Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Mångbottnad historia målas upp i ondskefull villamiljö

Matilda Gyllenberg
Matilda Gyllenberg debuterar som författare med romanen "Det lungsjuka huset". Matilda Gyllenberg Bild: Förlaget M/Niklas Sandström Matilda Gyllenberg

Matilda Gyllenbergs debut Det lungsjuka huset har ett språk som gnistrar av elegant skärpa. Samtidigt hade det funnits utrymme för att ta ut svängarna.

Allting får sin början i en välansad villamiljö där gräsmattorna vattnas med sprinklersystem och grannar spionerar på varandra genom tunna spetsgardiner.

Jaget, vars namn aldrig nämns, har flyttat in i sin mans farföräldrars gamla hem tillsammans med honom och deras gemensamma barn. Hon har slängt ut allt gammalt och nyinrett efter bästa förmåga.

Trots att drömmen om ett eget hus är uppfylld, är huvudpersonen ingalunda nöjd.

Parförhållandet krackelerar, den illvilliga stämningen i huset går inte att vädra ut och det är också tveksamt var hon själv befinner sig i livet.

Hon stjäl till sig innehållslösa stunder, blir ofta stående vid fönstret medan hon smeker fönsterbrädets ljusgrå planka, men om någon av grannarna får syn på henne låtsas hon vara upptagen.

Situationer som dessa, då jaget blir stående i fönstret samtidigt som hon skäms över att inte göra någonting speciellt, är beskrivande för det stillestånd som till en början präglar hennes liv.

När huvudpersonen råkar få tag i en gammal dagbok nästlar sig den parallella, färgstarka historien om Hild in i berättelsen.

Dagboken tillhör en kvinna som i början av 80-talet dök upp på gårdsplanen i en husvagn tillsammans med sin son. Kvinnans hisnande livshistoria sammanlänkas härefter med huvudpersonens, samtidigt som obehagliga farhågor som har med husbolaget att göra, rörs upp.

Säkert språk utan krusiduller

Gyllenberg kommer genomgående med skarpa och klarsynta iakttagelser som bidrar till bokens helhetsintryck och trovärdighet.

Det handlar om människor med obehandlade krigstrauman som har fått barn som i sin tur har uppfostrat ytterligare en generation barn. På grund av de gångna krigen befinner sig nu dessa 70- och 80-talisterna i en emotionellt hämmad tillvaro.

Debutbokens tveklösa styrka är Gyllenbergs raka och säkra språk. Skickligt spinner hon ihop de olika tidsepokerna och tillfälligheterna i berättelsen.

Jagets personlighetsdrag skiljer sig mycket från den rödhåriga Hilds. Ändå får man en känsla av att jaget förstår, låter sig påverkas av och på ett plan avundas Hilds livshistoria med den uppsluppenhet, frihet och stormande känslor den innebär.

Även om Hilds historia emellanåt överglänser jagets finns detta jag som allting utgick ifrån ändå ständigt närvarande som en iakttagande skugga.

Gyllenbergs beskrivning av att flytta in i ett hus som i väggarna bär spår av de tidigare invånarna, sätter även fingret på något mycket bekant för dagens nya föräldrageneration.

Den ondskefulla stämningen kring husbolaget är träffande. Bakom de påklistrat vänliga hälsningsfraserna finns känslan av att vara ett föremål för ständig granskning och värdering.

Skammen över att göra sig av med de gamla prylar som farmodern har satt ner en livstid på att vårda och förse med gulnade lappar, blir också det ett exempel på en av de många motstridiga känslor jaget tränger undan i sin längtan efter att skapa ett helande, fulländat yttre omkring sig.

Pärmen till Matilda Gyllenbergs bok "Det lungsjuka huset".
Pärmen till Matilda Gyllenbergs bok "Det lungsjuka huset". Bild: Förlaget M Matilda Gyllenberg

Ett genomgående tema i boken är moderskap.

Det handlar om olika slags moderskap, om barn som i grunden är olika och skammen över att plikttroget lyckas upprätthålla bilden av den perfekta modern inför alla andra, samtidigt som det egna barnet får ta de största smällarna.

Kärleken till det egna barnet skildras med en ömhet som varken är krystad eller konstgjord, snarare väldigt äkta. Speciellt fastnar jag för beskrivningarna av det fysiska i moderskapet, mjölktunga bröst och spädbarn som suger sig fast.

Lugnare tempo hade gett mer substans

Bokens tydliga språk ger en känsla av återhållsamhet. Inga överflödiga ord ligger och skräpar i meningsuppbyggnaderna. Skildringarna av vädret känns ibland aningen kantiga och generiska, vilket också tidvis gäller beskrivningarna av omgivningarna.

Å ena sidan bidrar språkets skärpa och estetik stilistiskt till den kusliga stämning som efterhand byggs upp kring husbolaget.

Å andra sidan hade Gyllenberg kunnat dröja kvar i de ömtåliga omgivningarna hon så skickligt skapar. Till exempel hade Hilds vistelse i skogskollektivet i England varit en tacksam smältdegel att fördjupa sig ytterligare i.

Om karaktärsfördjupningen hade legat på samma nivå som påhittigheten i själva berättelsemakeriet hade de parallella berättelserna fått ytterligare ett djup.

Den dramatik och de mysterier som nästlas upp mot slutet av boken balanserar också på gränsen till att vara aningen osannolika. En fördjupning av karaktärerna och omgivningarna hade antagligen bidragit till att bygga upp trovärdigheten även kring detta.

Dessa marginalanteckningar till trots utgör helheten en njutbar läsupplevelse, och fantasirikedomen i själva intrigen är imponerande. Det lungsjuka huset hör definitivt till en av de bättre debuter jag har läst på länge.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje