Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: "Ingen rangordning, bara behov" – Birgitta Bouchts nya bok är brukslitteratur i ordets bästa bemärkelse

Birgitta Boucht iförd en grann halsduk.
Birgitta Boucht iförd en grann halsduk. Bild: Charlotta Boucht birgitta boucht,författare

Birgitta Bouchts bok Nedräkning får läsaren att spärra upp ögonen och se sin omgivning tydligare.

Ett rimligare recensionsdatum än Internationella kvinnodagen den 8 mars är svårt att förära Birgitta Boucht, vars engagemang för jämställdhet och social rättvisa glöder genom hela det drygt 50 år långa författarskapet.

Den nya boken, Nedräkning, har till och med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som appendix.

Vid första anblicken kan det tyckas lite fantasilöst ("de här känner vi väl till?"), men eftersom boken råkar utkomma samtidigt som nätkampanjen "Ihmisoikeusvaalit" (på svenska ung. "Mänskliga rättigheters val") spelar in och sprider uppläsningar av FN-deklarationen fram till vårens riksdagsval, känns appendixet förvånansvärt aktuellt.

Även Emma Strömbergs nyutkomna essä visar att mänskliga rättigheter är ett begrepp som behöver lyftas fram och skärskådas igen, särskilt i relation till den globala migrationskrisen.

Boucht lyckas alltså med konststycket att skriva en bok som talar till nuet, även om den till sitt innehåll rör sig mycket i minnenas domäner.

Litteratur nära livet

Nedräkning rymmer drygt trettio texter och ett flertal aforismsviter på sina blott 130 sidor.

Vissa av texterna bär karaktären av dagboksinlägg, andra jobbar mer i poetiska, experimentella eller novellistiska former.

De innehåller allt från observationer av en åldrande kropp, frustration över ett sviktande minne och datorer som kräver lösenord, till betraktelser kring vardag, omgivning, relationer och skrivande.

Bild på bokomslaget till "Nedräkning" skriven av Birgitta Boucht.
Bokomslag Bild på bokomslaget till "Nedräkning" skriven av Birgitta Boucht. Bild: Schildts & Söderströms Birgitta Boucht

Det är en bok som ligger väldigt nära livet. Den börjar brutalt med en text om hur berättarjaget nästan får sitt huvud krossat av ett bussdäck, och fortsätter i en sorts ömsom skärrad, ömsom sammanbiten – men också väldigt ömsint – förundran över att fortsättningsvis vara vid liv i en kropp vars ändlighet blir mer och mer påtaglig.

Vad ska man göra med sin tid när kroppen inte vill sova mer än 6 timmar per natt, men är alldeles slutkörd efter en promenad? När att duscha och äta måste skrivas upp på "att-göra-listor"?

Boucht svarar själv:

När jag tappar greppet om tillvaron träder fingrarna till och greppar en penna.― Nedräkning

Det finns alltså ett hopp just i berättandet, i skrivandets akt.

Men också:

Fingrarna stelnar och förlorar sin kraft, tappar greppet om både penna och tillvaro.― Nedräkning

Ingen hurtig självhjälp

Således är Nedräkning alltså ingen hurtig självhjälpsbok där enkla lösningar presenteras, men inte heller en nattsvart hopplöshetsskildring. Tvärtom ligger dess styrka i att presentera tillvarons alla sidor:

Det döva örat fylls av röster från det förflutna, men å andra sidan går det att lyssna på vad de säger. Det går att känna att man tär på samhällets resurser med sitt långa liv. Det går att gå på bio mitt på dagen.

Det går att vara uppmärksam på sina medresenärer på spårvagnen, de som stiger upp och erbjuder sin plats och de som talar högt fast ingen lyssnar.

I flera av texterna talas det om listor och organisering (av böcker, papper, livet), men i nästan samtliga uttrycks också ett motstånd. Mot listans slutgiltighet, mot prydlighetens hegemoni.

Istället insisterar boken på allt som finns, som inte går att bara städa bort – en för mig väldigt befriande kontrast till samtidens städmani à la Marie Kondo.

Det finns jumppatossor, högklackade skor, boots, tofflor, stövlar likaväl som noveller, dikter, lättlästa böcker, essäer, romaner, kortprosa, bloggar. Ingen rangordning, bara behov.― Nedräkning

Kliv in var som helst

Texterna i boken står uppradade enligt en liknande mekanism, och till stora delar fungerar det bra, även om det finns några lite plattare aforismstumpar och några lite väl käcka slutklämmar som med fördel kunde ha rensats bort.

Speciellt som jag finner Boucht som roligast, och mänskligast, när hon låter den bitska värmen sätta tonen.

Det är aldrig för sent att tolka drömmar till sin egen fördel― Nedräkning

Jag är också lite tveksam till vissa av formexperimenten. Bäst jobbar texten när den tillåter sig vara koncentrerad och rak.

Men eftersom boken utgörs av en påse gott och blandat är en viss spretighet att förvänta sig, och den är inte bara av ondo. Snarare är det en bok som går att öppna nästan var som helst och stiga in.

På så vis framstår Nedräkning som extremt brukarvänlig, som en bok man gärna bär med sig och samtalar med, och därför slår det mig att detta är brukslitteratur i ordets bästa bemärkelse.

Den tjänar som exempel på hur en bok som inte utger sig för att vara ett renodlat samtidsdebattinlägg, utan snarare en räcka anteckningar och observationer, ändå lyckas bli en text som får läsaren att spärra upp ögonen och se sin omgivning i ett tydligare ljus.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje