Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Ferrantes väninnehistoria fick sin nordiska urpremiär i Stockholm, i regi av finländska Maria Sid

Scen ur föreställningen.
Maja Rung och Ruth Vega Fernandez som Lenù och Lila. Scen ur föreställningen. Bild: © Sören Vilks. Ruth Vega Fernandez,Stockholms Stadsteater,Maja Rung

Fyra böcker blir knappa fyra timmar teater, men är det ens möjligt att föra över romanens myller av människor och Neapel-liv till en teaterscen? Ja och nej.

Huvudrollerna görs berörande och medryckande, och Maria Sid har en fin känsla för stora scenerier. Men ibland känns dramatiseringen ändå som en snabbspolning av nästan tvåtusen romansidor.

47 utsålda föreställningar

När Elena Ferrantes romansuccé om två väninnors hela liv under 1900-talets andra hälft för första gången förs upp på en teaterscen i Norden omges allt av en känsla av stort äventyr.

Då tänker jag inte bara på att den här romansviten är så oerhört läst och älskad, eller att produktionens alla 47 föreställningar sålts ut redan innan premiären. Jag tänker framför allt på att Kulturhuset i Stockholm renoveras, och att Ferrante-satsningen därför utlokaliserats till Årstas Folkets hus, en tjugo minuters resa söderut från Stockholms centrum.

Årsta centrum.
Årsta centrum. Bild: Yle/ Tomas Jansson Stockholms Stadsteater,Årsta

Det är ett hem som passar föreställningen osannolikt bra, ett femtiotalshus med en salong som känns litet som en gammal gymnasiefestsal med ett par hundra sittplatser. Det handlar ju om klassresor och kvinnokamp, politik och våld, så det känns helt rätt att vi hamnat långt från Stadsteaterns jättelika stora scen.

Två kvinnor i syditalienska Neapel

Miljön är Neapel, till en början en efterkrigstid med maffia och fascism och radikala vänsterrörelser – även om det politiska innehållet rätt långt skrivits bort då man strukit ner den brittiska dramatiseringens ursprungliga fem timmar till knappa fyra.

I centrum har vi Lila och Lenù, två kvinnor som möts som barn runt sina dockor. Den ena är ljus och iakttagande, den andra mörk och temperamentsfull. De är varandras motsatser, men förenas både av en vänskap som tål många slag, och av drömmen att komma bort från Neapel och de våldets och maktens strukturer som är rådande.

Scen ur föreställningen.
På väg till ett första bröllop. Scen ur föreställningen. Bild: © Sören Vilks. Stockholms Stadsteater,Maja Rung,Ruth Vega Fernandez

Allting börjar med dockorna, och med scenen där en ålderstigen Lenù får veta att Lila har försvunnit. Så har vi ett mysterium som inramar berättelsen, och gör teaterkvällen till ett pärlband av Lenùs minnen.

Det som följer är ett myller av händelser och människor. Vid sidan av huvudrollsparet gör tio skådespelare så många pjäsfigurer att jag tappar räkningen.

Men mycket står och faller på Maja Rung och Ruth Vega Fernandez som ska gestalta den där laddade fantastiska vänskapen och den där rivaliteten som både sliter och pushar de två framåt, kvinnor som kämpar för att hitta ett eget liv och slippa männens dominerande idioti och våld.

Fina huvudroller

De två är en ren fullträff, närvarande på ett sätt som gör att man aldrig tröttnar på att följa deras liv.

Det får de nästan fyra timmarna att inte kännas längre än en ordinär tvåtimmare, och gör att de ofta så abrupta hoppen mellan scener och miljöer ändå oftast håller ihop.

Ruth Vega Fernandez och Maja Rung i Min fantastiska väninna.
Ruth Vega Fernandez och Maja Rung. Ruth Vega Fernandez och Maja Rung i Min fantastiska väninna. Bild: © Sören Vilks. Ruth Vega Fernandez,Maja Rung,Stockholms Stadsteater

Speciellt Lila kunde bli en så ogripbar irriterande figur – hon som tar Lenùs män, som både förtrollar och stör, som aldrig blir du med världen, som vägrar ta skit och som envist vågar försöka ta plats på samma sätt som machomännen omkring henne. Men Fernandez hör till de där skådespelarna som kan ladda till en scen med sin blotta närvaro. Hon lyckas fylla denna Lila med charm och vrede, med flirt och motstånd.

Framför allt gör hon sin revolt trovärdig, något som kanske har med hennes 80-talsuppväxt i sydspanska Andalusien att göra. Som hon konstaterar i Svenska Dagbladet; ”Jag kan känna igen mig i att behöva vara tuff och stark för att komma någonstans”.

Samtidigt kräver Fernandez en stark motspelare, som lyckas göra en figur som hamnar i skuggan av Lilas glans men som ändå får ett så eget starkt jag att hennes klassresa blir trovärdig. Och där lyckas också Maja Rung, hon tar sin plats på ett snyggt finstämt och försynt sätt.

Scen ur föreställningen.
Scen ur föreställningen. Bild: © Sören Vilks. Stockholms Stadsteater

Maria Sids strama grepp om stora scenerier

Finlandssvenska Maria Sid kan låta som ett otippat reginamn, hon har ju som regissör fått uppmärksamhet främst i musikteatersammanhang. Men hennes hand med stora produktioner kommer väl till pass här. Det finns ett fint stramt grepp om mass-scenerna, och jag älskar speciellt det hon och koreografen Catharina Allvin gjort med rytm och kroppar och rörelser.

Det är de dansinfluerade sekvenserna som bäst lyckas gestalta stora känslor och händelser, det är då man trollar fram den där teatermagin som kan blåsa liv i tiotals sidor romantext utan att ett enda ord behöver uttalas.

Det, och slowmotion-greppet i de mest våldsamma scenerna, är riktigt fina ögonblick.

Scen ur föreställningen.
Lila har skuffats ner från en trappa och håller på att slå ner i golvet, en scen som spelas i ultrarapid. Scen ur föreställningen. Bild: © Sören Vilks. Stockholms Stadsteater

Här spelar männen biroller

Det är den fantastiska vänskapen som är berättelsens nav, även om det är männen som kontrollerar världen spelar de ändå en biroll.

De är dessutom konsekvent antingen våldsamma eller tafatta, ibland samtidigt, direkt löjligt låsta i sina rollmönster. De tar till våld när orden inte räcker till, och det är väldigt sällan som männens vokabulär skulle kunna bita på kvinnor som Lila och Lenù.

Det kunde, för en man i publiken, kännas störande. Men okej, nu är det ju inte deras historia som ska stå i centrum.

Istället kan jag ibland förlora den känslomässiga relationen till det som händer på scenen nu då åren och händelserna rusar framåt i ett så snabbt tempo.

Kanske handlar det om att jag bara läst romansvitens första del. Mitt premiärsällskap, som läst alla fyra romanerna, störs inte alls av de ibland så tvära hoppen från en scen till nästa.

I publiken finns dessutom ett överflöd av människor som läst och förtrollats av Ferrantes text, så egentligen är det ingen överraskning att alla biljetter köptes upp i god tid före premiären.

De lär inte bli besvikna. Om man faktiskt vill göra det nästan omöjliga, sköter Maja Rung och Ruth Vega Fernandez om att göra det så möjligt som det bara går att göra.

Scen ur föreställningen.
Scen ur föreställningen. Bild: © Sören Vilks. Stockholms Stadsteater

Efter vårens spelperiod tas Min fantastiska väninna upp på nytt i januari 2020. Biljetter till de föreställningarna har nyligen släppts, och är ännu inte slutsålda.

ELENA FERRANTE: Min fantastiska väninna

Stockholms stadsteater
Dramatisering: April de Angelis.
Regi: Maria Sid.
Koreografi: Catharina Allvin.
Musik: Iiro Rantala.
Skådespelare: Ruth Vega Fernandez (Lila Cerullo) och Maja Rung (Lenù Greco).
I övriga roller: Astrid Assefa, Ole Forsberg, Peter Gardiner, Fredrik Lycke, Sandra Medina, Henrik Norlén, Matilda Ragnerstam, Sylvia Rauan, Per Sandberg, Pablo Leiva Wenger.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje