Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: The House That Jack Built – en skoningslös resa in i Lars von Triers helvete

Matt Dillons seriemördare kikar fram bakom ett plastskynke.
Nej, du vill egentligen inte veta vad som döljer sig bakom skynket. Matt Dillon spelar seriemördaren Jack i Lars von Triers senaste film. Matt Dillons seriemördare kikar fram bakom ett plastskynke. Bild: Nordisk film The House That Jack Built,Matt Dillon

I Cannes promenerade en del av publiken ut mitt i föreställningen. I USA lanserades två versioner av filmen. I Finland landar åldersgränsen på 18. Vad är det som gör von Triers nya film så hemsk?

En film av Lars von Trier är alltid en händelse. Antingen för att temat som behandlas är kontroversiellt eller för att resultatet ger upphov till extremt starka känslor.

Eller för att regissören själv skapar debatt även utanför biosalongen.

Och visst har även hans senaste verk fått känslorna i svallning. The House that Jack Built handlar om ondska, får åskådaren att vrida sig av äckel och sägs vara von Triers sista film.

Vilket väcker frågan om huruvida detta är någon form av testamente. En sammanfattning av hans ”body of work”.

Oberoende av vilken ståndpunkt man intar är det här en film som skapar grogrund för spännande analyser och intressanta diskussioner. Förutsatt att man klarar av att se den till slut.

Från ord till handling

Handlingen kretsar kring ingenjören Jack (Matt Dillon) som alltid drömt om att bli arkitekt. En kreatör snarare än en mekanisk konstruktör.

Jack sitter lutad över en miniatyrmodell av en byggnad.
På osäker grund. Matt Dillons Jack är sällan nöjd med det han ser. Jack sitter lutad över en miniatyrmodell av en byggnad. Bild: Nordisk Film The House That Jack Built,Matt Dillon

När de traditionella arkitektdrömmarna strandar ger han sig istället hän åt en annan passion – att döda. Huvudsakligen kvinnor, men även barn och vuxna män.

Men det är inte alltid så lätt det heller. Det tar på krafterna att strypa en människa med sina bara händer, blodstänk skapar städtvång och kroppar måste läggas på is för att inte falla sönder i en grötig massa.

Men Jack är en systematisk man som griper sig verket an med energi och frenesi. Och med ett tydligt mål – att skapa det ultimata, arkitektoniska konstverket.

Mördande ironi

Lars von Trier inleder sin berättelse i totalt mörker med två röster som resonerar om hur det kommer sig att person A hamnat i den belägenhet som gör att han nu blir beledsagad av person B.

I tillbakablickar får vi sedan följa en slumpmässigt utstakad väg från det första mordet till det sextioförsta.

Den dystra odyssén startar som en parodi på skräckfilmsgenren. Vi har den intet ont anande kvinnan (Uma Thurman) som får lift med en främling sedan hennes bil klappat ihop vid vägrenen mitt ute i ingenstans.

Jack sitter i bilen med en kvinna han lovat köra till närmaste bilverkstad.
Med blick för mördare. Kvinnan i nöd (Uma Thurman) kommer snart att önska att hon aldrig stigit in i Jacks röda paketbil. Jack sitter i bilen med en kvinna han lovat köra till närmaste bilverkstad. Bild: Nordisk Film The House That Jack Built,Matt Dillon,Uma Thurman

”Du ser ut som en seriemördare” säger hon leende. Innan hon tar tillbaka sin analys med motiveringen ”du verkar vara alldeles för mesig för att vara en seriemördare”.

Sekunden därefter krossas hennes skalle med ett enda välriktat slag med ett trubbigt föremål.

En man vid namn Jack

Filmens anslag annonserar dels att von Trier ämnar driva med en genre som bygger på våld och lemlästning, dels att han har för avsikt att driva groteskerierna längre än vanligt.

Namnet Jack är en bra början eftersom det öppnar för en mängd ordlekar. Här har vi Jack the builder som slår ihjäl folk med en ”jack” (domkraft).

En Jack som valt att ”hit the road” och som får en att associera till det vansinne som i The Shining (1980) tar sig uttryck i raderna: ”All work and no play makes Jack a dull boy”.

Hohto, ohjaus Stanley Kubrick. Kuvassa Jack Nicholson.
Författarmardrömmar. Jack Nicholson i The Shining. Hohto, ohjaus Stanley Kubrick. Kuvassa Jack Nicholson. Bild: Yle Kuvapalvelu

Och så har vi barnvisan som heter The House that Jack Built. En elva verser lång ramsa som börjar och slutar med huset där kossan plågar hunden som jagar katten som dödar råttan… och så vidare.

Mellan kropp och själ

The House that Jack Built är en extremt fysisk film. En film där kroppen är ett byggnadsmaterial bland andra. Något man staplar på hög, dissekerar, arrangerar.

Likstela ben som förvandlas till stilleben.

Låter det groteskt? Bra – det råder nämligen ingen tvekan om att det är den effekten von Trier varit ute efter att uppnå.

En man drar ett blodigt lik på golvet.
Alla har vi våra bördor. Lars von Trier gör det inte lätt för publiken. En man drar ett blodigt lik på golvet. Bild: Nordisk Film filmer

Bakom varje våldsdåd tycker man sig ana ett anklagande finger som med ett elakt leende riktas mot åskådaren.

Varför så äcklad lilla vän, du har ju betalat för att se det här många gånger förr?

Hur kommer det sig att du avfärdar slentrianmässigt våld med en axelryckning, medan den här brutaliteten får dig att rygga tillbaka?

Varför är just Jacks lemlästning värre än den tortyrporr du sett i Saw-serien? Eller tagit del av i American Psycho-tappning?

Ett konstnärstestamente – spoiler alert!

Det som gör The House that Jack Built intressant är den mängd hänvisningar som finns insprängda i varje scen, bild, sekund.

En i röd mantel klädd Jack siktar pistolen mot ännu ett offer.
Are you talking to me? En i röd mantel klädd Jack siktar pistolen mot ännu ett offer. Bild: Nordisk Film The House That Jack Built,Matt Dillon

Visst kan man försöka avfärda symboliken och referenserna som ytliga försök att rättfärdiga en explosion i äckel, men så enkelt är det sällan med von Trier.

Inte ens när han spottar fram en så brutal blandning av konstnärsego och skaparångest som han gör denna gång.

Här finns nämligen ett blottläggande av de mänskliga byggstenar som skaver allra mest. De vi avskriver som ”omänskliga” trots att de verkar ingå i människans dna.

En allmän hybris kryddad med fobier av olika slag. En rädsla för det mediokra som tar sig uttryck i hänsynslöshet.

En förmåga att stänga av känslor till förmån för ett ”högre” syfte. För att vinna ett krig, besegra en fiende, säkra sina gränser.

Skapa konst?

Och vad skall man tro om att filmens våld bland annat ackompanjeras av David Bowis Fame:

Fame makes a man take things over
Fame lets him loose, hard to swallow

Från Dantes helvete till von Triers dito

Jacks följeslagare heter naturligtvis inte Verge (Bruno Ganz i sin sista roll) av en slump. För visst är han en version av den följeslagare Dante hade med sig på sin resa genom varmare trakter.

Och kan då inte hela filmen ses som en resa genom von Triers universum? Med Jack som en ställföreträdare för sin skapare?

I likhet med Jack är ju von Triers livsverk onekligen sammansatt av smärta, ångest och död.

Charlotte Gainsbourg i Lars von Triers film Antichrist
Mörkret faller. Charlotte Gainsbourg i Lars von Triers Antichrist. Charlotte Gainsbourg i Lars von Triers film Antichrist antichrist

Vi ser bilder ur flera av hans tidigare filmer passera revy och det hänvisas till såväl jordens undergång som Nazitysklands brott mot mänskligheten.

Resonemanget kring Hitler och bilderna av koncentrationslägrens offer hör till de sekvenser som väckt frågan om vad von Trier egentligen vill säga.

Är sjoket en kommentar till den kommentar som gjorde att han 2011 bannlystes från Cannes - eller är det något mer?

En ordentlig analys förutsätter mer än en tittning, men frågan är om man klarar av fler?

Tro och tvivel

Lars von Trier har ofta spelat med det religiösa registret. Ta bara den förgörande tron i Breaking the Waves (1996) eller offermentaliteten i Dogville (2003).

Vad man än tycker om andemeningen i hans verk kan man inte förneka att han ofta förmår träffa en nerv hos betraktaren. Även på den andliga / moraliska / etiska skalan.

Han vet vad vi fruktar inom oss själva och vänder gärna ut och in på vår inneboende ångest.

Om The House that Jack Built är hans testamente kan man bara konstatera att han inte låter sig själv gå fri. Medan Breaking the Waves slutar med att man kan höra himlens klockor ringa är tystnaden total när The House that Jack Built väl når sista scenen.

Efter syndafallet återstår denna gång bara helvetet. Åtminstone för den man vi lärt känna som Jack.

En hotfull Jack framför en skräckslagen kvinna.
Delad skräck. Vi känner offrens skräck, ändå fortsätter vi titta. En hotfull Jack framför en skräckslagen kvinna. Bild: Nordisk Film The House That Jack Built,Matt Dillon,Riley Keough

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje