Hoppa till huvudinnehåll

Ida Koitila på Galleri Sinne: Gastkramande och personligt om människokroppen

Ida Koitilas skulptur består av skelettdelar i gips, inkapsalde i konstharts, och metallkedja.
Ida Koitilas skulptur "Spine" består av skelettdelar i gips, inkapslade i konstharts och metallkedja. Ida Koitilas skulptur består av skelettdelar i gips, inkapsalde i konstharts, och metallkedja. Bild: Sandra Kantanen konst,skulptur,ida koitila

Var börjar och slutar människan? Det frågar skulptören Ida Koitila i sin aktuella utställning på Galleri Sinne. För sina verk har hon gjutit ett helt människoskelett i gips och återanvänt sina egna hårrester.

I sin utställning Extensions (förlängningar) leker Koitila (f. 1983) med kontrasten mellan människokroppens skörhet och de grova materialen. Kontrasten är tydlig i ett centralt verk - en fyra meter lång kedja som sträcker sig från golv till tak - där hon varvat kedja med ryggkotor inkapslade i konstharts.

- Just i det här verket utnyttjar kedjan den mänskliga kroppen som en förlängning, eller så använder kroppen metallen som en förlängning. Delarna lever lite i symbios. Det är varken positivt eller negativt, förklarar Koitila.

Skelettdelarna har hon gjutit i gips enligt modell av ett människoskelett i plast som hon beställde från Tyskland på nätet. Hon har bearbetat gipset för att ge det en gulbrun färgnyans och tillagt stearin för att skapa ett silvrigt skimmer.

- Det var en svettig sommar med mycket fysiskt tungt och tekniskt utmanande arbete, mycket gifter och gasmask och sådant i ateljén, berättar Koitila, som har bott och jobbat i Ekenäs i snart tre år.

Konstnären Ida Koitila.
Ida Koitila har bott och arbetat på Villa Snäcksund i Ekenäs som residensstipendiat. Konstnären Ida Koitila. Bild: Mika Minetti Konstnär,ida koitila
I många år har jag funderat på var en människa börjar och slutar. Hur mycket funktion - till exempel talförmåga eller minne - kan man förlora för att förlora sin personlighet?― Ida Koitila, skulptör

Ida Koitila har använt delar av sin egen kropp i ett verk; hon har samlat sina egna hårrester i ett år, pressat dem mellan två plexiskivor och spraymålat dem i silver.

- Jag har försökt att jobba just med kontraster, något skört och fint, som i verket med håret, och sedan något grovt för att betona skillnaden mellan den organiska kroppen och det som finns utanför den.

Ida Koitila har kapslat in en ögonprotes i konstharts.
Ida Koitila har också kapslat in en ögonprotes i konstharts i verket "Body in Mind". Ida Koitila har kapslat in en ögonprotes i konstharts. Bild: Sandra Kantanen skulptur,konst,ida koitila

Koitilas verk känns både privata och lite skrämmande. Kanske beror det på att man som betraktare inte kan urskilja vad som finns i konsthartset. Är det riktiga skelettdelar? Galleriet förvandlas till en blandning av ett laboratorium och arkiv där kroppen är det som dissekeras.

Privat utgångspunkt men öppna verk

Ida Koitila utgår ofta från något privat, men vill inte alltid avslöja utgångspunkten för att inte "kidnappa" eller låsa betraktaren. Utställningen på Sinne fick sin utgångspunkt i hennes pappas sjukdom.

- När jag var 23 blev min pappa väldigt sjuk. Jag har följt med processen och sett hur han gradvis blivit sämre de senaste tio åren. I många år har jag funderat på var en människa börjar och slutar. Hur mycket funktion - till exempel talförmåga eller minne - kan man förlora för att förlora sin personlighet?

Den gränsen har Koitila försökt leka med i utställningen.

- Annars är mina verk ganska öppna så att betraktaren inte är fastlåst. Det är viktigare med en öppen situation där man kan gå igång kreativt själv, och jag kan vara en facilitator, säger Koitila.

Ida Koitilas skulptur på utställningen Extensions våren 2019.
Ida Koitila använder också så kallade ready-made föremål i sin konst - i verket "Breath" ingår ett munstycke till en snorkel. Ida Koitilas skulptur på utställningen Extensions våren 2019. Bild: Niina Rinne konst,skulptur

Utställningen pågår fram till 7.4.2019.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje