Hoppa till huvudinnehåll

Glenn Lindholm: Sex punkter som ska hindra Finland från att halka efter ytterligare – skid-VM i Seefeld bröt den positiva trenden

Matti Heikkinen halkar efter i herrstafetten.
Matti Heikkinen halkade efter i herrstafetten. Matti Heikkinen halkar efter i herrstafetten. Bild: Lehtikuva Matti Heikkinen

Noggrannhet, social samvaro, teknik och taktik. Där några punkter som man inom den finländska längdåkningen måste bli bättre på för att i fortsättningen kunna utmana Sverige och Norge i stortävlingar, skriver Yle Sportens skidexpert Glenn Lindholm.

Världsmästerskapen i Seefeld i de nordiska grenarna bröt den positiva trenden.

Under VM på hemmaplan i Lahtis år 2017 tog de finska längdskidåkarna fem medaljer, vid OS i Pyeongchang i Korea senaste vinter var saldot fyra pallplaceringar. I dessa saldon inkluderas Iivo Niskanens bejublade segrar på VM och OS.

I Seefeld räckte Niskanens fart till ett brons på hans paradsträcka, 15 kilometer med klassisk skidteknik. Det blev till slut den enda finska medaljen i den lilla alpbyn i Österrike.

Hur blev det så här?

Långt efter Sverige och Norge

Vi har resultaten, dessa kan läsas svart på vitt. Finland har halkat efter i de nordiska skidgrenarna, även i längdskidåkning som jag försöker analysera här. Vi är långt efter Sverige i medaljtabellen, avståndet till Norge är förbluffande.

I medaljsammandraget tappar vi 1–25 till Norge. Knockout!

VM i Seefeld är över, men världscupsäsongen fortsätter redan nästa vecka. Landslagsledningen och utövarna tar säsongen i mål i början av april, sedan är det dags för analys och diskussion. Jag hoppas och antar att analysen blir rätt kritisk. Bra så.

Jag upprepar frågan: Hur blev det så här?

Vi fick en ny tränarstab inför den nya olympiaden efter OS i Korea. Matti Haavisto fick förtroendet som chefstränare med huvudansvar för helheten inom A-landslaget, Teemu Pasanen fortsatte med inriktning på distansloppen och Mikko Virtanen tillträdde som ansvarig för sprint och teknikutveckling.

Matti Haavisto.
Matti Haavisto. Matti Haavisto. Bild: Lehtikuva porträtt,matti haavisto

På papperet såg det bra ut. Utdelningen har tillsvidare varit mager. Säsongen har varit tung.

En ny ledning brukar betyda nystart och nytändning, speciellt för de erfarna idrottarna. Nya impulser och träningsmetoder brukar leda till utveckling. Vi har inte ännu kommit till den fasen, tyvärr. Det har varit jämntjockt i världscupen, för det mesta.

Iivo Niskanens seger i Otepää är höjdpunkten, Kerttu Niskanens seger i Cogne är den stora överraskningen. Krista Pärmäkoski har varit jämn, kanske för jämn. Hon har inte nått upp till sin absoluta toppnivå.

De yngsta i truppen kan vara nöjda med sina insatser. Jag tänker främst på Eveliina Piippo och Joni Mäki. Anita Korva kan glädas över sina medaljer vid junior-VM i Lahtis.

Väntade resultat

Med den här bakgrunden har resultaten i Seefeld varit de förväntade. Resultaten på VM har varit i linje med de prestationer som uppvisats i världscupen. Så brukar det vara. Egentligen ska vi inte vara alltför besvikna.

Trots att tränarstaben tydligt uttalat att VM gått i första hand och att världscupen fått spela andra fiol.

Det här sades redan i inledningen av världscupsäsongen i Ruka i november. Jag antar att de finländska åkarna höjt sig en aning till VM. Problemet är att de flesta andra också gjort det.

Det har alltså gjort det omöjligt att komma upp på, eller ens närmare prispallen. De finländska längdskidåkarna har presterat på sin nivå, pejlat till prestationerna i världscupen. I jämförelse med de två föregående vintrarna har nivån sjunkit, tyvärr.

Det här har fungerat kollektivt, speciellt bland de erfarna idrottarna.

Finns en hel del att utveckla

Iivo Niskanen knep alltså en medalj på femton kilometer med klassisk teknik. Krista Pärmäkoski var så nära på damernas tia, likaså i klassiskt.

Joni Mäki kan vara nöjd med sin sprintinsats, Eveliina Piippo gjorde stabila insatser på de individuella distanserna och Laura Mononen gjorde säsongsbästa på VM.

Eveliina Piippo, Ruka 2018.
Eveliina Piippo. Eveliina Piippo, Ruka 2018. Bild: Yle / Tomi Hänninen Eveliina Piippo

Matti Heikkinen åker också från Seefeld med hedern i behåll. 35-åringen avslutade sitt mästerskapstävlande på en hög nivå.

Det finns en hel del att utveckla i den finländska skididrotten. Nästa VM går i tyska Oberstdorf om två år och då hoppas jag att Finlands längdskidåkning har kommit igen. Jag listar några utvecklingsobjekt som kunde föra vår skidåkning närmare våra grannar i öst och väst.

1. Noggrannhet och förberedelser

Dagarna innan VM åkte jag banorna tillsammans med ett par finländska herråkare. De var överraskade att banorna i Seefeld var så krävande och tunga. De hade förväntat sig plattare och lättare banprofiler.

Förberedelserna var alltså inte tillräckliga.

Jag tar ett exempel från Norge. Den norska landslagsledningen ringde oss i Vuokatti tidigt under hösten och önskade att vi skulle göra sprintbanan i deltävlingen i den Skandinaviska cupen lik den som finns i Seefeld.

Johannes Hösflot Kläbo firar.
Norge dominerade skid-VM i Seefeld. Johannes Hösflot Kläbo firar. Bild: AFP / Lehtikuva Johannes Høsflot Klæbo

Det skulle vara ett i led i förberedelserna inför VM. Inget skulle lämnas åt slumpen. Det kallar jag noggranna förberedelser.

Jag tar ett annat exempel. Efter världscupveckoslutet i Davos i december åkte flera landslag, t.ex. Sverige, USA, Tyskland och Ryssland, till Seefeld för att bekanta sig med banorna och snöförhållandena.

De ville veta vad som komma skulle. Tränarna och idrottarna gick också tillsammans igenom med vilken teknik och intensitet de skulle bruka på de olika banpartierna. Detta var en viktig del av förberedelserna, för idrottarna, tränarna och vallateamen.

2. Samarbete och social samvaro

De nordiska länderna har liknande landslagsupplägg. Det finns A-landslag, B-landslag och juniorlandslag. Det finns även utmanargrupper till de ovan nämnda. I Norge finns dessutom ett välfungerande regionsystem.

Det skiljer inte så mycket i själva upplägget. Det som är olika är arbetssätten. I Sverige förklaras framgångarna bland tjejerna och damerna på ett enkelt och naturligt sätt. Man arrangerar träningsläger där samtliga grupper är samlade.

Det svenska stafettlaget kramas.
Sammanhållningen i det svenska landslaget är fantastisk. Det svenska stafettlaget kramas. Bild: Lehtikuva Stina Nilsson

De yngsta får leva och träna tillsammans med sina förebilder. De erfarna drar de yngre med sig och de yngre utmanar de äldre, så gått det går. Man gör det tillsammans.

Nu tar jag ett exempel från Sverige. Dagen innan damstafetten mötte jag hela det svenska damlandslaget uppe i bergen ovanför Seefeld. De gjorde ett lugnt träningspass på natursköna motionsslingor. Alla fanns där, från OS-mästaren Charlotte Kalla till tonåringen Frida Karlsson, samt alla andra som inte platsade i stafettlaget.

Man ska inte undervärdera den social biten i toppidrott. Vi brukar kalla det social kompetens och det gäller även i idrott.

3. Nationella tävlingskalendern och banprofiler

”Man blir ju halvt chockad då man kommer ut i världscupen för första gången.”

Så här sade en av våra herråkare då jag diskuterade tävlingsbanorna i Seefeld. Han underströk hur olika banorna i Finland är i jämförelse med de internationella banorna i världscupen och på stora mästerskap.

I Finland borde vi alltså ta ett steg tillbaka och göra banorna mera krävande igen. Finländsk skidåkning måste leva i nuet och hålla jämna steg med den internationella utvecklingen, också vad banprofilerna beträffar.

Dessutom måste våra ungdomar så tidigt som möjligt få chansen att tävla på internationella bantyper.

4. Service och utrustning

Vallateamet har inte lyckats hundraprocentigt i Seefeld. På den här nivån framkommer det tydligt. Idrottarna har inte en chans att leverera resultat utan utrustning av toppklass.

Den här gången var inte serviceteamet av medaljklass och på grund av det tappade vi kanske någon medalj.

Intressant att det var så få idrottare som direkt skyllde på skidorna, trots att det så tydligt kunde läsas mellan raderna i deras uttalanden. Sällan har man hört så diplomatiska toppidrottare.

Och, ansvaret ligger inte enbart på vallateamet, det är idrottaren som tar det sista beslutet, alltid. Idrottaren bör också känna till sina egna arbetsredskap, alltid. Dessutom måste det finnas en kommunikation och tillit mellan idrottarna och servicemanskapet.

I Seefeld kunde kommunikationen ha fungerat bättre.

5. Teknik och taktik

Teknikutvecklingen känns som ett evighetsprojekt. Det är det också. Sättet att ta sig framåt på längdskidor utvecklas från år till år. De nya trenderna och åksätten uppkommer oftast i sprint, där farten ökar för varje säsong.

Jag är inte helt säker på att vi hängt med i den här utvecklingen. Visst, framsteg har gjorts, t.ex. Iivo Niskanen har blivit bättre i fri teknik. Han har ju gjort jobbet tillsammans med sin personliga tränare Olli Ohtonen.

Här i Seefeld har vi sett många smidiga skidåkare som tar sig fram både energisnålt och effektivt. Jag tänker främst på Sjur Röthe och Frida Karlsson i fri teknik. Också Therese Johaug har gjort stora framsteg rent tekniskt, vilket gjort henne nästan oslagbar på normaldistans.

Therese Johaug jublar vid målgång efter sitt VM-guld.
Therese Johaug. Therese Johaug jublar vid målgång efter sitt VM-guld. Bild: Lehtikuva Therese Johaug

Iivo Niskanen behärskar den klassiska åkningen bättre än någon annan. I Ryssland arbetar man också mycket med teknikutvecklingen och man gör det tillsammans. Det syns i resultatlistorna.

Tekniken bör också anpassas till taktiken. Eller tvärtom. Det gäller speciellt på hög höjd och i tuffa förhållanden.

Fartfördelningen har också här i Seefeld varit i fokus. Det gäller att läsa banan rätt och därtill känna sin egen förmåga. För hög fart i något parti kan leda till kollaps senare i racet. Det handlar också om inställning.

Jag gillar ändå Frida Karlssons orädda insatser utan respekt för banorna, förhållandena eller konkurrenterna. Full fräs så långt det räcker har varit hennes taktik, eller kanske det bara handlat om hennes personliga läggning. Det har räckt långt och ganska snart får vi se henne högst på prispallen.

6. Helheten

För att göra ett komplett pussel behöver vi alla pusselbitar. Man får inte slarva med någon bit, då faller hela bygget. Inom finländsk längdskidåkning måste vi nu sätta alla bitar lite bättre än tidigare.

Då kan det totala resultatet bli mycket bättre än tidigare. Då är vi med i matchen igen!

Avslutningsvis vill jag lyfta fram det som är det viktigaste. Träffande att det var en av de yngsta i truppen som framförde sina tankar om det som ska föra finländsk skidåkning framåt.

Eveliina Piippo hade receptet klart efter avslutad tremil i Seefeld:

”Reenataan perkeleesti!”

Visst, så är det, träning ger färdighet. Det finns ingen genväg till toppen, bara olika sätt att ta sig dit.

Glenn Lindholm

Läs också

Nyligen publicerat - Sport