Hoppa till huvudinnehåll

Ilskan drev Ole Högberg till att rota i sin historia - resultatet blev en bok om det sista brukssamhället

Ole Högberg pekar ut sin bror på fotot som han låtit sätta upp på väggen som tapet.
Ole Högberg pekar ut sin bror på bilden. Själv tycker han sig minnas att han är med både på platsen och i bilden. Ole Högberg pekar ut sin bror på fotot som han låtit sätta upp på väggen som tapet. Bild: Amanda Vikman/Yle person,ole högberg

En ilska över att inte finnas med i familjealbumet fick den lille arbetarsonen i Dalsbruk att stampa argt på trasmattorna i vardagsrummet. Han var arg, inte ledsen.

- När jag var liten kunde jag peka på en bild i fotoalbumet och insistera på att det där var jag, men min mor sa: "Nej - det är din bror." Jag fanns inte. Då blev jag arg, men i dag skulle jag kanske känna en sorg över det, säger Ole Högberg.

Vi sitter i hans uppvärmda och enkla kök i huset från 1950-talet. Ett hus som hans far byggde själv, för så gjorde man efter kriget.

Högberg föddes 1946 i Dalsbruk, hembygden han senare kom att lämna, men med rötterna stadigt kvar i arbetardammet.

Insikten om livets förgänglighet, att alla bara finns med en kort stund, följde Ole Högberg som en röd tråd under arbetet med hans bok Sista brukssamhället.

Ole högbergs bok Sista brukssamhället ligger på en brun hyvelbänk. En svartvit bild på en smutsig pojke i basker på omslaget.
Ole Höglund känner sig färdig med arbetet om Dalsbruks historia med sitt 400-sidiga verk. Ole högbergs bok Sista brukssamhället ligger på en brun hyvelbänk. En svartvit bild på en smutsig pojke i basker på omslaget. Bild: Amanda Vikman/Yle Barn, barnbok. barnboksförfattare,ole högberg

- Jag tänker lite att jag skriver för de döda. Man brukar säga att vi dör två gånger, först den biologiska döden och sen dör man igen när ingen längre minns en. Nu får personerna en chans att leva en liten stund till genom läsaren, säger han.

Högberg visste inte om det själv, men arbetet med boken började redan på 1980-talet då han letade efter bilder på släktingar som skulle komplettera den egna släkthistorien.

Tidningsurklippen och bilderna blev allt fler och så småningom kände han att de måste blir något mer än summan av alla delar.

- Det fanns egentligen ingen heltäckande bok om Dalsbruk, förutom Svedlins beställningsverk från 1936. I den nämndes jämnt en arbetares namn, en dubbelmördare som dessutom visade sig vara min släkting, säger Högberg.

Svårt att hitta berättelser om arbetarnas liv

Hans egen släkt flyttade till orten under 1890-talet.

Främst är det genom intervjuer, protokoll, dagböcker och tidningsnotiser han har fått leta efter historierna om personerna.

Att hitta riktigt gamla berättelser om arbetarnas liv har inte varit lätt eftersom det helt enkelt inte skrevs mycket om eller av dem.

Sofia Stenbäck (född Ramsay) har beskrivit sin uppväxt under 1850-talet.

Ole Högberg sitter vid sitt köksbord och bläddrar i sin bok.
Ole Högberg. Ole Högberg sitter vid sitt köksbord och bläddrar i sin bok. Bild: Amanda Vikman/Yle person,ole högberg

- Hon beskriver knapphändigt arbetarnas bostäder, och några personer skymtar förbi som till exempel skomakaren. Främst är det från 1900-talet som berättelser om arbetarna själva går att hitta, säger Högberg.

I den lokala ungdomstidningen Gnistan som Dalsbruks svenska socialdemokratiska ungdomsklubb gav ut från 1900-talets början har Högberg funnit många juveler.

En hand som håller i en sida i boken Det sista brukssamhället.
Bilderna är många, främst på personer som inte längre finns med oss annat än i minnet. En hand som håller i en sida i boken Det sista brukssamhället. Bild: Amanda Vikman/Yle litteratur,det sista brukssamhället

- De flesta tidningar har matats in i brasan för länge sedan. Tidiga handskrivna exemplar kom ut redan i början av 1900-talet. Sedan kom det ut ungefär ett par nummer per år. Strax före tv:ns intåg under 1950-talet gavs tidningen ut extra flitigt.

Dalsbruk överlevde länge

Innan Dalsbruk fick sitt nuvarande namn hittar man ortnamnet Dalsby i historieböckerna.

Den bördiga dalen som lär ha gett namn åt orten brukas än, medan bruksverksamhetens saga är all efter 330 år.

- Det var på gott och ont att bo och växa upp i en bruksort. Eftersom bruket är den stora arbetsgivaren har det inte getts så mycket utrymme för kreativitet och småföretagande att utvecklas, säger Högberg.

En tegelvägg, gaveln av ett gammalt hus i Dalsbruk.
Bruksromantik i Dalsbruk. En tegelvägg, gaveln av ett gammalt hus i Dalsbruk. Bild: Amanda Vikman/Yle tegel,bruksmiljöer,dalsbruk

I Sverige startades många bruksorter upp kring 1686.

Skogen och de naturliga vattendragen samt ortens goda läge med hamn gjorde Dalsbruk lämplig som bruksort. I dag lever få orter vidare med en levande bruksindustri.

Verksamheten på Valsverksholmen i Dalsbruk minskade stadigt under flera årtionden tills stålföretaget FN-steel söktes i konkurs i juni 2012.

Över en natt förlorade sammanlagt kring 180 personer sina jobb i fabriken i Dalsbruk.

Flygbild av Dalsbruks fabriksområde
Arkivbild på Valsverksholmen. Flygbild av Dalsbruks fabriksområde Bild: Amanda Vikman/Yle Dalsbruk
Höghus från 1970-talet.
Höghusen från 1970-talet på Trollberget i Dalsbruk är symboler för det nya, moderna boendet i Dalsbruk. Höghus från 1970-talet. Bild: Amanda Vikman/Yle höghus,Dalsbruk,klockberga

Under 1960-talet var det mycket skriverier om arbetarnas primitiva och dåliga bostäder.

Det byggdes till och med nya fastigheter som saknade rinnande vatten och andra bekvämligheter ännu under 1960-talet i Dalsbruk.

Som ett resultat av bostadsskandalerna revs många gamla hus och så byggdes bland annat höghusen på Trollberget intill Lilla Masugnsträsket.

Prisbelönt bok

På Runebergsdagen belönar Svenska litteratursällskapet olika personer för deras insatser inom bland annat litteraturen och forskningen. I år blev Ole Högberg en av de 22 pristagarna.

- Jag bor ju inte i Finland längre, och i Sverige faller det sig naturligt att boken inte får så mycket uppmärksamhet så jag blev väldigt överraskad och glad. Det känns som att boken lämnar mig nu och börjar leva sitt eget liv, säger Högberg.

Ett gammalt foto på en kvinna vid en brunn intill en potatisåker.
"Potisen" och veden var viktiga i bruksbornas vardag. Ett gammalt foto på en kvinna vid en brunn intill en potatisåker. Bild: Amanda Vikman/Yle foto,det sista brukssamhället

Alla som är intresserade av Finlands historia generellt, eller om just brukssamhällen borde hitta mycket spännande i Högbergs böcker.

Som gammal historielärare har Högberg ordnat upp boken med en logisk, kronologisk ryggrad.

- Mannerheim är med på ett litet hörn, det hjälper att få in Dalsbruk i ett större perspektiv. Boken är lite som pussel i lager på varandra. Ett pussel från 1600-tal, 1700-tal och så vidare, alla motiv på pusslen är från Dalsbruk, säger Högberg.

Tidningen Gnistan skrivet för hand på rutpapper.
Tidningen Gnistan har varit en rolig och intressant källa för Högberg. Tidningen Gnistan skrivet för hand på rutpapper. Bild: Privat arkivmaterial,gnistan

Förutom krigen återkommer teman som teater och idrott många gånger i boken. De hade viktiga roller i att väva ihop de båda samhällsklasserna, arbetare och borgerskap.

Efter många års arbete med boken säger Ole Högberg sig ha gjort sitt för Dalsbruks historik.

- Men jag har så otroligt många fina bilder som jag vill organisera. Det blir kanske några fotoalbum för mig själv och mina barn som komplement till boken. Men som ett helt privat projekt.

Sista brukssamhället har tryckts och utgivits med hjälp av ekonomiska bidrag från Stiftelsen Längmanska kulturfonden, Svenska kulturfonden, Kungliga patriotiska sällskapet och Konstsamfundet.

Läs också

Nyligen publicerat - Åboland