Hoppa till huvudinnehåll

Rikhard Husu: Under min tid i Bryssel har jag inte hört ett ont ord om vården - och nu förstår jag varför

Rikhard Husu
Rikhard Husu journalister,rikhard husu

Den kvalitativa vården är något belgierna med rätta är stolta över, skriver Svenska Yles Europakorrespondent Rikhard Husu. En vurpa i trappan fick honom att reflektera över hur vården är organiserad i Belgien.

Vad gör man när man faller i trappan och bryter en tå? Först skriker man så att ens närmaste och möjligen också grannar hoppar till av förskräckelse.

Och sedan? Sedan börjar man se sig om efter en jourhavande läkarstation.

Det här är inget fiktivt exempel utan något jag råkade ut för en söndagskväll häromveckan då tyngdkraften i kombination med alltför hög hastighet spelade mig ett spratt i tamburtrappan.

Efter volten var den mellersta tån på min vänstra fot till den grad tilltufsad att jag beslöt mig för att söka mig till en söndagsöppen jour.

Men var hittar man en sådan i Bryssel? Det här var första gången jag ställts inför den här typen av problem under mina åtta månader som korrespondent.

Två timmar från dörr till dörr

Det visade sig att jag hade tur: det närmaste kvällsöppna sjukhuset låg bara några hundra meter från mitt hem. Så jag begav mig iväg.

Mottagandet på jouren var både vänligt och effektivt. Efter en snabb granskning av en hälsovårdare satt jag fem minuter senare och köade till en läkare.

Efter en timme hade foten röntgats och strax därpå reponerades tån under lokalbedövning.

Efter en röntgenbild till för att kolla att allt var okej var jag två timmar efter min vurpa på fötter igen med tån inlindad i ett vackert paket.

Uppskattningen för vården förenar belgier

Det finns förstås annat man hellre gör en söndagskväll än besöker en sjukhusjour. Men med tanke på omständigheterna så måste jag säga att mitt första möte med den belgiska hälsovården var mycket lyckat.

Och jag är inte ensam om den här uppfattningen: I ett land som är administrativt splittrat både regionalt och enligt språkgrupp så framstår uppskattningen för god vård som något som förenar belgier oberoende av bakgrund och hemvist.

De facto har jag under min tid i Bryssel inte hört ett enda ont ord om vården från de lokala – och då har de lokala annars en låg tröskel för att yttra sig om sådant som fungerar mindre bra i vardagen.

Systemet är generöst och det kostar därefter

En koll på nätet bekräftar den uppfattning som belgierna har om sitt hälsovårdssystem: Nio av tio belgare uppger sig vara nöjda med hälsovården visar statistik från OECD:

I jämförelser beskrivs det belgiska hälsovårdssystemet som ett av de mest generösa i Europa. I rapporten Euro Health Consumer Index rankas det belgiska hälsovårdssystemet på femte plats, före bland annat Finland och Sverige.

Speciellt högt rankas den belgiska vården då det gäller tillgänglighet – alltså det att man har ett sjukhus ett stenkast ifrån som är öppet då man behöver det och där man slipper långa köer.

Gratis är hälsovårdssystemet givetvis inte. Internationellt hör Belgien till en handfull länder som satsar mer en 10 procent av BNP på hälsovården. Det här kan jämföras med 9 procent av BNP som OECD-länder i medeltal satsar på hälsovården.

Satsningarna på vården är en bidragande orsak till att Belgien placerar sig högt på listan över högskatteländer.

Valfrihet i vården gäller

Mot bakgrund av den diskussionen som förs om hälsovårdens framtid i Finland så är det intressant att notera att det råder en omfattande valfrihet inom primärvården i Belgien.

I praktiken betyder det här att kunden fritt får välja läkare och vårdinrättning samtidigt som de obligatoriska sjukförsäkringskassorna står för en merpart av kostnaderna för besöken.

Avgörande för kunden är om läkaren man besöker är en så kallad avtalsläkare - conventionné - som följer de tariffer som försäkringskassorna slagit fast eller en icke-avtalsbunden läkare som har möjlighet att uppbära högre arvoden.

I bägge fall ersätts en fastslagen andel av kostnaderna av sjukförsäkringen. Skillnaden är att man som kund själv får stå för mellanskillnaden om man väjer en läkare som inte följer försäkringskassornas tariffer.

Ofta kan en och samma läkare fördela sin tid mellan avtalsbundna och icke-avtalsbundna arbetsuppdrag. Det här leder till att gränserna mellan privat och offentlig vård suddas ut.

Då en kollega senare frågade mig om läkaren som hade tagit hand om min fot var privat eller offentligt anställd så slog det mig att jag inte hade en aning om hur det förhöll sig med den saken.

Huvudsaken var väl att att jag fick tån på plats igen? svarade jag.

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa