Hoppa till huvudinnehåll

Tomas Jansson: Ett oförglömligt möte med kvinnan som skrev teaterhistoria – det blev hennes sista radiointervju

Rivet ur mitt arkiv-bild.
Sarah Kane och innergården där hennes sista radiointervju gjordes. Rivet ur mitt arkiv-bild. Bild: Ullstein Bild / Tomas Jansson Rivet ur Arkivet

Den dagen mötte jag min största teaterförälskelse, en svartklädd ung kvinna som skrev 1990-talets mest omtalade dramatik. Jag bestämde mig för att följa med allt hon skulle komma att skriva, men hennes ”det här är ett stort steg vidare för mig” blev det sista hon någonsin sade i en radiointervju. Fyra månader senare tog hon sitt eget liv.

Vem minns Sarah Kane? Dramatikern som älskade fotboll och rockmusik. Som stod i centrum för ett av 1900-talets största teaterbråk. En ung kvinna som skrev så direkt och naket och våldsamt, och som begick självmord efter att ha avslutat arbetet på en pjäs om djup depression och självmord, 28 år gammal.

Men vem var hon? Hur kunde hon väcka så mycket avsky? Hur fick hon en äldre man att vrålande önska ett återinförande av den engelska teatercensuren som avskaffats så sent som 1968?

Och hur kom det sig att jag fick den sista radiointervjun med henne?

Det var som att lära mej skriva då jag läste henne
― (författaren/dramatikern Sara Stridsberg)

Innan vi förflyttar oss till mötet i Berlin hösten 1998, ska vi resa ännu längre tillbaka i tiden.

ÅRET ÄR 1995. En okänd ung dramatiker debuterar på Londonteatern Royal Court med Blasted, en pjäs som inleds som ett klassiskt kammarspel på ett hotellrum i Leeds där en äldre manlig skandaljournalist träffar en ung kvinna och till slut våldtar henne. Men i den andra akten flyttar det Jugoslaviska inbördeskriget in i rummet, helvetet bryter loss och mängden brutala detaljer gör henne till Englands mest omtalade och ifrågasatta konstnär - en senare pjäs recenseras med orden "här behövs inte en teaterkritiker, här behövs en psykolog".

Royal Court teatern i London.
Londonteatern Royal Court. Royal Court teatern i London. Bild: Tomas Jansson / YLE Royal Court Theatre,rivet ur mitt arkiv

Då jag träffar henne är det redan 1998.

Jag har länge följt den brittiska dramatikens nya guldålder, men aldrig kommit iväg till London för att besöka den nya vågens centrum - teatern Royal Court. Men så ser jag att det i Berlin arrangeras en jättefestival med anglosaxisk teater. Alla viktiga namn på plats, intervjuerna arrangeras bekvämt, jag bokar in ett halvt dussin av dem. Men vid Sarah Kane är det stopp. Hon har sagt nej till alla närmare 20 intervjuförfrågningar.

Tills jag kvällen innan hennes gästspel möter festivalens presschef, som leende berättar att ”Sarah har ändå bestämt sig för att ge en intervju, och den får du”.

- Jag har sagt allt jag har att säga åt Tyskland, men en finländsk journalist har jag aldrig träffat tidigare, förklarar hon då vi träffas efter att jag fått se några scener ur hennes pjäs Crave som på kvällen ska spelas på den intima Sophiensæle-scenen.

Jag skriver sanningen, och den tar livet av mig― (Crave)

HON ÄR SVARTKLÄDD och kortklippt, 27 år fast hon ser ut som 22. Hon vill absolut röka så vi går ut, ställer oss mitt på asfaltinnergården, hon tänder en cigarett och fyller sitt tal med cigarettandning och utdragna ”aaa”:n. Hon är underhållande och direkt, en dramatiker som lyckas vara så tydlig med varför hon skrivit det hon skrivit, också vad gäller hennes texters brutala våldsamma inslag.

Innergården där intervjun med Sarah Kane gjordes.
Innergården där intervjun med Sarah Kane gjordes. Innergården där intervjun med Sarah Kane gjordes. Bild: Tomas Jansson / YLE Berlin,Sophiensaele

Hon jämfördes ibland med filmregissören Quentin Tarantino, vilket hon avskydde eftersom Tarantino enligt henne estetiserade våldet. Kane ville undersöka våld och våldets ursprung. Hennes referenser handlade om Bibeln och antikt drama, inte om samtidsfilmens underhållningsvåld.

Vi pratar om hur misstänksam hon är mot media och hur förälskad hon är i teatern, hur hon längtar efter att skapa teater som kan fånga sin publik lika känslomässigt direkt som rockmusiken.

- Jag hade gärna blivit en rockmusiker men jag är ingen bra musiker, säger hon och skrattar.

Rockmusik, och fotboll. Sarah Kane älskade fotboll. Manchester United hemma-arena Old Trafford kallade hon för sin favoritteater.

- Jag promenerar gång på gång ut från en teaterföreställning säker på att jag ändå inte kommer att missa nånting. Men hur illa jag än känner mej under en fotbollsmatch så går jag aldrig i mitten, för du kan aldrig veta vilka underverk som kommer att ske på tilläggstid.

HON ÄR SPÄNNANDE att prata med, redan för att jag känner att det på riktigt är hon och inte någon omtalad stjärndramatiker som går på autopilot och bara rutinmässigt upprepar sådant hon sagt tidigare.

Så pratar vi om uppståndelsen kring Blasted, uppsättningen som aldrig hann ses av mer än tusen människor men som ändå hör till den brittiska teaterhistoriens mest omtalade.

Sarah Kane i Berlin, hösten 1998.
Sarah Kane i Berlin, hösten 1998. Sarah Kane i Berlin, hösten 1998. Bild: ullstein bild - Marianne Thiele/ All Over Press Sarah Kane

Det var brutala krigsscener som väckte uppmärksamhet, framför allt en soldat som suger ut ögonen på kvällstidningsjournalisten, och hur denna blinda utsvultna man sedan gräver upp liket av en baby för att få någonting att äta.

Det var de två detaljerna som fick kvällstidningar och nyhetsredaktioner att förvandla Sarah Kane till en toppnyhet.

- Journalister stod och vaktade utanför teatern för att ställa mej till svars, men vid den tidpunkten såg jag sååå ung ut att ingen trodde det var möjligt att det var jag som hade skrivit pjäsen. Så ingen kände igen mig, fast jag gick till teatern varje kväll.

- Men jag var faktiskt mindre upprörd över kvällstidningarnas jakt än vad mänskor föreställer sej, kanske beroende på att min pappa är kvällstidningsjournalist och jag växte upp med att lära mej hur såna mänskor fungerar. Dessutom spelades pjäsen efter julen då alla ännu har för mycket baksmälla för att orka gå på teater, den sålde väldigt dåligt på förhand, men efter recensionerna gick alla biljetter åt på nolltid. Och för en debutant var det verkligen spännande.

Ingen kan beskriva smärta och sorg som hon― (skådespelerskan Elin Klinga)

Blasted började hon skriva som en pjäs om en man och en kvinna utan att veta hur det skulle sluta, tills hon såg ett nyhetsinslag om massakern i Srebrenica under inbördeskriget i det forna Jugoslavien.

- När jag skrev Blasted var jag rasande över den brittiska attityden, att det som händer i Centraleuropa aldrig skulle kunna hända i England. Blasted är en historia om hur frön till krigens ondska sås under fredstid, men det vägrade man att ta fasta på i medierna. De ville tysta min fråga, och hur ska man nånsin hitta några svar om man tystar frågan?

Jag talade med en kritiker, Guardians Michael Billington, som medgav att han hade överreagerat i sin recension…

- Det gjorde han verkligen.

...men han talade också om att det för en publik finns en gräns för hur mycket våld man kan hantera, och går man över den gränsen finns det en risk att själva effekten med det man vill uppnå går förlorad.

- Men jag är inte av samma åsikt. Mänskor upplever så mycket mera våld och desperation i sina dagliga liv än vad en Michael Billington vill tro, och nångång måste man gå över den gränsen för att få mänskor att förstå.

- Man måste se alla mina karaktärer i den sociala kontext där de existerar. Jag vill inte tro att jag skulle kunna döda någon, men om jag såg någon våldsamt gå åt min mamma så skulle jag väl ändå göra det. Och det jag har försökt är att öppna de möjligheterna i mänskors medvetanden. Jag menar, mänskor som utför krigsbrott i Bosnien är inte så annorlunda än britterna, det är förhållandena som är annorlunda.

DET VAR INTE MÅNGA som ville försvara Kane då, framför allt inte teaterkritikerna. Daily Mails Jack Tinker talade om ”disgusting feast of filth” (motbjudande snuskhögtid). Kane svarade genom att några år senare döpa en riktigt obehaglig torterande pjäsfigur till... Tinker.

Recension av Kanes debutpjäs Blasted
Recension av Kanes debutpjäs Blasted Bild: YLE / Tomas Jansson Sarah Kane

Men några av teatervärldens största namn tog henne i försvar. Nobelprisbelönade Harold Pinter såg uppsättningen och sa att han aldrig tidigare hade hört en röst som Kanes. Och Edward Bond, mannen bakom en annan teaterkontrovers på 1960-talet, skrev att Blasted är ”det enda samtida verk jag önskar att jag hade skrivit”.

SAMTIDIGT SOM HON KRÄVDE mycket av sig själv i sitt skrivande, krävde Sarah Kane också mycket av publiken och framför allt av aktörerna som skulle hitta bakom den våldsamma ytan. Det fick hon smaka på själv då hon hoppade in som ersättare i originaluppsättningen av hennes tredje pjäs Cleansed.

- En av skådespelarna skadade ryggen, så istället för att lägga ner produktionen tog jag över hennes roll. Och det var verkligen intressant, redan för att det första jag skulle göra var att klä av mej naken och bryta ihop av sorg över min döda bror.

- Men att jag gjorde det betydde också att jag inte krävde att skådespelare gör sånt som jag inte själv skulle kunna göra. Jag menar, jag skulle inte klä av mej inför 400 personer om jag inte tyckte det var viktigt. Jag skulle inte ens klä av mej inför EN person om det inte kändes viktigt.

Hon har en kraft och ilska i det hon skriver som jag kunde identifiera mej med― (regissören/dramatikern Lisa Langseth)

- Så jag tror det svåra med mina texter inte har att göra med sex eller våld, utan med en emotionell nakenhet. Den är mycket svårare att uthärda än att bara klä av sej. Det gör du ju varje kväll.

Sarah Kane i Berlin, hösten 1998.
Sarah Kane i Berlin, hösten 1998. Sarah Kane i Berlin, hösten 1998. Bild: ullstein bild - Lieberenz/ All Over Press Sarah Kane

I din nyaste pjäs Crave plockar du med dig bilder från det du skrivit tidigare, men väver in dem i ett lyriskt språk och skalar bort de ytliga uttrycken för våld.

- I Crave ville jag utforska kärleken. Och det är intressant, då jag skrev mina tre första pjäser trodde jag absolut på kärlekens styrka, där handlar det om en befrielse via beslutet att fortsätta leva fast livet är förskräckligt. Crave däremot skrev jag då jag gick igenom en process av tvivel, och fast den slutar i självmord tycker folk att Crave är det mest hoppfyllda som jag nånsin har skrivit.

För Kane själv var det inte en hoppfylld text, och efter att pjäsen blev färdig sjönk hon in i en djup depression som kunde brytas först då hon bad om att tas in på sjukhus.

Scen ur uppsättningen av Sarah Kanes Crave 1998. Alan Williams, Ingrid Craigie, Sharon Duncan-Brewster och Paul Thomas Hickey.
Scen ur uppsättningen av Sarah Kanes Crave 1998. Alan Williams, Ingrid Craigie, Sharon Duncan-Brewster och Paul Thomas Hickey. Scen ur uppsättningen av Sarah Kanes Crave 1998. Alan Williams, Ingrid Craigie, Sharon Duncan-Brewster och Paul Thomas Hickey. Bild: ullstein bild - Marianne Thiele/ All Over Press Sarah Kane,Paines Plough

KANE JÄMFÖRDE SJÄLV CRAVE med ett partitur för en stråkkvartett, för att den är skriven i en så exakt genomtänkt rytm. Den saknar scenanvisningar, den är fylld av snygga one-liners, vacker även om den behandlar teman som våldtäkt, självmord, beroende, omöjlig kärlek. Ett steg mot det poetiska och minimalistiska, som hon förde ännu längre i 4.48 Psychosis.

Den pjäsen handlar om depression och väg mot självmord. Här finns läkarbesök och medicinering och desperation, ofta kryddat med en brittisk riktigt svart humor. Men den handlar också om kärlek, om svårigheten att få hjälp, om en värld som det inte längre går att leva tillsammans med. Hennes ord är som knytnävsslag. Poetiska ibland, kallt konstaterande eller hänsynslöst direkta som öppna blodiga sår.

Det vet jag förstås ingenting om ännu då vi träffas. Hon är mitt uppe i arbetet, men väljer ändå att berätta då jag frågar vad hon håller på med.

- Jag har bara tänkt på att formulera mina bilder så bra som möjligt, sedan är det varje enskild ensembles sak att bestämma vad de vill säga med ord och vad de vill uttrycka visuellt.

- Det känns som ett väldigt stort steg vidare för mej.

SÅ TAR VI AVSKED.

På kvällen ser jag uppsättningen av Crave, är djupt imponerad över det hon vågar göra med teaterformen, och längtar redan efter att få se 4.48 Psychosis och träffa henne på nytt. Nu ska jag äntligen göra en teaterresa till London.

Tänker jag.

Jag drömde att jag gick till doktorn som gav mig åtta minuter tid att leva. Och då hade jag suttit i det jävla väntrummet i en halvtimme!― (4.48 Psychosis)

Det jag inte vet någonting om är hennes bipolära berg- och dalbanor, att hon hatar sin medicinering eftersom hon – enligt hennes agent Mel Kenyon - inte ville få sina känselsprötar mot verkligheten avtrubbade.

Några månader efter vårt möte är hon död, och det tar ytterligare sexton månader innan hennes sista pjäs får sin urpremiär.

Då reser jag till London i alla fall. Besöker Royal Court och ser 4.48 Psychosis.

Teaterbiljett till 4.48 Psychosis.
Teaterbiljett till 4.48 Psychosis. Bild: Tomas Jansson/YLE Sarah Kane

I teatersalongen upplever jag en kollektiv oerhört laddad känslomässig gemenskap som inte liknar något annat jag varit med om på en teater. Pjäsens sista ord lyder ”please open the curtains”. Då dras gardinerna från teatersalongens fönster åt sidan. Mörkret förbyts i ljus. I den sekunden drar vi alla efter andan, sväljer tårar.

Då återser jag också The Guardians Michael Billington, Europas sannolikt mest rutinerade och uppskattade teaterkritiker. Han ångrar sin recension av debutpjäsen, och säger;

- Det som ingen av oss förstod då, var vilken moralisk kraft som fanns bakom hennes text.

Och jag minns hur Sarah Kane som avslutning på vårt möte hade berättat om den pjäs hon arbetade med just då, med en form ”som känns som ett väldigt stort steg vidare för mej”.

Då hon avslutat arbetet med Psychosis 4.48, sväljer hon enorma mängder antidepressiva och sömnmedel, upptäcks av en granne, tas in på ett sjukhus där hon skall bevakas dygnet runt. Men ett par dagar senare lämnas hon ändå obevakad för 90 minuter, låser in sig på en toalett, och hänger sig.

jag skriver sanningen och den tar livet av mig
på flykt
utan ett gömställe
jag avskyr dessa ord som håller mig vid liv
jag hatar dessa ord som hindrar mig att dö

(Crave, 1998)

Hemkommen från London gör jag en radiodokumentär om och med Sarah Kane, med skådespelaren Birthe Wingren som Kanes svenska röst. Dokumentären får äran att medverka på Prix Italia-festivalen, och är en av tre radiodokumentärer som ryms på juryns såkallade shortlist. Senare ber kolleger från Danmark till Australien om att få använda intervjumaterialet. Dokumentären kommer nu att sändas i repris i Vega den 3e och 9e mars, men på Arenan finns den redan nu.

Sarah Kane (3/2 1971 – 20/2 1999)

Pjäser: Blasted (1995), Phaedras Love (-96), Cleansed (-98), Crave (-98), 4.48 Psychosis (-99). I Finland har Kane aldrig spelats på svenska av en proffsteater. Helsingfors Studentteater satte upp 4.48 Psychosis 2007 i regi av Maria Lundström. På finska har alla pjäser utom Phaedras Love spelats.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje