Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Farväl demokrati? Nationalteaterns finanspolitiska satir Yhdestoista hetki engagerar trots knepigt upplägg

Foto från Yhdestoista hetki på Nationalteatern.
Foto från Yhdestoista hetki på Nationalteatern. Foto från Yhdestoista hetki på Nationalteatern. Bild: Mitro Härkönen Finlands nationalteater,Timo Tuominen,Jukka-Pekka Palo,Esa Leskinen,Sami Keski-Vähälä,Yhdestoista hetki (pjäs)

Om en månad vallfärdar vi till valurnorna men spelar det längre någon roll var den enskilda medborgaren placerar sin röst? Esa Leskinen och Sami Keski-Vähälä fortsätter sin granskning av makt och ekonomi med del två i sin planerade Demokrati-trilogi.

I februari 2015 dyker en ny klocka upp i Helsingfors stadsbild. I Centralhandelskammarens fönster registrerar skuldklockans monitor den växande statsskulden i realtid. Nu finns det inte plats för några stora vallöften, manar Centralhandelskammarens vd.

Några veckor senare späder Finansministeriets tjänstemannaledning på med en uppskattning av de politiska åtgärder som krävs av den kommande regeringen.

Resten är historia.

Men är det en historia som kunde ha sett annorlunda ut?

Ja, hävdar Yhdestoista hetki, uppbackad av en rad forskare som inte bara ifrågasätter effekterna av Sipilä-regeringens nedskärningspolitik utan också motiven.

Foto från Yhdestoista hetki på Nationalteatern.
Markku Maalismaa som Juha Sipilä och Jukka-Pekka Palo som Pertti Haaparanta. Foto från Yhdestoista hetki på Nationalteatern. Bild: Mitro Härkönen Finlands nationalteater,Markku Maalismaa,Jani Karvinen,Jukka-Pekka Palo,Esa Leskinen,Sami Keski-Vähälä,Yhdestoista hetki (pjäs)

Vad är det som pågår i ett samhälle där grundlagen allt oftare ifrågasätts eller utmanas?

Och hur stort är de kapitalstarka intresseorganisationernas inflytande över de politiska besluten, egentligen?

Demokrati-trilogins första del Neljäs tie gick igenom vår finanspolitiska historia från inbördeskrig till EU-era och utmynnade i en dystopi där de sista resterna av medborgartrygghet för länge sedan krossats under marknadsekonomins klack.

Sex år senare har den dystopin krupit mycket närmare.

Men den största förtjänsten med Yhdestoista hetki ligger inte i summeringen av ekonomiska fakta utan i det samhällsklimat som synliggörs.

Vilka gränser har förskjutits eller överskridits?

Det är lätt att resa ragg inför arroganta uttalanden när de levereras av provokatörer, politiker och inflytelserika samhällspåverkare men hur syns den tilltagande cynismen i våra egna värderingar?

Yhdestoista hetki sätter fingret på många ömma punkter. Problemet med uppsättningen är bara att den inte ger oss mycket utrymme för reflektion. Inte under själva föreställningen, åtminstone.

I full fart mot den slutliga kollapsen

Den första delen i trilogin var ett mastodontpaket på drygt tre timmar. Den här är trimmad men minsann inte slimmad vad innehållet beträffar.

I första akten står den nationella finanspolitiken i fokus. Därefter följer en kritisk granskning av de globala finansmarknadernas mekanismer och diktat.

Greppet är naturligtvis motiverat men snart skenar hela föreställningen iväg nästan lika glupskt som den ohållbara utveckling den gisslar. För att slutligen landa precis där titeln antyder, på randen till det hårdexploaterade klotets kollaps.

En illustrerad föreläsning

Det är inte ofta det görs lika grundligt forskningsarbete inför en uppsättning som här.

Hatten av för det.

Med hjälp av journalisten Jarno Liski har manusförfattarna byggt upp en dokumentärteaterföreställning som varvar faktauppgifter, offentliga uttalanden och intervjuer. Resultatet är ett koncept som rätt långt påminner om upplägget i Susanna Kuparinens och Jari Hanskas Valtuusto- och Eduskunta-serier.

Med en skillnad. De föreställningarna var visserligen både yviga och spretiga men också tvåvägskommunicerande teater hela vägen. I Yhdestoista hetki påminner det omsorgsfullt slipade resultatet oftast om en faktaspäckad föreläsning.

Foto från Yhdestoista hetki på Nationalteatern.
Grått, kyligt och opersonligt. Foto från Yhdestoista hetki på Nationalteatern. Foto från Yhdestoista hetki på Nationalteatern. Bild: Mitro Härkönen Finlands nationalteater,Esa Leskinen,Sami Keski-Vähälä,Yhdestoista hetki (pjäs)

Dyslektiker göre sig inget besvär. Ensemblen – tolv formellt klädda kloner – byter skickligt register i takt med sina många roller men dem hinner vi knappt ägna en blick annat än i de stunder livekameran zoomar in skådespelarna i närbilder på videoskärm.

Däremellan håller skärmarna våra näthinnor som gisslan med en oändlig ström av text: faktarutor, statistik, utdrag ur lagar och rapporter.

Välstrukturerat, jovisst. Men alldeles för kompakt.

Och faktiskt också lite anspråksfullt.

Ett något öppnare, frejdigt polemiserande grepp hade inte skadat.

Hur ska du ha det, egentligen, undrar kanske någon.

När Neljäs tie kom påtalade jag nämligen det lätt populistiska i att politikerna och tjänstemännen så ofta gestaltades som karikerat okunniga, egennyttiga eller baksluga medan systemkritikerna bland dem som hoppat av eller åsidosatts framstod som idel rakryggade sanningssägare.

Foto från Yhdestoista hetki på Nationalteatern.
Skål! Inga nedskärningar i stöden till företagen. På bilden Timo Tuominen, Jani Karvinen och Markku Maalismaa. Foto från Yhdestoista hetki på Nationalteatern. Bild: Mitro Härkönen Finlands nationalteater,Esa Leskinen,Sami Keski-Vähälä,Timo Tuominen,Jani Karvinen,Markku Maalismaa,Yhdestoista hetki (pjäs)

Karikatyrer saknas inte helt i Yhdestoista hetki heller men på några undantag när fokuserar de på situation och sak, inte på person.

Men det förhållandevis neutrala greppet i Esa Leskinens regi får i stället en annan konsekvens.

Speciellt under den första delen av föreställningen känns det ofta som om författarna helt enkelt gömde sig lite bakom de intervjuades rygg.

Medan vi i publiken alltså resolut placeras på skolbänken.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje