Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Making of Lea – berättelsen om hur Stena & Co blåste liv i den finska teatern

Foto från Making of Lea på KOM-teatern.
Två starka kvinnor pustar ut. Vilma Melasniemi som Emilie Bergbom och Sara Melleri som Charlotte Raa. Foto från Making of Lea på KOM-teatern. Bild: Noora Geagea Kom-teatteri,Vilma Melasniemi,Sara Melleri,Juha Hurme,Making of Lea (pjäs)

Uruppförandet av Aleksis Kivis Lea år 1869 brukar betecknas som det symboliska startskottet för finskan som scenspråk. Men vad var det för ett gäng som rodde projektet i land egentligen? Juha Hurme dammar av historien i komedin Making of Lea på KOM-teatern och vädrar samtidigt ut ett par unkna myter.

En ivrigt gestikulerande man ångar in på scenen och redogör på framforsande tyska för sin snillrika affärsidé. Han säljer lokalbefolkningen en naturresurs de redan äger – nämligen vatten.

Vad i herrans frid är det för en gåpåare – någon framgångsguru på modet som vandrat in genom fel dörr?

Nej. Det är ju en charlatan från ett helt annat århundrade, ”vattendoktorn” Friedrich Everth!

Att just Everth (Jarkko Lahti) letat sig in i Hurmes pjäs har en konkret förklaring, Kivi var en av dem som behandlades hos Everth. Och smått ironiskt är det ju också att Everth dessutom basade för kurverksamheten vid Wilhelmsbad.

I dag står nämligen Nationalteatern på det gamla kurhotellets tomt. Med Kivi som staty utanför.

Men år 1869 är det ännu långt till det bygget och Everth har inte kommit enbart för att snacka vatten. I Making of Lea representerar han också det internationella inslaget i tidens Helsingfors.

I den här pjäsen talar vi många språk, deklarerar rollgestalterna och pekar på en ”språkmaskin” vid takkanten. Ni hör visserligen finska men lamporna där uppe visar vilka språk vi egentligen använder. Svenska, franska, tyska …

Den finska lampan lyser inte särdeles ofta trots att allt uttryckligen kretsar kring det som ska bli den finska scenkonstens första landvinning.

Och det är förstås poängen.

Lamporna visar tydligt hur marginaliserad finskan var som kulturspråk men samtidigt blir publiken också påmind om att lyftet aldrig var någon internt finskspråkig affär.

Inte ens en inhemsk affär.

Vad är ”vårt”?

Vid Leas uruppförande kreerades titelrollen av den rikssvenska skådespelaren Charlotte Raa som lärde sig hela texten utantill utan att förstå språket. ”Min kära far” lär visserligen ha låtit mest som ” mun hyvve isseni” men när sista repliken förklingat blev det andäktigt tyst i salongen innan jublet tog vid.

På KOM-teatern händer nästan samma sak när Sara Melleri gör sin Raa-inkarnation.

Foto från Making of Lea på KOM-teatern.
Sara Melleri som Charlotte Raa. Foto från Making of Lea på KOM-teatern. Bild: Noora Geagea Kom-teatteri,Sara Melleri,Juha Hurme,Making of Lea (pjäs)

Det säger en hel del också om den anda som genomsyrar Making of Lea.

Underrubriken lyder ungefär ”för finskhet men inte emot någon”.

Det rimmar helt med den inställning som burit upp det mesta Hurme gjort. Han vurmar varken för nationella myter eller monokulturalistiska ambitioner utan visar i stället på hur det mesta vi kallar ”vårt”, oavsett språk och kultur, bygger på korsbefruktning och impulser från olika håll.

Utan att bli ett dyft sämre.

Och han drar sig inte heller för att peta lite på alla figurer som med tiden förvandlats till rätt endimensionella ikoner. Att plocka ned någon från sin piedestal innebär ju inte alltid att man gör den porträtterade en otjänst.

I Juho Milonoffs och Paavo Kinnunens tolkningar framstår till exempel både Aleksis Kivi och Kaarlo Bergbom för en gångs skull som igenkännbara människor av kött och blod.

Milonoff gör en egensinnig men ganska betagande slarver som sjukdomen inte knäckt än och Kinnunen en rörande man som varken är riktigt bekväm med sin sexualitet eller någon form av beslutsbörda.

Foto från Making of Lea på KOM-teatern.
Bergbom krisar. På bilden Paavo Kinnunen, Juho Milonoff och Vilma Melasniemi. Foto från Making of Lea på KOM-teatern. Bild: Noora Geagea Kom-teatteri,Paavo Kinnunen,Juho Milonoff,Vilma Melasniemi,Juha Hurme,Making of Lea (pjäs)

Det är systern Emilie, tolkad av Vilma Melasniemi, som får ta besluten. En bild som också överensstämmer med samtida vittnesmål och den tolkning som gjordes i Nationalteaterns Canth.

Making of Lea är överlag en härlig blandning av sanning och skröna, fars och tragedi.

Ett katastrofhotat projekt

Det går bra för teatern i det sena 1860-talets Helsingfors. Det skulle säkert också finnas en marknad för professionell teater på finska, menar driftiga Emilie och de andra i Making of Lea – men var hitta en passande text?

Kompisen Stena (!) har förstås en del på lager men det är först när han ger enaktaren Lea ifrån sig som projektets tillskyndare kan pusta ut.

Äntligen har den begåvade men oberäkneliga odågan alltså totat ihop något sedesamt som också rimmar med den språkpolitiska ambitionen, ett bibliskt motiv med ett upphöjt budskap.

Men det visar sig förstås att problemen är fler än någon kunnat ana.

Raa tragglar med texten och Everth lurar till sig dekorpengarna. Stena blir purken på Kaarlo som inte gitter läsa Stenas Sju bröder-manus utan smular ner sidorna åt sin keldjursråtta ”Fredrik Cygnaeus” och Kaarlo blir rädd för att Raa vill ha något mer än beundran. Emil Nervander hinner sällan till repetitionerna ens.

Utan syskonen Bergboms driftiga trotjänare (Eeva Soivio) som kan allt och lite till skulle hela projektet gå i putten.

Foto från Making of Lea på KOM-teatern.
Katastrof! Ska trollkarlen Basch uppträda samma kväll som vi? På bilden Sara Melleri, Vilma Melasniemi, Paavo Kinnunen, Juho Milonoff och Eeva Soivio. Foto från Making of Lea på KOM-teatern. Bild: Noora Geagea Kom-teatteri,Sara Melleri,Vilma Melasniemi,Paavo Kinnunen,Juho Milonoff,Eeva Soivio,Juha Hurme,Making of Lea (pjäs)

Konflikterna Hurme beskriver är i stort sett sanna men med diktarens frihet tar han ut svängarna och låter dessutom två nivåer smälta ihop till en.

I Making of Lea leker han med en konstruktion där alla gestalter i hans pjäs också får någon roll i den Lea som arbetas fram. Det stämmer förstås inte med verkligheten men lösningen är smart.

I den fiktiva repetitionssituationen träder många av de underliggande konflikterna fram i relief.

Och i de underliggande jämförelserna mellan nu och då ryms förstås också några välriktade rallarsvingar. Om konst och kommersialism, originalitet och konformism, tolkningsföreträde och representation.

Vem får definiera folket?

Att driva med de fyrkantiga pappskallarna Meurman och Ahlqvist är förstås alltid tacksamt. Självbelåtna och pösiga öser de sitt förakt över allt som trotsar deras värderingar i allmänhet och Kivi i synnerhet.

Hurme sätter dem på pottan med nästintill barnslig förtjusning.

Men det djupaste intrycket gör Making of Lea nog när den drar ned varvtalen och lägger fiffigheterna på hyllan.

Kivis sista glimt av optimism drunknar i dånet när samtidens hånfulla sågningar av Sju bröder väller ur högtalarna.

En ”skamfläck” för folket tystnar.

Har vi lärt oss något alls sedan dess?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje