Hoppa till huvudinnehåll

VM-kolumn: Finland borde vara en stormakt i skidsprint – men tappade greppet direkt

Martti Jylhä och Anssi Pentsinen åkte ur i kvartsfinalen i världscupsprinten i Lahtis.
Martti Jylhä och Anssi Pentsinen åkte ur i kvartsfinalen i världscupsprinten i Lahtis. Martti Jylhä och Anssi Pentsinen åkte ur i kvartsfinalen i världscupsprinten i Lahtis. Bild: Lehtikuva Martti Jylhä,Anssi Pentsinen

Egentligen borde Finland vara en ledande nation i sprint med fri teknik. Det skulle kännas logiskt men så blev det inte. En negativ inställning till utveckling råder i Finland, skriver expertkommentator Glenn Lindholm inför VM-starten i Seefeld.

Det började ju så bra, såväl i fri teknik som i sprint. Det finländska syreupptagningsesset Kari Härkönen knep det första VM-guldet med blanka skidor, skejtandes på femton kilometer här i Seefeld år 1985. Han satte ribban på plats i fri teknik.

Den finländska juniorsensationen Pirjo Manninen tog det första mästerskapsguldet i sprint under VM i Lahtis år 2001. Kati Sundqvist såg till att det blev en dubbelseger på hemmaplan. Dessa unga damer lade ribban högt i sprint.

Idag är läget ett annat.

Ribban ligger kanske inte på marken, men den dallrar, på en moderat höjd. Vi tappade greppet direkt. Sedan VM i Lahtis har Finland tagit två medaljer i sprint i ett världsmästerskap.

Virpi Kuitunen var tredje i den klassiska sprinten i Sapporo år 2007 och Pirjo Muranen (f. Manninen) följde upp med ett brons med fri teknik i Liberec år 2009.

Pirjo Muranen på prispallen i VM i Liberec tillsammans med vinnaren Arianna Follis och tvåan  Kikkan  Randall.
Pirjo Muranen på prispallen i VM i Liberec tillsammans med vinnaren Arianna Follis och tvåan Kikkan Randall. Pirjo Muranen på prispallen i VM i Liberec tillsammans med vinnaren Arianna Follis och tvåan Kikkan Randall. Bild: EPA Pirjo Muranen,Kikkan Randall,Arianna Follis

De finländska herrarna har ännu aldrig tagit medalj i sprint på ett stort mästerskap. Inte ens med klassisk teknik. Utdelningen på VM så här långt är två finalplatser, i fri teknik.

Närmast medalj kom Ari Palolahti i Lahtis år 2001 då han var fjärde. Ristomatti Hakola var sexton år senare sexa i finalen, likaså i Lahtis.

I klassisk sprint har två åkare från IF Minken stått för de bästa placeringarna. Toni Ketelä var åttonde i Val di Fiemme 2013 och Matias Strandvall nionde i Sapporo 2007. Hakola har också en nionde plats från Falun-VM år 2015.

Varför har det varit så svårt? Varför ligger grannationerna fortfarande steget före? Och speciellt, vad ska vi göra för att bli bättre?

Jag försöker mig på den första frågan.

Det har med kulturen att göra, även skidkulturen. Finländare har av tradition haft det svårt med nymodigheter. Vi har varit rätt konservativa i vårt tänkande. Uttrycket ”allt var bättre förr” sitter djupt i den finska själen. Det som fungerade förr, fungerar bannemej nu också.

Inget ska förändras, status quo känns tryggt.

För finnen är längdskidåkningens herrdistanser 15, 30 och 50 kilometer, klassiskt, eftersom det är den enda rätta. Det var ju så Veikko Hakulinen och Eero Mäntyranta tog sig fram i terrängen.

Eero Mäntyranta vann två individuella OS-guld i Innsbruck år 1964.
Eero Mäntyranta vann två individuella OS-guld i Innsbruck år 1964. Eero Mäntyranta vann två individuella OS-guld i Innsbruck år 1964. Bild: All Over Press Eero Mäntyranta

Finland har gått miste om många medaljer på grund av en negativ inställningen till utveckling. Bara i skidåkning har vi missat t.ex. då glasfiberskidan kom på marknaden 1974 och då den fria tekniken slog igenom i mitten av 1980-talet.

Vi motarbetade också jaktstarten och masstarterna gillade vi inte alls, då de dök upp på mästerskapsprogrammet.

Sprint ansågs inte heller vara en riktig uthållighetsgren och därför behövde man inte heller satsa helhjärtat på utveckling av skidåkarnas egenskaper, teknik och deras utrustning i sprint.

Vi lämnade kvar i startgrinden då svenskar och norrmän sprintade iväg, genom att satsa på just utveckling. Det tog tid innan tävlingsformen accepterades i Finland. Detta trots att det gick så bra under VM i Lahtis i sprint 2001.

Man kan med rätta fråga sig om tävlingsformens ens idag accepterats fullt ut – av den gemene finländaren.

Jag nämnde grannationerna Sverige och Norge. Där var greppet ett annat – genast. Satsningen på sprint var minst lika stor som på distans, såväl bland juniorer och seniorer.

Läget är oförändrat. Grannarna är fortfarande steget före, kanske t.o.m. många steg före.

Stina Nilsson ler vid målgången.
Stina Nilsson har vunnit fyra världscupsprintlopp i vinter. Stina Nilsson ler vid målgången. Stina Nilsson,längdskidåkning

Vi har ju fått följa med de svenska damerna i årets sprintvärldscup. Det är t.o.m. svårt att ha koll på hur många pallplaceringar de tagit, trots att OS-mästarinnan Stina Nilsson varit skadad en längre tid.

Svaret är alltså femton. Så många gånger har en svenska stått på pallen i världscupen i sprint, tills vidare.

Bara för att ge lite perspektiv nämner jag de norska männens antal pallplaceringar i årets sprintvärldscup: tolv. Av finländarna har Ristomatti Hakola en sjätteplats och Krista Pärmäkoski två finalplatser i årets sprintvärldscup. Lite blekt kanske, för finländarna.

Det är inte av en slump.

I Sverige har man jobbat målmedvetet mot ett gemensamt mål. Ungdomar, utmanare och A-landslagets åkare har regelbundet tränat och levt tillsammans. För att sporra, sparra och lära av varandra. I Finland har vi nog talat om samma saker, men ännu har vi inte nått dit.

Och så den sista frågan, vad ska vi göra härnäst? Hur ska vi nå upp till de ledande nationerna i sprint, och speciellt i fri teknik?

To-do lista

To do -listan kunde göras rätt lång. Jag tar fasta på några tänkvärda åtgärder:

1) Acceptera att skidsporten förändras och reagera på det – genast.

2) Våga ligga först i utvecklingen. Tänk på vad företaget Nokia gjorde under glansdagarna. Det är tillåtet att vara framfusig, t.o.m. lite kaxig, då man vet vad man gör.

3) Satsa på forskning i sprint och speciellt i fri teknik. Gör sedan något konkret av det hela. Tänk på att all utveckling i längdskidåkning under det här årtusendet gått just via sprint och sprintåkare som vågat tänka i nya banor.

4) Skapa förutsättningar för skidåkarna. Låt de bästa sprintrarna träna tillsammans under ledning av de bästa sprinttränarna, i de bästa förhållandena som finns att tillgå. Idag har vi inget renodlat sprintlandslag. Det skulle behövas.

5) Fokusera på man mot man, kvinna mot kvinna. Eller rättare, män mot män och kvinnor mot kvinnor. Idag segrar för det mesta den som är först över mållinjen. I Seefeld är det bara i de individuella loppen över 10/15 kilometer där man kan göra en individuell prestation.

I alla andra discipliner är du tvungen att tampas med andra om utrymmet och de bästa positionerna. Här gäller det att utveckla det egna spelögat, för det är också ett spel.

Redan Finlands tidigare sprinttränare från Sverige, Niclas Grön, talade om ”smart skiing”.

6) Skulle det igen vara dags att ta hjälp utifrån, kanske från våra västra grannländer? Borde det finska skidförbundet tänka i lite större banor? Kunde man blicka mot andra liknande idrottsgrenar, t.ex. friidrottens sprint och medeldistans, hastighetsåkning på skridskor, cykling…?

7) Hur skulle det vara att i högre grad utbilda tränare som specifikt skulle inrikta sig på sprintåkning? Det kunde också vara tillsammans med de nämnda grenarna ovan.

8) Eller, borde vi utnyttja det vi redan har i en större grad? Absolut! Herrarna Matias Strandvall, Toni Ketelä, Kalle Lassila samt damerna Kirsi Helen (f. Perälä), Mona-Liisa Nousiainen (f. Malvalehto) och Kati Venäläinen (f. Sundqvist) skulle säkert ha mycket mera att ge åt vår kommande sprintgeneration. Nu nämnde jag alltså bara några namn, det finns flera.

Hemma-VM blev Matias Strandvalls svansång som elitskidåkare.
Sprintern Strandvall. Hemma-VM blev Matias Strandvalls svansång som elitskidåkare. Matias Strandvall

9) Gör något åt tävlingsbanorna i Finland. De internationella mästerskapsbarnorna är alltid betydligt tuffare än de vi har på finländska mäserskap eller i Finska cupen.

Jag diskuterade problematiken med Ristomatti Hakola och Lauri Vuorinen här i Seefeld. De sade med gemensam mun att det nästan handlar om två skilda grenar. De har rätt!

10) Och viktigast, vi måste locka flera barn till skidsporten. Massan skapar grunden för framgång. Massan upprätthåller skidkulturen och förståelsen för sporten.

Men, tänk också på t.ex. Italien och Frankrike. Där kan man inte tala om massor i längdskidåkning. Däremot skapar man förutsättningar för dem man har. Man jobbar professionellt, såväl aktiva som tränare. De är också framgångsrika, speciellt i sprint.

11) Till sist, våga ta klivet upp på medaljpallen. Det är möjligt, även för en finländare. Det visade t.ex. Anita Korva genom att ta sprintbrons vid junior-VM i Lahtis för en månad sedan.

Torsdagen den 21 februari är det dags. VM i Seefeld inleds med sprint i fri teknik. Sändningen från tidskvalet inleds på Yle TV2 kl. 12:55 och finalpasset börjar på samma kanal kl. 15:25.

Då har även de finska sprintrarna en ny chans till framgång.

Glenn Lindholm

Läs också

Nyligen publicerat - Sport