Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Vacker historia villar bort sig bland för många sidospår

Illustratören och författaren Lena Frölander-Ulf.
Lena Frölander-Ulf ger ut kapitelboken "Nelson Tigertass". Illustratören och författaren Lena Frölander-Ulf. Bild: John Grönvall Lena Frölander-Ulf

Lena Frölander-Ulfs Nelson Tigertass är en fin bok om vänskap, utanförskap och om att sätta sig själv och sina värderingar på prov. Den varma och genuina stämning som boken kunde ha präglats av, villas dessvärre bort genom ett flackande språk och för många sidospår.

Det är sommar och Nelson Mareng sitter i trädgårdsgungan hos sin morfar i Hummelby. Hos morfar är allting annorlunda än hemma i Belurenstad, man får äta syltsmörgås varje dag, gå och lägga sig utan att borsta tänderna och stiga upp utan att göra morgongymnastik.

Dock tar det inte lång tid förrän morfar blir huvudlöst förälskad och skickar Nelson tillbaka till Belurenstad: “Morfar ska ut på äventyr, förstår du! Förälskelse är ett öde som kan drabba vem som helst och absolut ingenting man kan värja sig mot.”

Rätt som det är befinner sig 6-åriga Nelson ensam på centralstationen i Belurenstad, och det är här äventyret tar vid. Genom ett flertal olika prövningar och möten med allehanda figurer, ska Nelson Mareng komma att bli Nelson Tigertass.

Språk och stämningar kolliderar

I och med att Nelson landar i Belurenstad, blir det aningen svårt att hänga med i svängarna.

Knappt har Nelson bekantat sig med den spännande tigern Zamba och krupit genom ett frodigt rhododendronsnår, innan historien drar vidare till den eminente herr Blinkermann på Marionettgatan. Kort därefter är det dags att äta belurenburgare i Nisses grill.

Språket, som saknar riktgivande ton, spinner iväg på samma sätt som själva historien, ofta utan rytm och med illa passande adjektiv: “De börjar gå. Det smattrande ljudet från deras steg ekar olycksbådande. Långt framme i tunneln syns ett grönt sken. När de närmar sig ljuset ser Nelson att det är en skylt.”

Jag blir tidvis förvirrad av att min inre bild av platserna kolliderar med vad det står i texten.

Till exempel föreställer jag mig rhododendronsnåret som spännande och fantasieggande med sina slingrande blommor som Nelson aldrig har sett förut. Kort därefter står det dock att Nelson inte alls tycker om stället, vilket inte går ihop med stämningen jag nyligen skapat för mitt inre.

Det verkar också som om Frölander-Ulf har förlitat sig på att roliga namn och påhittade ord i sin fantasifulla lustighet ska färga av sig på själva berättelsen (flusingar, paprikatet, Bortre Burmanesh, Rolf Brunstreck, Professor Snabel).

Tyvärr blir det snarare för mycket av det goda, det finns en skillnad mellan att låta skojig och att faktiskt vara det.

Tänk själv och var snäll

Ordningens vänner och väktare regerar i Belurenstad. De värnar om ett samhälle som vaknar tidigt, gör sin morgongymnastik, odlar de rakaste rabatterna och kastar bort allt som är krokigt.

Misstänksamhet väcks mot de säregna skymmarna som minsann inte bryr sig om ordning och bor i en övergiven stadsdel med lutande hus och rostiga små balkonger.

Samtidigt stängs butiksdörrar och spårvagnar framför näsan på den snälla tigern Zamba och dagstidningen Dagens Belurare varnar allmänheten för farliga vilddjur på gatorna.

Tematiken är glasklar och själva berättelsens rättesnöre beundransvärt.

Denna härliga historia vars motto är att tänka själv och vara snäll, drunknar dessvärre i ett språk som inte riktigt har fått tillräckligt med tid att mogna och hitta sig själv.

För många detaljer, sidospår och idéer gör också läsningen krångligare än den hade behövt vara.

Snällhet och god vilja genomsyrar boken

Ibland glimtar det till bland raderna, i och med fina meningar som “att längta efter någon är en som en suck som aldrig vill ta slut.”

En riktigt fin stund är också när vi i kapitlet “Natt på Marionettgatan” får bekanta oss med tigern Zambas bakgrundshistoria:

“Jag kan aldrig bli en djungeltiger igen, men inte heller här hör jag hemma. Jag försöker smälta in och klä mig som andra, äta som andra och gå som andra, men inte passar jag in ändå.”

Det finns en god vilja och en snällhet som genomsyrar hela boken, vilket får en att bli kramsjuk och att längta efter att somna intill mjuk tigerpäls.

Jag önskar att Frölander-Ulf hade odlat den här känslan ytterligare, tagit fasta på betydelsefulla stunder och stannat till emellanåt, reflekterat över vad som händer vid ett visst tillfälle, exempelvis när tigern nekas tillträde på spårvagnen.

Det finns en laddning här, det har att göra med önskade och oönskade individer i samhället och det är intressant och medryckande, men budskapet når inte riktigt ända fram.

Det finns också andra fina textpassager som fastnar:

“Om folk är elaka eller livet känns konstigt och man inte riktigt känner sig hemma nånstans [...] så kom ihåg, att i en annan skola, eller på en annan lekplats, finns barn som också känner sig annorlunda och ensamma. Och när ni träffas en dag, då kommer ni att känna igen varandra!”

När Nelson så småningom får rida på Zamba och det bär iväg genom Glömda parken, får berättelsen ett efterlängtat lyft både i flyt och spänning: “När allt äntligen händer finns det inte tid att vara orolig.”

Här har texten äntligen hittat sin identitet och glänser med exakt den djärv- och tydlighet som jag önskar att hela boken hade präglats av.

(texten fortsätter efter pärmillustrationen)

Pärmen till Lena Frölander-Ulfs bok "Nelson Tigertass".
Pärmen till Lena Frölander-Ulfs bok "Nelson Tigertass". Bild: Förlaget M Lena Frölander-Ulf

Kombinationen barn som rider på snäll och stark tiger har också något klassiskt och tidlöst över sig, här finns det som är lockande och tilltalande både för vuxna och mindre vuxna läsare.

Slutstriden mellan TSVS och Ordningens väktare är en oändligt utdragen och språkligt splittrad helhet med många beskrivande missar. Jag läser om den här striden flera gånger, både högt och tyst för mig själv, men tappar hela tiden koncentrationen.

Det är tigern som i och med en strid åker in i ett kampanjtält med en “öronbedövande smäll” (jag hör det inte, hur det smäller när någon åker in i ett tält). Det är fru Fink som lyfts upp i en vargtass för att därpå dingla från den (jag ser det inte framför mig, hur dinglar man om man lyfts upp i en tass?).

Det är helt enkelt alldeles för många vändningar och språkliga detaljmissar som har tryckts in i några få hektiska kapitel. Först när Nelson sitter i sin mammas vanilj- och byggdammsdoftande famn, drar jag äntligen efter andan.

Frölander-Ulfs egna, välgjorda och näpna illustrationer, samt den utförliga kartan över Belurenstad med omgivningar som pryder insidan av pärmarna, utgör en grogrund för något som med litet mer bearbetning hade kunnat vara en riktigt fin barnbok.

Bokens slutgiltiga budskap är också något att ta till sig: Förändring behöver inte nödvändigtvis ske över en natt, det tar tid för folk att lära känna och ta till sig nya tänkesätt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje