Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Sune vs Sune – vinnande om barn och vuxna som är lika osäkra på hur man skall passa in

Sune sitter lutad över en skolbok vid sin pulpet i klassrummet.
Den välkända Sune-gestalten är tillbaka i ny trilogi. Sune sitter lutad över en skolbok vid sin pulpet i klassrummet. Bild: Atlantic Film Sune vs Sune,Elis Gerdt

Fyra år efter den förra Sunetrilogin satsar man på tre nya filmer i samma serie. Skådespelarna är nya och tonfallet ett annat, men succén lika given.

Det är något visst med serier. Vuxna har sina favoriter, barn andra – men alla verkar vi vara lika förtjusta i upprepningar och igenkänning.

När det gäller filmatiseringarna av Anders Jacobssons och Sören Olssons böcker har de i sina bästa stunder lyckats leka med både barnens värld och föräldraskapets mer kaotiska stunder.

Vare sig det handlat om haltande familjedynamik, bilsemesterstök eller skidresor till fjällen.

Sune i fjällen
Så gick det till förr. Sune i fjällen (2014) avslutade den förra trilogin. Sune i fjällen Bild: Filmikamari sune i fjällen

Ganska långt har man fokuserat på humorbiten och använt föräldrarna Rudolf och Karin som komisk drivkraft.

Unge Sune har i sin tur framstått som en prepubertal yngling, beredd att göra vad som helst för att bli en riktig tjejtjusare.

När vi nu tar steget in i en ny trilogi lönar det sig att tömma minnesbanken och börja från rent bord – det har nämligen filmskaparna valt att göra.

Den nya Sune

Den Sune (Elis Gerdt ) vi möter i Sune vs Sune går på fyran, har mycket livlig fantasi och ganska dåligt självförtroende.

Det räcker med att den nya killen i klassen också heter Sune (John Österlund) för att han skall börja tvivla på sin egen identitet och bästisen Sofies (Lily Wahlsteen) känslor.

Varför skulle hon inte falla för killen som bott i USA, sjunger som en stjärna och spelar teater som om han aldrig gjort annat?

En given Romeo. Både på och utanför scenen.

Gamla Sune och nya Sune sitter bakom varandra i klassrummet.
Varför får nya Sune (John Österlund) sitta framför mig, undrar gamla Sune (Elis Gerdt) som plötsligt får vänja sig vid att kallas Sune 2. Gamla Sune och nya Sune sitter bakom varandra i klassrummet. Bild: Atlantic Film Sune vs Sune,John Österlund

Syrran (Tea Stjärne) försöker peppa honom, lillebror Håkan (Baxter Renman) är beredd att dra ut i krig för hans skull och mamma (Sissela Benn) och pappa (Fredrik Hallgren)… nåja, de har fullt upp med sina egna problem.

Pappa har nämligen fått en ny chef (William Spetz) som är tjugo år yngre – vilket utlöser en akut medelålderskris. En kris som går ut på att man dammar av gamla vinyler och OKEJ-tidningar och återupplivar drömmen om att bli popstjärna.

Det är ju aldrig för sent. Liksom.

Sköna sjuttiotalsvibbar

Den långfilmsdebuterande regissören Jon Holmberg gör från första stund klart att han tänker bryta med både det visuella språket och tonfallet i den tidigare trilogin.

Vi stiger in i filmen via ett scifiscenario som visar sig vara en del av barnens fantasilek och den verklighet vi därefter lär känna är inte alls lika pastellig som tidigare.

Sune samtalar med mamma Karin på sängkanten i sitt pojkrum.
Det eviga pojkrummet. Sune och mamma Karin i djupt samtal. Sune samtalar med mamma Karin på sängkanten i sitt pojkrum. Bild: Atlantic Film Sune vs Sune,Sissela Benn,Elis Gerdt

Färgskalan är murrigare och inredningen hos familjen leder associationerna i riktning mot 1970 & 80-talens villaidyller.

Följaktligen finns här väldigt lite utrymme för mobiltelefoner och dataspel. Allt umgänget är lekbetonat och fokus ligger på den interaktion som sker mellan ungarna In Real Life.

Även själva grundkonflikten andas välbekant dramatik. Det skall spelas Romeo och Julia och funderas på vänskap, ärlighet och kärlek. Och vikten av att kunna säga förlåt.

Sune och Sofie bredvis varandra med ett betydelsefullt papper i handen.
Young Love. Sune och Sofie (Lily Wahlsteen). Sune och Sofie bredvis varandra med ett betydelsefullt papper i handen. Bild: Atlantic Film Sune vs Sune,Lily Wahlsteen,baxter renman

Det låter kanske dammigt, men det funkar förvånansvärt bra.

En annan dynamik

Med tanke på att många har de tidigare filmerna och deras rollgalleri i färskt minne är det bra att man inte ens försökt bygga vidare på samma linje.

Pappa Rudolf är denna gång en ganska lågmäld och introvert typ som vare sig snålar eller skämmer ut de övriga.

Mamma Karin är i sin tur en karriärdriven typ som lätt blir avundsjuk på det grannen har. Eller i det här fallet – allt det som den andra Sunes mamma står för.

Syskonskaran verkar i sin tur drivas av en inbördes lojalitet snarare än konkurrens och allmänt smågnabb.

Sunes lillebror Håkan bläddrar i en bilbroschyr.
Att ha en lillebror (Baxter Renman) är inte lätt. Men nog så gulligt. Sunes lillebror Håkan bläddrar i en bilbroschyr. Bild: Atlantic Film Sune vs Sune,baxter renman

Syrran tröstar, brorsan vill bara ha någon att leka med. Och Sune – han är faktiskt ett barn, inte någon yngling.

Men vad gör det att Sune låter bli att skruva upp volymen och leka Justin Bieber när vi istället får se den tonårige Rudolf visa fingret åt sitt eget medelåldersjag.

För det var ju inte en tunnhårig kontorsråtta på skatteverket han ville bli.

Eller?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje