Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Julia Wickholms debut väcker läslust men brister i fördjupning

författarporträtt på debutanten Julia Wickholm
Julia Wickholm debuterar med en ungdomsroman vars tema är jakten efter den egna identiteten. författarporträtt på debutanten Julia Wickholm Bild: Förlaget/ Niklas Sandström författare,julia wickholm

Beroende på läsarens perspektiv är Julia Wickholms debut Olivia för alltid antingen en bok som väcker både läs- och äventyrslust eller en roman som brister i trovärdighet och fördjupning.

Text: Celia Svedhem

”Vem är jag?” kan ses som själva ur-frågan för en ungdomsroman.

Sökandet efter en egen identitet är ett bärande tema i tonåren, både i litteraturen och i det verkliga livet.

En dag hittar hon ett undangömt brev från sin biologiska mormor där det framgår att adoptivföräldrarna undanhållit henne information om hennes bakgrund.

I Olivia för alltid ser vi en klassisk variant på detta tema; 15-åriga Olivia söker sina biologiska föräldrar och har ett brinnande behov av att få veta vem hon är och var hon kommer ifrån.

Fosterhemsbarn

Wickholms roman kunde inte vara enklare upplagd. Kronologiskt berättad i första person, presens. I centrum står Olivia som blivit lämnad i en sjukhusentré som spädbarn.

Hon växer upp i en rad olika fosterhem, men när hon är tolv år hamnar hon slutligen hos ett par som adopterar henne.

En dag hittar hon ett undangömt brev från sin biologiska mormor där det framgår att adoptivföräldrarna undanhållit information om hennes bakgrund.

Förargad rymmer Olivia hemifrån, i jakt på sina biologiska släktingar.

Vistelsen på Solrosgården är ett dramaturgiskt märkligt avbrott i berättelsen, samtidigt som det helt klart utgör bokens bäst gestaltade del.

Snart stöter Olivia på hinder i sitt sökande och hittar en fristad på ”Solrosgården” där hon stannar i ett par veckor.

Det är frågan om ett övergivet hus där några ungdomar som av olika anledningar inte kan bo hemma samlas under somrarna.

Märkligt avbrott men mycket bra gestaltat

Vistelsen på Solrosgården är ett dramaturgiskt märkligt avbrott i berättelsen, samtidigt som det helt klart utgör bokens bäst gestaltade del.

Olivia och hennes nya vänner sover på utslängda madrasser på golvet, tejpar över trasiga fönster med kartong, har stora fester i trädgården och skaffar mat genom dumpstring.

Pärmbilden av julia Wickholms bok Olivia för alltid
Julia Wickholms debutbok Olivia för alltid Pärmbilden av julia Wickholms bok Olivia för alltid Bild: Förlaget/ Milena Huhta litteraturrecensioner,Olivia för alltid

Wickholm låter den ena intressanta karaktären efter den andra dyka upp och hon berättar precis lagom mycket om dem för att behålla en viss mystik och egga läsarens egna fantasi. Här vidrörs också trans- och könsidentitet på ett både fjäderlätt och självklart vis, så som man önskar att dessa frågor alltid blev behandlade!

Ibland flyt, ibland forcerat

Berättelsen får ett flyt och ett djup jag tidigare saknat och precis som bokens huvudperson vill jag dröja kvar här. När historien istället fortsätter vidare i jakten på Olivias ursprung återkommer Wickholms mer forcerade berättarstil.

Berättelsen tappar greppet om mig och jag blir åter väldigt medveten om att det är just en påhittad berättelse jag läser.

Läsningen av ungdomsböcker ökar, menar Svenska barnboksinstitutet, också bland vuxna. Frågan är då vem som är mest lämpad att recensera den här typen av bok?

Vilket perspektiv skall recensenten ha?

Själv är jag 35 år gammal och tillhör inte den primära målgruppen. Är det då relevant hur jag upplever boken?

Som 15-åring däremot hade den här boken fått även mig att leta efter hemliga papper i mina föräldrars gömmor.

Är min uppgift att sia kring ungdomars lust att läsa detta? Fastställa huruvida ungdomar borde läsa detta? Eller kanske uttala mig kring om jag så småningom kommer att sätta boken i händerna på mina egna barn?

Min åsikt är beroende av vilket perspektiv jag väljer att uttala mig ur.

"Vuxna" insikter gör att bokens trovärdighet brister.

Som 35-åring är tanken på Olivias oroliga adoptivföräldrar därhemma som grus i skon under läsningen. Men dem ägnar huvudpersonen själv inte minsta tanke åt.

Dessutom har jag vid det här laget insett att om man hoppar av en landsvägsbuss mitt i natten så är det inte alls troligt att just där står en bil med olåst dörr att sova i.

Att man dessutom på morgonen skulle bli väckt av någon som knackar på fönsterrutan och vill bli ens bästa vän händer knappast heller i det verkliga livet.

De här insikterna gör att bokens trovärdighet brister för mig.

Ungdomsroman med sug

Som 15-åring däremot hade den här boken fått även mig att leta efter hemliga papper i mina föräldrars gömmor.

Den hade väckt ett sug efter att själv ge mig av och en förväntan om att det var såhär livet skulle bli; fullt av övergivna hus att bo i och intressanta människor som vill en väl.

Så småningom skulle mitt ungdomsjag upptäcka det där glappet mellan livet och (ungdoms)litteraturen, och det skulle bli smärtsamt.

Men fram till dess skulle Olivia för alltid vara en bok som väckte både min läs- och min äventyrslust.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje