Hoppa till huvudinnehåll

Alpo Jaakolas värld

En sagoskog bredvid riksvägen

Alpo Jaakola var en konstnär som ville skapa sina sagolika konstverk i sin skog, men grävmaskinerna och riksvägen förstörde hans dröm. I Loimaa kan man besöka Alpo Jaakolas skulpturpark där shamanens ande lever kvar.

Egenlands Resmål, Klicka här för att se alla resmål på kartan.
Egenlands Resmål, Klicka här för att se alla resmål på kartan. kartor
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad grafik,egenland_lehdet

Allting tyder på att Alpo Jaakola hade kommit hit för att stanna.

Under 25 års tid formade han en egenartad omgivning av den här tomten och dess byggnader, och konstnärslivet satte sina spår överallt. Ansikten kikar ut under takkanterna, målade gestalter vandrar längs med väggarna, och i skogen reser sig statyer i sten.

Han grävde en damm och planterade träd, dag ut och dag in bände och staplade han enorma stenblock, han gjöt och svetsade sina skulpturer till utmattningens brant, och då kvällen blev till natt fattade han tag i penseln: målningarna blev till om nätterna.

Det här var hans smultronställe, källan till outsinlig skaparkraft.

Shamanens sagoskog och sorgearbete.

Det fem hektar stora området är hemvist för över 80 statyer i betong, stenblock, skrot och trä.

Ansikte hugget i stenyta.




Ansikte hugget i stenyta.
Bild: Hannamari Hoikkala / Yle
Alpo Jaakola,Relief,stenhuggare,egenland_alpojaakola

Kivistä koottu sammaloitunut suuri veistos metsässä, rakennelma, ikkuna-aukkoja




Kivistä koottu sammaloitunut suuri veistos metsässä, rakennelma, ikkuna-aukkoja
Bild: Yle / Tuula Viitaniemi
Alpo Jaakola,Loimaa,skulptur
En helt osannolik plats!― Heidi Niinimäki
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad grafik,egenland_lehdet

De stora ögonen, huggna i gråsten, har en loj och outgrundlig blick. Leendet hyser samma flertydighet som Mona Lisa, det lockar fram gissningar, tankar, kanske egna historier.

Vi står bredvid Heini Niinimäkis favoritstaty.

– Kan du säga varför det är just den här?
– Nå för att… Niinimäki stannar upp för att fundera på sitt svar, och släpper fram ett skratt:
– Den ser helt ut som King Crimsons musik!

Harmaa patsas, jossa kasvot, taustalla koivikkoa
Harmaa patsas, jossa kasvot, taustalla koivikkoa Bild: Yle / Hannamari Hoikkala Alpo Jaakola,Loimaa

Skulpturen heter Haapojen nainen, Asparnas kvinna, och det är ingen slump att vi står i en aspdunge. Ovanför oss vajar trädtopparna och ackompanjerar pratstunden med sitt susande soundtrack.

Var och en borde plantera minst ett träd per år, konstaterade Alpo Jaakola en gång. Själv planterade han sammanlagt ett par tusen trädplantor här: aspar, granar, popplar.

Fyrtio år har gått sedan konstnären lämnade sitt rike. Asparna har hunnit växa sig höga.

För Niinimäki är parken en plats för inspiration. Hon är musiker och uppvuxen i Loimaa, och hittade skulpturparken på nytt som vuxen efter att ha tillbringat flera år på andra sidan Finland, i Norra Karelen.

– Jag var bara att – huhhuh. En helt osannolik plats!

Det är möjligt att man ser sin gamla hemort med nya ögon då man flyttar långt bort, funderar hon.

– Samtidigt upplevde jag ett slags konstnärlig pånyttfödelse. Jag började grubbla på var allting kommer ifrån och var mina rötter finns.

Nainen istuu penkillä risti-istunnassa, soittaa kitaraa ja laulaa, taustalla keväistä metsää
Niinimäki är sångare och låtskrivare som uppträder med artistnamnet Heiduška, både som soloartist och med sitt band från Joensuu. Hon förnimmer ett samband mellan sin musik och skulpturernas ande. Nainen istuu penkillä risti-istunnassa, soittaa kitaraa ja laulaa, taustalla keväistä metsää Bild: Yle / Tuula Viitaniemi Alpo Jaakola,Loimaa,gitarr,akustisk gitarr,skogar

Parkens mystik får Niinimäki att tänka på progeband som är viktiga för henne, förutom King Crimson även Pink Floyd och Kingston Wall. Det är ingen slump, eftersom Jaakola liksom många band sökte inspiration i myter, drömmar och det undermedvetna.

– Kolla nu på dom här! Niinimäki sveper med handen i en vid båge.

– Vem gör ens sånt här?

Grafik: blått streck, på mitten blåa blad
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad grafik,egenland_lehdet
Mustavalkoisessa arkistokuvassa pipopäinen mies ja suurikokoinen veistos, josta erotettavissa kasvot
Alpo Jaakola i statypark året 1976. Mustavalkoisessa arkistokuvassa pipopäinen mies ja suurikokoinen veistos, josta erotettavissa kasvot Bild: Antero Tenhunen Alpo Jaakola,Loimaa,skulptur
Konst, det är varje steg på förbjuden mark.― Alpo Jaakola

Alpo Jaakola (1929–1997) hade en mystisk renommé och kallades för lermarkernas shaman och Leonardo i Loimaa. Hans målningar och skulpturer har beskrivits som surrealistiska och primitiva och jämförts med Picassos, Kahlos, Dalís och Chagalls liksom Kalervo Palsas verk.

Själv bekände sig Jaakola aldrig till någon ism eller bestämning och sökte sig med flit till rollen som outsider. Han tyckte att konstnären inte är en “utbildad estetisk rackare, konstnären är varje fågel, hund, människa, frigiven varelse. Konstnären är ingen. Konstens strömningar är oväntat onödiga, vindriktningarna är viktiga. God smak är konstnärens värsta fiende och konst är varje steg på förbjuden mark.”

Hela sitt liv var Jaakola en karaktär som delade åsikter, både på hemorten och annanstans.

“Jaakola har under senare år formats till en myt”, skrev Helsingin Sanomat år 1966. “Likt en sann surrealist har han sett till att hans liv avviker fullständigt från det sedvanliga.”

På 1960-talet var Jaakola kändiskonstnär i Finland, och utställningarna i Helsingfors i början av årtiondet var hans nationella genombrott inom bildkonsten.

Pressen både hyllade och sågade hans utställningar och intervjuade konstnären ofta, medveten om att han alltid gav säregna och aforistiska kommentarer.

Då ordet spred sig om att Jaakola tillverkade staty efter staty på sin gård och planterade skog runt omkring dem, väckte det intresse.

Grafik: blått streck, på mitten blåa blad
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad grafik,egenland_lehdet

“Jordbruk på en så där liten plätt lönar sig inte, statyer växer mycket bättre där.” Så förklarade Alpo Jaakola år 1969 för en reporter som kommit till ort och ställe för att förundras över konstnärens parkprojekt.

De lokala bönderna hade mycket att prata om, då fullständigt duglig odlingsmark i stället såddes med betong.

Jaakola var småbrukarson. Han följde inte i sin fars fotspår, vilket däremot hans äldre bror gjorde. Brodern gav Alpo en bit havreåker och en skogig tomt nära hemmanet.

Det vidsträckta åkerlandskapet kändes oskyddat. Jaakola ville ha skog omkring sig och började plantera träd.

Karhula by i Loimaa erbjöd ännu på 1950-talet en skyddad tillflykt, där han kunde leva och skapa konst, alltjämt tillsammans med en viktig livspartner. De konstfyllda dagarna och nätterna delade han först med Pirkko Sievers och senare med galleristen Marja Jaakola.

Jaakolas kreativitet sträckte sig över många konstgenrer: han var bildkonstnär, bildhuggare, serietecknare och en begåvad språkbrukare. Tuula Amberlas genomslagshit, 1980-talsschlagern Lulu, var skriven av Alpo Jaakola.

Studierna vid konstskolan i Åbo avbröts efter en termin, vilket för Jaakolas del ofta anses vara garanti för hans naturbegåvning - precis som för många andra geniförklarade konstnärer. Läraren lär ha sagt att Jaakola redan var “färdig” och inte borde fördärva sig själv med övningar.

Grafik: blått streck, på mitten blåa blad
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad grafik,egenland_lehdet
Jaakola intresserade sig inte för publik. Han var tvungen att bygga ett staket och hänga upp förbudsskyltar, men smygtittarna tog inte slut.

Ansikten ingraverade i sten ovanpå en mossbelupen sten.




Ansikten ingraverade i sten ovanpå en mossbelupen sten.
Bild: Hannamari Hoikkala / Yle
Alpo Jaakola,skulpturparker,skulpturer (konstverk),statyer,Loimaa,inrikesturism,kultur,konstnärer,egenland_alpojaakola
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad grafik,egenland_lehdet

Ett sätt att bekanta sig med parken är med pedantisk noggrann approach, med karta i handen, men Heidi Niinimäki rekommenderar ett annat angreppssätt. Det lönar sig att vandra runt och välja ut några skulpturer som tilltalar en, och sedan stanna upp för att känna in atmosfären, föreslår hon.

I intervjun från 1969 pratade Jaakola om sina planer för den då halvfärdiga parken. Han trodde sig kunna få in ett fyrtiotal skulpturer bland ädelträden. Han sade sig använda mest järn som material, så att de skulle hålla för det omväxlande klimatet.

Senare såg över 80 skulpturer dagens ljus: Det fem hektar stora området är hemvist för statyer i betong, stenblock, skrot och trä.

Den första impulsen till den här statyn är gissningsvis den krossande kritik som Jaakola hade fått för en av sina utställningar. Den besvikna konstnären isolerar sig från omvärlden och tar ut sin besvikelse i grovt arbete.

Det allra första miljökonstverket blev färdigt redan flera år tidigare. Stenhopen som heter Ungdomsfängelset ligger skymd av Svältstugan.

Tidens anda hade sin andel i projektet. På 1960-talet intresserade sig konstnärerna för miljökonst och att föra ut konstverken från traditionella uställningslokaler, till platser där konst inte kan köpas och säljas.

Jaakola själv berättade aldrig om sina djupliggande motiv för sitt knogande. Han nöjde sig med att konstatera att han trivdes bland sina verk och att han gjorde dem för sig själv. Kanske tänkte han att det skulle bli ett slags minnesmärke.

I håligheten inuti den träsnidade skulpturen hittar vi en överraskning: ett fågelbo med blåaktiga ägg i! Kan de vara äkta, funderar vi. (Ja, det är de: koltrasten har byggt sitt bo i verket Tiggaren från Karhula, får vi veta senare).

Heidi Niinimäki går barfota omkring i parken. Vädret är underbart. I maj 2018 badar Finland i en exceptionell värmebölja.

Vårt besök inträffar vid brytningspunkten mellan vår och sommar, då granskotten precis håller på att mista sin sköra grönska och med nöd och näppe urskiljer sig från den äldre växtligheten.

Såhär års sjunger de häckande fåglarna ivrigare än vanligt.

Göken gal. Men snart täcks ljudet av ett annat. BRUMMMMM.

Kockoo, BRUMMM. Kock-BRUMMMMM.

Träden skyddar från den obarmhärtiga solen och skymmer sikten, men trafikbullret som dundrar på alldeles intill parken rår de inte på. Hela dagen dånar trafiken oupphörligt.

Riksvägen susar på olika frekvenser då lastbilar, bussar och bilar susar förbi. Den jämna ljudmattan resonerar i kroppen.

Tryck på knappen till höger så hör du koltrasten sjunga i statyparken. I bakgrunden kan du även höra riksvägen.

Den varma, torra skogen breder ut sig och doftar förväntansfullt av försommar. Den säregna odeuren av gödsel avdunstar från den närliggande åkern.

Naturens skönhet trotsar bakgrundsljudet. För nutidsmänniskan kan en sådan här omgivning representera landsbygden, bullret till trots. Och skulpturparken kan framstå som en mystisk och harmonisk plats.

För Jaakola blev den ett helvete.

Grafik: blått streck, på mitten blåa blad
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad grafik,egenland_lehdet
Det här är Finlands sorgearbete, kvar finns högar av rötter och stubbar uppryckta av maskiner.― Alpo Jaakola i sin självbiografi Pilvenpiirtäjä (1991)

Shamanen i Loimaa var kanske ett öknamn som kom till halvt på skämt, men Jaakola värnade starkt om naturen, och kände kanske en helig förbindelse till den.

I sin självbiografi skriver han ömt om skogens mossiga matta och myrornas stigar. Då skogsavverkningen fällde de bekanta, två hundra år gamla träden, “dundrar det rakt in i hjärtat”.

Många av Jaakolas verk och texter uttrycker den oro som konstnären kände för miljön. Naturskydd är en term som Jaakola inte brydde sig om, för han tyckte den var vilseledande: det handlade ju om att beskydda människan och livet.

– Visst känner jag ett slags själsfrändskap här, menar Niinimäki.

– Själv förstår jag shamanism som så att man ser och uppskattar saker och ting och respekterar naturen. Man lever i balans med naturen, och genom konsten förmedlar man den skönheten.

Grafik: blått streck, på mitten blåa blad
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad grafik,egenland_lehdet

Vägen som drogs alldeles intill tomten på 1960-talet förebådade det annalkande avbrottet i lugnet för Jaakolas gömställe.

Riksväg nio försnabbade resandet från Åbo till Tammerfors, men den vetskapen var föga upplyftande för Jaakola. Över huvud taget förundrades han över människornas ständigt ökande brådska.

Jaakola, som föddes år 1929, verkade vandra genom livet som borttappad i fel tid, och såg på sin samtid som utgående från en annan tidsera.

I sin självbiografi minns han med saknad sin barndom: rians doft, lysstickans/pärtans sken, ljudet av slädens medar mot skarsnön på våren… I hans minnen levde en lugnare livsstil, vars sävliga rytm och hårda arbete gjorde människorna utmattat lyckliga.

Det fanns ingen återvändo till den tiden, och sedd från en vardag på 2000-talet känns den allt svårare att nå.

Men trots att Jaakola längtade till en livsstil från det förgångna var han på 1960-talet på tidens nerv med sin oro för miljön.

På senare år har man runtom i världen vaknat till en oro för försvinnandet av olika insekter och sångfåglar. Jaakola sörjde sina observationer redan år 1974 i en intervju:

“Naturen är tyst, och tystnar allt mer. Människan förgiftar sina skogar och åkrar, flugorna och getingarna blir allt färre och ormen ser man knappt någonsin mera. Skrämmande.”

Då riksvägen öppnade förändrades ljudlandskapet i Karhula på en gång. Jaakola chockerades av det ständigt pågående “förbränningsmotorbullret”.

Sedan kom de oinbjudna gästerna.

Skylt med texten "Väg avstängd för bilar" på finska.
"Vägen avstängd för bilar." Skylt med texten "Väg avstängd för bilar" på finska. Bild: Tuula Viitaniemi / Yle Alpo Jaakola,Skylt,körförbud,egenland_alpojaakola

Bilister på väg förbi började av pur nyfikenhet stanna till då de anade statyerna i slyskogens öppningar, och trampade in på gården för att se sig omkring. På en livlig sommardag kunde ett par hundra ivriga besökare stanna till här.

Jaakola intresserade sig inte för publik. Han var tvungen att bygga ett staket och hänga upp förbudsskyltar, men smygtittarna tog inte slut. Enligt hörsägen var det poeten Pentti Saarikoski som under ett besök följt med stöket och hittat på att börja avkräva inträdesavgift.

I intervjun från år 1974 verkade Jaakola redan synnerligen frustrerad över att ha förlorat sin arbetsro och påstod att han avskydde sina skulpturer. De senaste tre åren hade gått åt till att skydda åkern och boningarna, våndades han.

Konstnären hotade med att montera buntladdningar under statyerna - men i samma andetag funderade han på hur trevligt det vore att få se dem täckta av mossa.

Är skulpturparken en berättelse om en förlust i kampen mot naturförstöringen?

Kuvassa kaksi veistosta, etualalla vanha konekivääri, taustalla vaaleampi betoninen rakennelma, ympärillä metsää




Kuvassa kaksi veistosta, etualalla vanha konekivääri, taustalla vaaleampi betoninen rakennelma, ympärillä metsää
Bild: Yle / Hannamari Hoikkala
Alpo Jaakola,Loimaa,maskingevär,skulptur
Parken får en att tänka på konstens och konstnärens ställning i dag― Heidi Niinimäki

Lähikuvassa ruostunutta metallia




Lähikuvassa ruostunutta metallia
Bild: Yle / Hannamari Hoikkala
Alpo Jaakola,Loimaa,rost (materia)

Länge försökte Jaakola leva med vägen. Han höjde på staketet, lade in dubbla fönsterglas och byggde en till stuga djupare in i skogen.

I april 1977 vaknade han upp till en upprörande syn.

En stor avverkning, blommornas och storknävornas kvarlevor i kramp längs skogsstigen, där nattviolerna växte förr, lukten av gift som i Vietnam och giftsprutande traktorer dagligen.― Alpo Jaakola

Intill Jaakolas tomt, bredvid skulpturparken, hade träd fällts olovligt på en sträcka på tiotals meter. Grannsämjan hade alltid varit instabil, men inget lika allvarligt hade hänt förut.

Förstörelsen av landskapet krossade Jaakola, som också hade andra svårigheter i sitt liv. Han lämnade gömstället.

Senare förde Jaakola de olovliga avverkningarna till rätten och vann; en dyrköpt pyrrhusseger, kommenterade han. Rättegången blev ändå ett prejudikat för hur man betalar ersättningar för landskapliga värden.

Jaakola flyttade till andra sidan Loimaa, till Torkkala folkskola som stod tom.

Flytten till det öppna landskapet på lerslätten var chockartad. Det första han gjorde var att plantera träd på skolgården.

Grafik: blått streck, på mitten blåa blad
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad grafik,egenland_lehdet

Förut korsades slyskogen bara av obetydliga stigar mellan konstverken, men nu vandrar vi längs upprustade gångar. Och numera behöver man inte längre plira bakom staketet, det är fullt tillåtet att komma hit.

Skulpturparken öppnade för publiken i början på 1990-talet då Loimaa stad köpte tomten. Fastän försäljningen var ett väl avvägt beslut, var tanken på att den vilda konstnärsomgivningen tämjdes till turistmål ändå svår för Jaakola till en början.


Skulptur i sten.




Skulptur i sten.
Bild: Tuula Viitaniemi / Yle
Alpo Jaakola,sten (material),skulptur,egenland_alpojaakola

Staden har röjt och vårdat parken. Skötselåtgärderna har också väckt kritik, eftersom en del omdömen låter förstå att Jaakola hade velat att allt förblir orört och att skogen skulle få ta över. Speciellt trädfällningen. Den avskydde konstnären ju, som känt.

Det känns ändå förståeligt att man vill vårda konstnärens arv. Och man verkar inte vara fullständigt enig om vad Jaakolas yttersta vilja var, åsikterna går i sär.

Under vår vandring går vi också förbi Alpo och Marja Jaakolas gravar. Det var ändå här de ville ha sin sista vila, i omgivningen de höll så kär.

Ifall Jaakola gjorde parken till sitt minnesmärke, ett hurudant minnesmärke blev det?

Vetskapen om konstnärens öde snurrar i tankarna, och besöket har en motstridig stämning.

Är skulpturparken en berättelse om en förlust i kampen mot naturförstöringen? Eller kanske en påminnelse om alla de värderingar som är allt viktigare att kämpa för?

“Konst är varje steg på förbjuden mark.” Uppmuntrar besöket att tänka på riktningen för de egna stegen?

– Energin som har fött fram de här verken förmedlas väldigt starkt här, säger Niinimäki.

– Alla tankar om livet, respekten för naturen… De här statyerna väcker många tankar, liksom Alpo Jaakola över huvud taget.

Niinimäki gläds över att parken har bevarats. Samtidigt får det henne att tänka på konstens och konstnärens ställning i dag, och hon funderar: visst var det många som ansåg att Jaakola var en udda fågel. En bra konstupplevelse är förmodligen sådan som väcker motsägelsefulla tankar och känslor, tänker jag högt.

– Och konst föds ju oftast ur någon inre konflikt, funderar Niinimäki.

Vi fantiserar hur det skulle vara att komma hit bland statyerna nattetid, då trafiken tystnat.

Fast då skulle också fåglarna vara tysta, påpekar Niinimäki.

Kanske parken ska upplevas just så här.

En stenstaty som föreställer två ansikten.
En stenstaty som föreställer två ansikten. Bild: Yle/Tuula Viitaniemi skulptur,Alpo Jaakola,egenland_alpojaakolanpatsaspuisto
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad
Grafik: blått streck, på mitten blåa blad grafik,egenland_lehdet

För artikeln intervjuades även Alpo Jaakolas syster, författaren Pirkko Jaakola, hans systerson, skådspelaren Antti Jaakola samt bildkonstnären Markku Haanpää, som fungerade som guide i statyparken.

APå Egenland-videon som spelades in i statyparken i maj 2018 hör du deras kommentarer.

Källor:
Matti Kekki: Jaakola. Ihminen, taide, elämä. Ooli Oy, 2003.
Alpo Jaakola: Pilvenpiirtäjä (toim. Marja-Terttu Siltanen). Otava, 1991.
Jokainen askel kielletyllä nurmikolla. Gallen-Kallela Museo, 2002.
Erja Salo: Elinympäristö fantasiataiteena – Alpo Jaakolan patsaspuisto Loimaalla. Teoksessa Seppo Konttinen (toim.) ITE rajoilla – nykykansantaiteen vuosikirja 1, 2002.
Ilkka-Juhani Takalo-Eskola: Alpo Jaakolan arvoitus. Gummerus, 1981.
Helsingin Sanomats arkiver.

Suomen kartta johon merkitty Loimaan paikkakunta
Genom att klicka på kartan kommer du till en karta, där du kan se alla Egenland-resmål. Suomen kartta johon merkitty Loimaan paikkakunta Loimaa,kartor

EDIT 29.5.2019: Innehåll och rubriken uppdaterad.