Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Människor som lagras undan och glöms bort

bild av flyktingbåtar och europa som fästning
bild av flyktingbåtar och europa som fästning Bild: Karstein Volle illustration

I interneringsläger i Libyen hålls tiotusentals migranter inlåsta i fruktansvärda förhållanden på obestämd tid. Detta rättslösa tillstånd, som EU bidrar till att upprätthålla, visar att det inte finns några rättigheter att åberopa för den som ryckts ut ur en nationell gemenskap. Med hjälp av tänkarna Arendt och Bauman diskuterar Emma Strömberg hur ”hanteringen av migrationen” gör att människor behandlas som mindre än människor.

”Jag känner mig som en död person. Jag känner att jag är i en mardröm som jag inte kan komma ut ur. Det finns för lite mat. Vi kan inte duscha. Det finns ingen frihet eller frisk luft. Det är värre än fängelse.”

Så beskriver Hennessy tillvaron som internerad i ett interneringsläger i Libyen i en intervju för BBC. I Libyen hålls tiotusentals migranter instängda i interneringsläger.

Människorättsorganisationer som Amnesty har alarmerat om de fruktansvärda förhållandena i lägren. Det finns inte tillräckligt med mat och vatten. Människor blir slagna och torterade och utnyttjade som slavar.

Flyktingar som den libyska kustbeavkningen har räddat ur Medelhavet väntar på att föras till interneringsläger
I Libyen Flyktingar som den libyska kustbeavkningen har räddat ur Medelhavet väntar på att föras till interneringsläger Bild: EPA Libyen

Lokalerna är så överfyllda att människorna många gånger knappt får plats att ligga ner och sova. 

Migranter och asylsökande som försöker ta sig till Europa med båt fångas in av den libyska kustbevakningen och förs till interneringsläger. 

Gästarbetare från subsahariska Afrika, för vilka Libyen varit slutdestinationen, har också samlats upp i interneringsläger efter flyktingkrisen 2015 och nya visumkrav.

I dokumentärer och nyhetsklipp från interneringslägren i Libyen sveper kameran över en människomassa, kroppar tätt sammanpressade i stora hallar, kroppar liggande och sittande i rader på betonggolven. Kameran fångar de tomma blickarna.

Alla dessa människor, olika människoöden, blir en anonym massa, en massa som ”hanteras” genom att samlas upp och låsas in.

Avhumanisering - en gammal praktik

Den politiska tänkaren och filosofen Hannah Arendt tar upp denna aspekt av läger när hon ser likheter mellan hur ”lagerhanteringen” av människor i koncentrationsläger och flyktingläger avhumaniserar de människor som stängs in i dessa olika former av läger.

Då Hitler kom till makten i Tyskland på 1930-talet flydde Arendt till Paris där hon jobbade med judiska flyktingar. År 1940 internerades hon själv i ett läger, men flydde till Amerika.

I interneringslägren i Libyen blir människor inlåsta på obestämd tid, utan rättegång och dom.

Det är ett stadium av rättsligt och existentiellt limbo där den inlåsta inte vet vad som kommer att hända härnäst och hur länge hen tvingas vara inlåst.

I intervjuer uttrycker många internerade sin situation som att det är som om de skulle vara döda. ”Vi dör hellre än vi stannar här. Vi är som döda människor här” säger Saron, en internerad eritreanska i en intervju för Vice News (Libya’s Migrant Trade: Europe or Die).

Drömmar om ett drägligare liv och ett liv utan konflikt och dödshot tar slut i interneringslägren i Libyen.

Allt det som gör ett liv till ett mänskligt liv, ett hem, familjeband, handlingsutrymme, boplats, ett arbete och andra saker som skapar ett livssammanhang och en meningsdimension skärs bort när livet sätts på paus på det här sättet.

Migranter som räddas på Medelhavet
Migranter Migranter som räddas på Medelhavet Bild: EPA / Doctors Without Borders flyktingar,migranter,Medelhavet,båtar,hav

Inga rättigheter skyddar statslösa

De som redan är som döda, utanför en politisk och samhällelig gemenskap, är inte politiska subjekt som kan åberopa sina rättigheter. I vår samtid har tal om rättigheter en dominerande ställning.

Man tänker i termer av vilka rättigheter olika människor har i en stat. Internationellt finns de mänskliga rättigheterna som ska garantera alla människor vissa grundläggande rättigheter.

Flyktingkonventionen ska garantera skydd åt människor vars grundläggande rättighet till liv och trygghet inte garanteras i deras hemländer. Men det som vi ser i flyktingsituationen idag är att tal om rättigheter inte är tillräckligt.

Redan i Totalitarismens ursprung (1951) skrev Arendt om statslösa som inte hade en nationalstat som såg till deras intressen och som inte hade någonting att falla tillbaka på.

Hon skriver om situationen för statslösa i Europa mellan första och andra världskriget, och hon konstaterar att deklarationen om människans rättigheter (som härstammar från franska revolutionen och som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter tagit modell av) inte visade sig ha någon verkan när människor inte var medborgare i en nationalstat som skulle ha sett till deras rättigheter.

Hannah Arendt tupakoi
Hannah Arendt Hannah Arendt tupakoi Bild: Yle arkisto

Internationella konventioner som skulle garantera skydd åt statslösa visade sig vara verkningslösa just när de skulle ha behövts som mest.

Att vara statslös och på flykt

Denna rättslöshet fångas i Erich Maria Remarques roman Natt i Lissabon (1962) som är förlagd till tiden innan andra världskriget. Under en natt i staden får en flykting höra den andra flyktingens berättelse om sina år som statslös i Europa.

Huvudkaraktären, som lever under den lånade identiteten Mr. Schwartz, är en politisk meningsmotståndare till naziväldet i Tyskland.

Koncentrationsläger väntar i Tyskland, men han får inte uppehållstillstånd i något annat land. De tyska flyktingarna var mellankrigstidens papperslösa som tvingades in i ett rättsligt limbo.

Med rekordmånga människor i världen som tvingats fly sina hem är frågan om internationella konventioners relation till nationell politik mer aktuell än någonsin.

Sudanesiska flyktingar i flyktinglägret i Calais på söndagen 23.10.2016
Flyktingläger i franska Calais. Sudanesiska flyktingar i flyktinglägret i Calais på söndagen 23.10.2016 Bild: EPA/ETIENNE LAURENT Calais jungle,Calais,Frankrike,flyktingläger,migranter

Och det vi ser är just det som Arendt skrev om för över 60 år sedan: att tala om att ha rättigheter får en mening bara inom en viss stat eller annan politisk gemenskap, och att ett internationellt samfund inte kan ta denna roll för att garantera grundläggande rättigheter. 

I väpnade konflikter i dagens värld består de stridande parterna ofta av icke-statliga aktörer på platser där den suveräna staten är i upplösning.

Sociologen och filosofen Zygmunt Bauman visar hur det här innebär statslöshet på en ny nivå för dem som flyr de här konfliktzonerna. Det finns inte en statlig auktoritet kvar till vilken deras statliga tillhörighet skulle kunna hänföras.

Fästning Europa

Människor från olika länder i Afrika flyr krig och förföljelse i sina hemländer och beger sig därför på den farliga resan genom Sahara till Libyen, där de hoppas kunna ta sig med båt till säkerhet och ett bättre liv i Europa.

Men i och med ett intensifierat samarbete mellan EU-länder och den libyska kustbevakningen stoppas de flesta båtar och migranterna stängs in i interneringsläger i Libyen.

Det politiska läget i Libyen är väldigt oroligt. Landet har inte skrivit under flyktingkonventionen och det går inte att söka asyl i landet.

Tiotusentals migranter hamnar i händerna på myndigheter, miliser och smugglare som gör sig skyldiga till våld och tortyr och som utnyttjar dem i slavliknande arbete, säljer dem vidare eller håller dem som gisslan för att familjemedlemmar ska skicka pengar för att de ska friges.

Flyktingar har kommit över till Lesbos med hjälp av smugglare
Människosmugglare har pekat ut vägen mot Lesbos Flyktingar har kommit över till Lesbos med hjälp av smugglare Bild: Yle/Jessica Stolzmann lesbos

FN:s flyktingorgan UNHCR har begränsade möjligheter att verka i landet och att stöda dem som har rätt till internationellt beskydd i enlighet med flyktingkonventionen.

FN:s flyktingorgan har också kritiserats för sin oförmåga att åtgärda grava människorättsövergrepp i interneringslägren.

Migranterna blir fast i ett rättslöst transit. De förvägras tillträde till Europa, de kan inte återvända till sina hemländer och bara genom att befinna sig på libysk mark blir de inlåsta som kriminella.

För att bli frigiven tvingas man betala stora summor till vakter, eller företa en så kallad frivillig återresa till sitt hemland.

Afrikanska migranter på en armébas i Tripoli, Libyen, efter att ha blivit räddade från en båt som försökt ta sig över Medelhavet till Europa.
Flyktingar som nått Libyen Afrikanska migranter på en armébas i Tripoli, Libyen, efter att ha blivit räddade från en båt som försökt ta sig över Medelhavet till Europa. Bild: EPA/STR båtflyktingar

Även för dem som väljer att återvända (med tillräckligt omänsklig behandling vill även de som flyr krig och konflikter hellre resa tillbaka än förbli inlåsta) innebär det en väntan på obestämd tid, eftersom många internerade saknar identitetshandlingar och byråkratins kvarnar mal långsamt.

I en intervju för BBC i höstas konstaterade Libyens utrikesminister Mohamed al-Taher Siala att regeringen samarbetat med EU om att skicka tillbaka migranter till deras hemländer, men att många av dessa länder dessvärre vägrar att ta dem tillbaka.

Flyktingar och migranter kan inte ta sig framåt, de kan inte gå tillbaka, och att stanna på samma plats blir ett brott som de blir inlåsta för.

Då man skickas hit och dit

Just denna paradoxala situation fångar Remarque i Natt i Lissabon. Mr. Schwartz beskriver det absurda i denna tillvaro:

“Polisen tog fast mig och låste in mig i fyra veckor för upprepad illegitim gränsöverträdelse.

Det var det gamla spelet som upprepades: de skuffade mig över gränsen i Basel, schweizarna skickade mig tillbaka. Fransmännen skickade över mig på en annan plats, jag låstes in igen – du vet rutinen, detta schackspel med människor ...”

Under samtalets gång konstaterar medflyktingen att ryssar som flydde från Sovjet efter revolutionen tidigare under 1900-talet fick arbetstillstånd och pass eftersom de var den första vågens flyktingar.

Han konstaterar att medlidandekvoten redan fyllts upp i världen på 1930-talet och att de nya flyktingarna inte fick några handlingar som skulle ha gjort dem till legitima flyktingar eller statslösa: ”vi har ingen rätt att arbeta, ingen rätt att existera, och vi har fortfarande inga papper”.

Kullar med hus, ett kryssningsfartyg seglar förbi
Mr. Schwarz strandade i Lissabon Kullar med hus, ett kryssningsfartyg seglar förbi Bild: YLE / Jan-Ulrik Lindberg lissabon

Under berättelsens gång målas bilden upp av hur det är att överleva utan rätt att arbeta, utan rätt att befinna dig på den mark du står på och utan möjligheter att få visum till en plats där du skulle ha rätt att existera.

Mellankrigstidens papperslösa var européer i Europa.

Dagens papperslösa i Finland och resten av Europa är människor från konflikthärjade länder utanför Europa som inte har rätt att stanna, men som inte kan återvända på grund av rädsla för sitt liv. Då som nu skapar flyktingskapet ett rättslöst tillstånd.

Offren för förintelsen var så många delvis för att judar och andra förföljda grupper som försökte fly medan det ännu fanns tid inte hade någonstans att ta vägen eftersom inga länder tog emot dem.

Många försökte ta sig till USA, men i depressionens Amerika var man inte så ivriga på att ta emot en massa flyktingar som sågs som en ekonomisk börda för samhället.

Drömmen om ett bättre liv

Idag strandar migranter och flyktingar i ett laglöst tillstånd vid Nordafrikas kust.

Zygmunt Bauman skriver om hur det inte finns någon väg framåt och ingen väg tillbaka för statslösa. De har inget hemland att återvända till och det finns inte ett mottagarland som välkomnar dem som nya samhällsmedlemmar. 

Han påpekar att det idag inte finns någon plats på jorden som inte är en nationalstats territorium. Detta innebär att människor som flyr från ett land kommer in på en annan nationalstats territorium, och andra nationalstater vill inte ha personer utanför deras gränser in på sitt territorium.

Bauman jämför med tiden för industrialiseringen då människor som inte kunde få ihop sitt levebröd i Europa emigrerade till Amerika.

Också människor som hotades av religiös eller politisk förföljelse flydde över Atlanten. Mobergs Utvandrarna och musikalen Kristina från Duvemåla har gjort oss förtrogna med de umbäranden och drömmar som nordbor som ville skapa en bättre framtid på 1800-talet hade.

Frimärke föreställande Kristina från Duvemåla
Kristina från Duvemåla, en som utvandrade Frimärke föreställande Kristina från Duvemåla Bild: Svenska teatern Frimärke,kristina från duvemåla

Idag är det Europa som står för drömmen om ett bättre liv. Men för dem som flyr förföljelse i världen idag och som vill skapa sig ett bättre liv för sin familj väntar en lägertillvaro i limbo.

Även de få asylsökande som ännu lyckas ta sig till Europa från Turkiet till Grekland hamnar i läger på ön Lesbos.

I lägret Moria tvingas de vänta under asylprocessen. Men byråkratin är icke-fungerande och även här blir det en väntan på obestämd tid i ett läger där det är brist på det mesta.

Förra hösten slog flera organisationer larm om de undermåliga förhållandena i lägret, bland dem Läkare utan gränser.

Hjälparbetare har sagt att det är det värsta flyktinglägret de har sett. Det rapporterades om att till och med små barn försökt begå självmord i lägret. 

En internerad, Mr. Ashrafi sade till New York Times att han tidigare tänkte att Grekland skulle vara en av de bästa platserna att bo på, men ”nu känner jag att det skulle ha varit bättre att drunkna under färden över havet”.

Byn petra sedd genom galler
Lesbos - ett fängelse för många Byn petra sedd genom galler Bild: Sebastian Bergholm Lesbos

Amnesty: EU delaktig i övergrepp

EU-ländernas migrationspolitik sägs ofta gå ut på att så långt som möjligt hindra migranter att ta sig till Europa. De som ändå lyckas ta sig till europeisk mark hålls så separat från resten av samhället som möjligt, vilket lägret Moria är ett exempel på.

Amnesty har anklagat EU för att vara delaktig i de övergrepp som migranter utsätts för i Libyen genom att aktivt stöda libyska kustbevakningen i att stoppa båtar, fullt medvetna om de gräsliga förhållanden migranter förpassas till.

EU har bland annat utbildat den libyska flottan och kustbevakningen i att kontrollera den libyska kusten och att stoppa båtar med migranter.  

Italien och andra EU-länder har också bidragit med resurser till exempel i form av båtar till den libyska kustbevakningen. I början av 2018 började Italien aktivt samarbeta med den libyska kustbevakningen.

När italienska kustbevakningen upptäcker en båt med migranter, meddelar de den libyska kustbevakningen så att de kan plocka upp migranterna.

Om den italienska kustbevakningen skulle ta migranterna ombord på sitt skepp skulle de tvingas föra dem till Italien.

Detta ledde till att antalet personer som sitter inlåsta i interneringsläger i Libyen ökade markant under våren 2018.   

På EU-nivå har man också talat om att öppna EU-administrerade asylcenter vid Nordafrikas kust där asylsökande skulle få vänta medan deras asylansökan behandlas. Libyen och andra
Nordafrikanska länder förkastade förslaget förra sommaren.

Danmarks regering har talat om att grunda danska asylförläggningar i Nordafrika dit personer som söker asyl i Danmark skulle skickas i väntan på asylbeslut.

Sociologen Zygmunt Bauman.
Zygmunt Bauman Sociologen Zygmunt Bauman. Bild: EPA / TONI ALBIR Zygmunt Bauman,Sociologi,sociologer

Redan i många år har Australien skickat asylsökande som försöker ta sig till Australien med båt till interneringsläger på oceaniska öar. Därifrån får de inte komma till Australien även om de beviljas asyl.

Hur ska vi förstå denna vilja att med alla tänkbara medel hålla folk utanför europeisk mark - även personer som i och med en asylprocess är del av ett europeiskt system?

Bauman konstaterar att de permanenta tillfälliga lägren utanför samhället gör att flyktingarna kan glömmas bort.

Arendt tar upp detta i en jämförelse mellan ”lagerhanteringen” av människor i koncentrationsläger och flyktingläger:

“människomassorna som stängs in där behandlas som om de inte längre existerade, som om det inte längre är av intresse för någon vad som händer dem, som om de redan var döda”.

EU-ledare uttrycker belåtenhet över att migrationen har ”fåtts under kontroll”, men priset betalas av de som blivit inlåsta och bortglömda i ett rättslöst transit.

Text: Emma Strömberg, journalist

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje