Hoppa till huvudinnehåll

Anna Lillkung: Jag kommer inte spela R. Kelly eller Michael Jackson igen

Michael Jackson och R. Kelly.
Michael Jackson och R. Kelly. Bild: EPA Michael Jackson,R. Kelly

Jag väljer att inte längre spela Jacksons och Kellys musik för att det gör mig för illa till mods. Men jag kommer inte sluta prata om dem. För jag tror på dokumentärernas vittnesmål, och vill jobba för att vi aldrig glömmer dem igen, skriver den fristående musikskribenten Anna Lillkung i denna kolumn.

Det tog mig nästan en hel vecka att se dokumentären Vi överlevde R. Kelly. Det var inte för att de sex avsnitten krävde mycket av min tid. Men jag hade svårt att ta in alla vittnesmål i serien som skildrar hur r’n’b-artisten R. Kelly under tiotals år har utnyttjat unga kvinnor sexuellt och använt fysiskt våld mot dem.

Det tog emot att se unga svarta kvinnor berätta om hur de som minderåriga blev manipulerade att delta i diverse sexakter med Kelly.

Det tog emot att se dem tårögt förklara hur han stegvis tog kontroll över deras liv.

Det tog emot att höra Kellys ex-fru beskriva våldet hon upplevde i hemmet samtidigt som hon uppfostrade parets tre barn.

Den amerikanska musikartisten R Kelly.
R Kelly är en av de mest framgångsrika musikerna i USA. Den amerikanska musikartisten R Kelly. Bild: Copyright 2018 BACKGRID, Inc./All Over Press R. Kelly

Jag upplever samma motstånd när jag ser på Leaving Neverland, dokumentären som fokuserar på två av männen som umgicks aktivt med popstjärnan Michael Jackson när de var sju respektive tio år gamla, och som nu gått ut med att Jackson utnyttjade dem sexuellt.

I båda dokumentärerna följer man trovärdiga och tragiska vittnesmål från personer vars liv för alltid påverkats av popstjärnorna, medan artisterna själva förnekat alla anklagelser och omvärlden kommit med bortförklaringar och ursäkter.

Svårt att ta in att hyllade kändisar missbrukar sin makt

Jag kanske har svårt att kolla för att jag själv börjar bli mätt på metoo-katastrofer i kändisvärlden och på detaljer om hur människor blir utnyttjade.

Det är av samma anledning jag tvivlar när jag skriver den här texten: behöver jag påpeka de hemskheter som dessa dokumentärer vittnar om gällande Kelly och Jackson eller har vi hört budskapet tillräckligt många gånger redan?

Jag märker hur debatten om ”oskyldig tills motsatsen blivit bevisad” som följt metoo även präglat mig.

Jag kollar upp lagarna gällande sex med minderåriga i olika delstater i USA för att få svart på vitt om Kelly verkligen bröt mot lagen när han låg med en 17-åring (svar: det gjorde han).

Jag försöker hela tiden slå hål på dokumentärernas argument så att ingen metoo-motståndare ska hinna göra det före mig.

Och visst finns det gråzoner, i synnerhet i fallet Kelly.

Det vi däremot inte kan förneka är de otroligt skeva maktförhållandena som dokumentärerna skildrar, där en person använder den maktposition hen innehar för att utnyttja en annan, ofta ung och sårbar person. Och det borde göra oss alla tillräckligt obekväma för att slå larm.

Den andra och än viktigare tanken som slår mig är hur kort minnet är, i synnerhet när det gäller kändisar som missbrukar sin makt.

Informationen är långt ifrån ny. Någonstans ringer klockor om att jag såg en artikel om R. Kelly i fjol men ignorerade den.

Michael Jackson-fans protesterar mot visningen av dokumentärfilmen "Leaving Neverland" utanför Channel 4 i London.
Michael Jackson-fans protesterar mot visningen av dokumentärfilmen "Leaving Neverland" utanför Channel 4 i London. Michael Jackson-fans protesterar mot visningen av dokumentärfilmen "Leaving Neverland" utanför Channel 4 i London. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Michael Jackson,Leaving Neverland,protester

Och redan på 90-talet anklagades Michael Jackson för att utnyttja barn. Trots det blev jag överlycklig i somras när Michael Jackson, som dog år 2009, medverkade i en ny låt av Drake.

Jag vill uppenbarligen inte heller koppla ihop de hemska historierna med de två geniala artisterna, i synnerhet inte med Jackson som jag själv älskat och som många med rätta fortfarande anser vara en av de bästa artisterna genom tiderna.

En nödvändig bojkott

Jag behöver skriva den här texten för att påminna mig själv och andra om att vi inte kan förneka eller gömma undan vad Jackson och Kelly anklagas för.

Dokumentärerna visar att jag som journalist har ett ansvar – hur jag förhåller mig till musiker som missbrukar sin makt spelar roll, inte minst för offren.

Och efter att ha sett dokumentärerna kommer åtminstone inte jag att spela Kellys eller Jacksons musik längre för att jag tror att en bojkott behövs.

Det här betyder inte att vi ska sluta prata om Kelly och Jackson. Tvärtom. Det finns flera paralleller i fallen som vi som samhälle behöver uppmärksamma och diskutera, om och om igen.

Hur båda artisterna skapade bilder av sig själva som ”udda” eller översexualiserade – omständigheter som kanske gjorde det enklare att ursäkta dem. Eller hur de upplevde våld och blev utnyttjade när de växte upp, något som utan tvivel präglat dem.

Ett minnesmärke över Michael Jackson i München, Tyskland.
I München finns ett minnesmärke över Michael Jackson. Ett minnesmärke över Michael Jackson i München, Tyskland. Bild: imago images / Stefan Zeitz/ All Over Press Michael Jackson,minnesmärken,München

Vi behöver också prata om att Kelly och Jackson blivit anklagade för sexuellt utnyttjande av barn men frikänts. För det är här vi måste skilja på de lagliga begränsningar som kan tillämpas och våra egna moraliska skyldigheter.

För mig handlar det slutligen om det sistnämnda. Behöver en person vara åtalad för brott för att jag ska tycka att personens beteende är opassande eller oförsvarbart? Svaret är nej.

Jag väljer att inte längre spela Jacksons och Kellys musik för att det gör mig för illa till mods. Men jag kommer inte sluta prata om dem. För jag tror på dokumentärernas vittnesmål, och vill jobba för att vi aldrig glömmer dem igen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje