Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Jag vill sköta min diabetes så bra som möjligt – så varför måste jag vänta på autonoma "bukspottskörtlar"?

En arm med tatueringen Diabetes type 1 på och dessutom på bilden en liten porträttbild med texten kommentar Axel Nurmio bredvid.
Då jag tog denna tatuering lovade jag mamma att jag skulle ta bort den samma dag som jag blir av med min diabetes, och genom teknikens framfart måste jag börja fundera på hur det påverkar mitt löfte. En arm med tatueringen Diabetes type 1 på och dessutom på bilden en liten porträttbild med texten kommentar Axel Nurmio bredvid. Bild: Tony Pohjalainen / Yle diabetes

Jag har diabetes typ ett. Alltså den sorten som gör att min bukspottskörtel inte producerar insulin och som innebär att jag har en insulinpump för att få i mig insulin. Jag måste mäta mitt blodsocker flera gånger om dagen.

Jag insjuknade år 1997 då jag var två år gammal, så jag minns inte ett liv utan diabetes. Det jag däremot minns är alla framsteg i vården som har skett under min livstid.

Jag har under drygt tjugo år gått från att ha varit tvungen att äta mycket punktligt till att jag har börjat kunna äta då jag är hungrig; från att mäta blodsockret från en droppe blod i fingerspetsen till att i dag kunna läsa av en knapp fäst i armen med min smarttelefon.

Framför allt tekniken med att mäta blodsockret smidigare har fått min sockerbalans att bli bättre, vilket är bra med tanke på min hälsa i det långa loppet.

Men nu läser jag att det kunde vara ännu bättre och lättare för oss diabetiker. En del diabetiker har med hjälp av instruktioner på nätet hittat egna lösningar. Men Tillstånds- och tillsynsmyndigheten Valvira är inte lika nöjd.

Man kan koppla samman blodsockersensorn och insulinpumpen som sedan av sig själv doserar insulin då det behövs, utan att jag aktivt behöver mäta sockret och fundera på hur mycket insulin jag behöver sätta efter det.

Jag ser alltså samma potential i att få bättre balans med mindre arbete som alla uppfinnar-jockar har redan sett och använder med framgång redan i dag med sina autonoma "bukspottskörtlar" som doserar insulinet för dem.

För att sköta sin diabetes rätt bör man ha självdisciplin. Om jag ska vara helt ärlig har jag inte haft den självdisciplinen varje dag sedan 1997

Vi ska komma ihåg att jag är mycket lyckligt lottad som ens har fått en insulinpump och en glukossensor för att mäta blodsockret. En majoritet av diabetikerna använder nålar för att få i sig insulin och mäter blodsockret genom att sticka ett hål i fingret för att få blod att mäta från.

Den enda orsaken till att jag inte har tagit steget vidare till en autonom "bukspottskörtel" är att min insulinpump är för gammalmodig för att gå att koppla om med de programmen som finns i dag.

Varför är jag då upprörd när jag hör att myndigheterna vill att vi väntar och att vi diabetiker inte rekommenderas att koppla om våra system att bli autonoma?

För att sköta sin diabetes rätt bör man ha självdisciplin. Helst på en sådan nivå att man aldrig hoppar över en enda blodsockermätning (som man borde göra åtminstone tio gånger i dygnet) och att man är på skarpen varje gång man sätter något i sin mun. Att man funderar om man borde sätta insulin för den här munsbiten, oavsett hur liten den än må vara.

Om jag ska vara helt ärlig så har jag inte haft den självdisciplinen i varenda en dag sedan våren 1997 då jag insjuknade. Och det är här som jag själv har upplevt hur teknologins framfart har gjort mitt liv lättare.

Att jag har min sockerbalans på en så bra nivå som möjligt är det absolut billigaste för skattebetalaren. För om jag inte sköter mig blir jag hutlöst dyr för hälsovården

Då jag ännu använde de traditionella blodsockermätarna mätte jag blodsockret mellan en gång och absolut högst fyra gånger om dagen, vilket var på tok för lite.

Med den sensor jag använder i dag tillsammans med smarttelefonen minns jag att mäta blodsockret mellan sex och tio gånger per dag, vilket så klart ännu kunde förbättras. Tack vare den här lösningen mäter jag ändå mera och har en bättre balans i dag än förr.

Sensorn är stor som ett tvåeuros mynt sitter tejpad på Max arm.
Jag har en likadan sensor i min egen arm, och den har gjort mitt liv lättare. Sensorn är stor som ett tvåeuros mynt sitter tejpad på Max arm. Bild: Yle/ Axel Nurmio sensor,freestyle libre

Och steget vidare för mig skulle såklart vara den autonoma "bukspottskörteln" som skulle göra att jag inte skulle behöva tänka just alls på det som jag kämpar mest med då jag sköter min diabetes.

Ni kan säkert förstå att det är något som jag har sett framemot hela mitt liv, och det är tekniskt möjligt i dag.

Då Valvira ber oss diabetiker vänta lite till väcks frågan om det blir billigare i längden med denna väntan.

Att jag har min sockerbalans på en så bra nivå som möjligt är det absolut billigaste för skattebetalaren. För om jag inte sköter mig blir jag hutlöst dyr för hälsovården.

Njurtransplantationer, amputerade ben, ögonoperationer, rehabilitering och nedsatt arbetsförmåga är det som en dålig balans med min diabetes kan leda till i värsta fall och allt detta kostar för samhället.

Så borde vi kanske satsa på dessa system som möjliggör en bra balans för mig och andra diabetiker?

På så sätt skulle vi spara onödigt lidande bland oss med diabetes typ ett, samtidigt pengarna som skulle gå till att vårda andra sjukdomar än de följdsjukdomarna som en dåligt skött diabetes kan innebära och är allt lättare att undvika i dag.

Läs mera:

Insulinpumpen har underlättat Marias vardag med diabetes.

Diabetiker tröttnade på att vänta - Valvira inte glad över hemlagade, konstgjorda bukspottskörtlar

Personer med diabetes har tröttnat på att vänta på tekniska hjälpmedel och har därför tillverkat egna konstgjorda bukspottskörtlar. Valvira är oroad över detta.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes