämnas, och för att kunna göra det börjar han spela galen.

Här finns många gestalter som Shakespeare gett egna stora dramaturgiska kurvor, och som en regissör sedan kan ge mer eller mindre utrymme. Men tre av dem är helt centrala, och alla skall hitta rätt ton för att en Hamlet-uppsättning ska hitta hem.

Hamlet förstås, hans jakt på mening nu då världen rasat samman. Jussi Nikkilä gör honom behärskat och lurigt, och håller genomgående ett stramt grepp om sitt uttryck. Här finns ju så många legendariska repliker som är lätta att fumla bort, allt från ”att vara eller inte vara”. Men Nikkilä är ständigt närvarande på ett sätt som gör Hamlets resa både gripbar och berörande.

Det är Pia Anderssons Ofelia, som liksom Hamlet förlorar både sin pappa och sin kärlek, som inte spelar galenskap utan småningom på riktigt förlorar också sitt förstånd, omgiven av ett makt- och hämndspel som hon inte förstår.

Och Eero Ahos Claudius, som erövrat både makten och härligheten, men som nu också kämpar med sitt samvete. Pjäsens skurk, arrogant och överlägsen och osympatisk, som då han spelar golf (ett av flera infall) och underhåller sig med att sikta på sina betjänter.

Nu överdrivs Claudius’ obehagliga sidor ändå onödigt mycket, på ett sätt som inte ger Eero Aho mycket spelutrymme. Men då han sedan ges plats, laddar han omedelbart till ögonblicket.

Scen ur Hamlet.
Fokus på Eero Ahos reaktioner. Scen ur Hamlet. Bild: Otto-Ville Väätäinen. Åbo Stadsteater,Hamlet

En av föreställningens höjdpunkter är när ett gästande teatersällskap ska gästa hovet, och Hamlet övertalar gruppen att spela ett stycke som handlar om kungamord och intriger, för att se hur Claudius ska reagera. Och om jag annars inte köper all användning av videoprojiceringar, speciellt eftersom man inte lyckas få ljudet i synk med bilden, så hämtar livekameran här med sig ordentligt med tilläggsvärde.

Nu ser vi inte gruppen spela upp stycket. Istället ska vi följa med hovets reaktioner, vi hör våldsamma filmljud spelas upp, och ser i närbild hur Claudius småningom inser att stycket handlar om honom. Det är smart och snyggt, och här gör Eero Aho med små medel det maximala av stunden.

Ofelia förblir ett objekt

Paavo Westerbergs regigrepp fångar männens historier mitt i prick, men däremot lämnas Ofelia vind för våg. Hon blir mer ett objekt än ett subjekt, vilket får hennes handlingar att förbli ett mysterium.

Pia Andersson som Ofelia och Jusssi Nikkilä som Hamlet.
Ofelia och Hamlet. Pia Andersson som Ofelia och Jusssi Nikkilä som Hamlet. Bild: Otto-Ville Väätäinen. Åbo Stadsteater,Hamlet

Shakespeares text bjuder ju på tillräckligt med stoff för att också Ofelias historia ska få laddat scenliv, men här blir hennes väg mot galenskap och självmord lite diffus. Då är det inte heller tillräckligt att scenen då hon till slut tar sitt eget liv både är berörande och visuellt riktigt snyggt gjord, en scen där Pia Andersson äntligen får plats och gör det hela både skört och vackert.

Gott om samtida kulturella referenser

Nu är det inte bara genom livekamera som Westerberg hämtar en samtidskänsla till uppsättningen. Han kryddar också med samtida kulturella referenser; det är blinkningar både mot film och tv-serier och popmusik.

Det är i samband med det gästande teatersällskapet som kryddorna smakar bäst.

Sällskapet anländer till tonerna av tv-serien Brons signaturmelodi, dessutom talar gruppens ledare någon form av danska som får Hamlet att ibland slänga in några formuleringar på svenska. Finurligt och underhållande, utan att man tappar sammanhanget.

Andra liknande infall fungerar inte lika bra, vissa påklistrade stunder av produktplacering känns bara fel, och att pjäsens gravgrävare förvandlats till slaktare blir lika oförklarligt även om det ger plats för splatterscener och några finurliga skämt.

Det får dock inte helheten att vackla. Tvärtom lyckas Westerberg & ensemblen visa fram meningen med att spela klassiker – för att berättelserna är så hela och starka, och fyllda av de riktigt stora mysterierna kring vad det är att vara människa.

Jussi Nikkilä som Hamlet.
Jussi Nikkilä som Hamlet. Jussi Nikkilä som Hamlet. Bild: Otto-Ville Väätäinen. Hamlet,Åbo Stadsteater

WILLIAM SHAKESPEARE: Hamlet på Åbo Stadsteater

Regi: Paavo Westerberg.
Scenografi: Markus Tsokkinen.
Dräkter: Tuomas Lampinen.
Musik: Sanna Salmenkallio.
Ljus: Ville Seppänen.
Skådespelare: Jussi Nikkilä (Hamlet), Eero Aho (Claudius), Pia Andersson (Ofelia), Severi Saarinen (Horatio), Kirsi Tarvainen (Gertrud), Carl-Kristian Rundman (Polonius).
I övriga roller: Markus Järvenpää, Esko Salminen, Jonas Saari, Ella Lahdenmäki, Markus Ilkka Uolevi, Kimmo Rasila, Jonas Saari och Minna Hämäläinen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje