Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Alice i de fantastiska flumskallarnas Underland

Foto från Alice i Underlandet på Unga Teatern.
Alex Holmlund och Stella Laine i Alice i Underlandet på Unga Teatern, Foto från Alice i Underlandet på Unga Teatern. Bild: Tani Simberg Unga Teatern,Alice i Underlandet,stella laine

Unga Teaterns tolkning av Lewis Carrolls Alice i Underlandet är något man kan bli hög av – på helt laglig väg. Med humor och lagom kaxighet drämmer ensemblen till med en psykedelisk teatertripp i sann retroanda.

I den här versionen har Alice ingen storasyster som läser tråkiga böcker. Men hon har en nyfödd bror, ”lillgrisen” som stjäl det mesta av föräldrarnas tid.

Plötsligt tycker alla att hon är en stor flicka som kan ta hand om sig själv men inte stor nog för att fatta egna beslut.

Märklig logik, tycker Alice. För hur kommer det sig då att hennes vuxna morbröder tydligen aldrig blivit stora nog för att klara sig utan markservice?

En bra fråga.

I Anna Simbergs dramatisering har Carrolls berättelse försetts med en ny ram, ett familjekollektiv där tre generationer firar sommar under samma tak.

Mamma, pappa, mormor och mammas tre syskon – skaran av vuxna kring Stella Laines skärpta Alice är brokig. En fläkt av det sena sextiotalets hippieanda drar över scenen och blandar sig med det välkända oset av familjefrustrationer.

–Vi måste hitta ett eget sommarställe, utbrister Alices mamma (Åsa Nybo) uppgivet under slokhatten men då är ju pappa (Kristian Thulesius) redan halvvägs ut genom dörren. No rest for the wicked, kommittémötena försvinner ingenstans bara för att det är sommar …

Det är när Alice pilar efter honom som det händer.

I en handvändning har den jäktade pappagestalten förvandlats till den jäktade kaninen, med Alice i släptåg. Och i det äventyr som väntar henne i kaninhålets andra ända går förstås snart också de andra familjemedlemmarna igen, som byggstenar i en utspejsad dröm.

Foto från Alice i Underlandet på Unga Teatern.
Så här stor ville jag inte bli! Marsvinet (Alex Holmlund) blir förskräckt när han ser Alices hand. Foto från Alice i Underlandet på Unga Teatern. Bild: Tani Simberg Unga Teatern,Alice i Underlandet,Alex Holmlund

En ramberättelse med många funktioner

Nu kan man ju i och för sig tycka att Alice i Underlandet inte behöver någon ny inramning alls. Men i den här versionen sitter lösningen faktiskt perfekt.

Att vara ensambarnet som plötsligt blir storasyskon är sällan helt konfliktfritt. Det är det inte heller att växa upp.

Unga Teaterns uppsättning riktar sig till åskådare från sex år uppåt och i den här prologen ryms både uppväxtårens vilsenhet och vuxenålderns otillräcklighet.

Vad är normalt? Strunt i det, lyder budskapet. Alla är ju underliga på något sätt och det är inget konstigt med det.

Men prologen bäddar också för stilvalet i hela föreställningen.

Sju centimeter är lagom längd

Från den tidstypiska inramningen är steget kort till det härligt psykedeliska stuket i Alices dröm.

Janne Siltavuoris scenografi är som en optisk lek, inspirerad av spelöppningen ur Carrolls uppföljare, Alice i Spegellandet. I de schackrutiga labyrinterna brottas Alice med en rad oberäkneliga förvandlingsprocesser innan kålmasken lär ut ett vattentätt knep.

Foto från Alice i Underlandet på Unga Teatern.
Hjälp mig! Stella Laine som Alice i Alice i Underlandet på Unga Teatern. Foto från Alice i Underlandet på Unga Teatern. Bild: Tani Simberg Unga Teatern,Alice i Underlandet,stella laine

Vill du bli stor eller liten? En tugga svamp från den ena sidan och du växer, en tugga från den andra och du krymper.

Kålmasken (Sam Huber) i grönvadderad väst är sinnebilden för upphöjd själsro. En mask som är fullt belåten med sin egen perfekta längd på sju centimeter och mer än belåten över de ångor han inhalerar via blåsslangen till sin vattenpipsliknande melodika …

Men den granngröna kålmasken är minsann inte den enda som sugit i sig något starkare än luft och vatten. Den legendariska tebjudningen vittnar om att något oortodoxt nog också smugit sig in i tekannan.

Liksom på drottningens krocketmatch eller den galna rättegången.

Det är hallucinatoriskt och vansinnigt hela vägen.

Vi gamyler som var med när det begav sig uppfattar humorn i Paul Olins regi direkt.

Alices vardag ekar tydligt av flumparodin i epokskildringar à la Lukas Moodyssons Tillsammans. I den här sättningen framstår Alices drömäventyr som en vildsint förvrängning av det som redan är en skruvad parodi i sig.

Jag har sett subtilare tolkningar av Alice i Underlandet men aldrig en roligare.

Ett nyktert öga i flumskallarnas rike

Stella Laines Alice är en rådig no nonsens-flicka, omgiven av påfrestande släktingar. I drömmen – eller fantasin – ser hon dem alla i nya skepnader.

Foto från Alice i Underlandet på Unga Teatern.
Sam Huber och Kristian Thulesius som drottningen och kaninen. Foto från Alice i Underlandet på Unga Teatern. Bild: Tani Simberg Unga Teatern,Alice i Underlandet,Sam Huber,kristian thulesius

En ampert kastrullslamrande moster återuppstår som kokerska i hertiginnans kök och den vresiga mormodern som nyckfull drottning. Och de slappa morbröderna smyger sig förstås in i drömmen som allt tänkbart, från stirriga harar till falska sköldpaddor.

Laine är den enda som har bara en roll. De övriga – Åsa Nybo, Kristian Thulesius, Sam Huber, Frank Skog, Alex Holmlund och Ville Hukkinen – delar på närmare trettio gestalter.

Det är fullt ös mest hela tiden. En jämn ström av härliga snabbporträtt och omväxlande musiknummer.

Foto från Alice i Underlandet på Unga Teatern.
Musikteater med attityd. Foto från Alice i Underlandet på Unga Teatern. Bild: Tani Simberg Frank Skog,Sam Huber,Unga Teatern,Alice i Underlandet,Ville Hukkinen

Sam Huber står för ett partitur som inte hemfaller åt någon mesig musikaltradition, här är det fyndighet och attityd som gäller hela vägen.

Resultatet är en allålderspjäs i ordets sanna bemärkelse.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje