Hoppa till huvudinnehåll

Regissören bakom prisade filmen Kapernaum: ”Barnen beskrev sig själva som insekter”

Två små barn sittande bland skräpet på en gata.
De utsatta barnen. Titeln ”Kapernaum” kommer från den bibliska staden där Jesus utförde många underverk, men också mötte motstånd mot sin lära. Två små barn sittande bland skräpet på en gata. Bild: Finnkino Capernaum,Zain al Rafea

Regissören Nadine Labakis liv förändrades i grunden när hon mötte papperslösa barn som lever utanför samhället. Ur samtalen med barnen föddes filmen om Zain som stämmer sina föräldrar för att de har satt honom till världen.

Text: Karin Svensson

Zain är tolv år, eller kanske tretton. Det får vi veta i den allra första scenen i filmen ”Kapernaum” när han står i solkigt linne och kalsonger i framför en läkare som undersöker hans tänder.

Själv vet han inte när han är född, föräldrarna har aldrig registrerat honom hos myndigheterna eller firat hans födelsedagar.

Nu sitter han inspärrad på det ökända Beirutfängelset Roumieh, och har stämt sina föräldrar för att de lät honom födas till världen.

Ett gäng barn släpande på saker de hittat.
I Matteusevangeliet beskrivs hur Jesus förbannade staden Kapernaum och förklarade att den skulle störtas ner i Hades på den yttersta dagen Ett gäng barn släpande på saker de hittat. Bild: Finnkino Capernaum

Den libanesiska regissören Nadine Labaki har under flera års tid sökt upp barn som bor på gatorna i Beiruts slum, papperslösa flyktingbarn som sitter inspärrade i väntan på avvisning, misshandlade och våldtagna barn.

Kring deras berättelser har hon vävt sin film, där Zains liv i marginalen skildras i återblickar.

– Jag frågade alla barn jag mötte, ”är du glad att du lever”, och de allra flesta svarade ”nej, jag är inte glad, jag är ingenting”. De beskrev sig själva som insekter, som parasiter, berättar Nadine Labaki när vi träffas i London.

Måste bevisa sin existens

Det finns en replikväxling i filmen som med smärtsam tydlighet sammanfattar barnens situation.

När Zain inte har några identitetshandlingar att visa för människosmugglaren Aspro som kan hjälpa honom att komma till Europa, är det som att han är inte är en riktig människa.

”Jag behöver ett bevis på att du existerar”, säger Aspro till Zain, som krymper ihop framför hans ögon.

– Det var en viktig replik, för att visa på det absurda i en papperslapp ska avgöra om en människa av kött och blod – som står där framför dig – existerar eller inte, säger Nadine Labaki.

I Libanon kostar det pengar att registrera sitt barn hos myndigheterna, vilket gör att de fattigaste barnen hamnar utanför systemet, de får inte rätt till utbildning eller sjukvård.

Två små barn sitter och på trottoaren och gräver i en påse.
I fransk litteratur är ordet Kapernaum en term för kaos och oordning – eller helt enkelt ”helvete” – och Nadine Labaki använde det ofta i skolan för att imponera på sin fransklärare. Två små barn sitter och på trottoaren och gräver i en påse. Bild: Finnkino Capernaum

Många av barnen som Nadine Labaki mötte var helt avstängda, de kunde inte sätta ord på sin ilska över hur vuxenvärlden behandlade dem eller stå upp för sig själva.

Hon ville skildra deras liv, men också ge dem ett sätt att uttrycka sin vrede, genom filmen.

– Det är hög tid att vi ser de här barnen, att vi inser att de är människor. Jag ville ge utrymme för deras ilska, det var därför det blev en berättelse om en pojke som stämmer sina föräldrar. Han har fått nog och säger stopp, förklarar Nadine Labaki.

Känner skuld

Labaki är Libanons i särklass mest etablerade filmregissör. Alla hennes tre långfilmer har premiärvisats på filmfestivalen i Cannes, och alla tre har blivit landets Oscarsbidrag.

Men medan debutfilmen Caramel och uppföljaren Vad gör vi nu? var mysiga berättelser om libanesiskt vardagsliv, är Kapernaum ett förtvivlat rop på rättvisa för Libanons papperslösa barn.

Regissören Nadine Labaki intsruerar sin unga stjärna Zain al Rafea.
När Nadine Labaki (här med huvudrollsinnehavaren Zain al Rafea) började arbeta med filmen dök ordet Kapernaum upp som en reaktion på det absurda i att en bit papper skulle kunna avgöra vem som är människa. Regissören Nadine Labaki intsruerar sin unga stjärna Zain al Rafea. Bild: Finnkino Capernaum,Nadine Labaki,Zain al Rafea

Arbetet med filmen har för alltid förändrat Nadine Labakis liv.

– Jag känner en skuld som aldrig lämnar mig. Att sätta på sig en fin klänning, gå ut och äta lunch eller middag eller semestra med ungarna – allt det påminner mig om att jag lever i en bubbla.

– Jag kan inte vara helghjärtat lycklig längre, säger Nadine Labaki.

För att hantera skulden och tyngden av allt lidande som hon har mött, betraktar Labaki filmen som ett verktyg för förändring. Hennes roll är inte bara är att observera och bli arg utan att verkligen försöka göra skillnad.

– Det enda sättet att stå ut är att känna att man har ett uppdrag. Om jag bara är arg och frustrerad så kan jag inte åstadkomma någonting.

– Men jag känner att jag är en del av något större än mig själv, och det ger mig mycket styrka, säger Nadine Labaki.

Fått asyl i Norge

Och uppdraget är inte slut bara för att filminspelningen är avslutad.

Nästan alla skådespelarna i filmen är amatörer som själva har levt i den misär som filmen skildrar, och nu arbetar Nadine Labaki för att hjälpa dem ut ur skuggorna.

Huvudrollsinnehavaren Zain al Rafea, en syrisk flykting som levt i Libanon utan papper i åtta år, har fått asyl i Norge tillsammans med hela sin familj.

– Han går i skolan för första gången i sitt liv, han har en trädgård och han är lycklig. Det är som att filmen får en fortsättning, genom honom.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje