Hoppa till huvudinnehåll

Ida trodde att hon var lat eller dum

ADHD svårare att upptäcka hos flickor

Ida Ekholm fick sin ADHD-diagnos som 18-åring. För henne var diagnosen en lättnad. Den förklarade delvis varför hon hade så svårt i skolan.

Ida Ekholm bor i Åbo och går på distansgymnasium. Dagarna tillbringar hon hemma vid datorn och hon träffar varken lärare eller skolkompisar. Ett arrangemang hon är nöjd med.

Hon trivdes inte i grundskolan och under högstadiet blev det värre. Hon blev deprimerad och utvecklade social fobi.

– Mina erfarenheter från skolan är inte speciellt positiva. På lågstadiet blev jag utfrusen och mobbad av vissa elever så jag skolkade massor. Jag längtar inte efter livet i en vanlig skola.

Tror du inte att en vanlig gymnasieskola skulle fungera när du är äldre?

– Jo, kanske. Men just nu passar det här mig perfekt

Vet du hur dina lärare på distansgymnnasiet ser ut?

– Jo, det finns en bild på hemsidan och vi kommunicerar en del per mejl.

ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Den kan ta sig flera uttryck som bristande uppmärksamhet, överaktivitet och impulsivitet. Antingen var och en för sig eller i en kombination.

Diagnoser för ADHD har ökat under senare tid.

Men i Idas fall syntes ADHD:n inte utåt då hon inte var överaktiv och den förblev oupptäckt länge.

– Jag trodde som de flesta andra att det var de bråkiga pojkarna som hade ADHD, inte jag. När jag hade svårt att sitta stilla och koncentrera mig så var det något annat, exempelvis att jag var lat eller dum.

Även om ADHD har diskuterats länge, uppfattas det ofta som något som berör främst pojkar.

ADHD hos flickor lättare riskerar att förbli oupptäckt.

– Det beror på att flickor ofta saknar det impulsiva eller överaktiva elementet och därför märks det inte på samma sätt. De sitter tysta och stilla, men kan ha stora problem med att få uppgifter gjorda eftersom de inte kan koncentrera sig, säger Saskia Öhman, överläkare och barnpsykiater på Folkhälsan.

"Jag kunde få en känsla av att jag måste bort, att jag klarar inte av att sitta i klassen. Den blev starkare och starkare, tills jag måste bara ut." Ida Ekholm

Ida kommer ihåg att vissa lektioner var svåra.

– Jag kom lätt av mig när jag gjorde uppgifter. Ett överraskande ljud i klassen under en lektion gjorde att jag fick börja om med uppgifterna. Det tog tid att komma igång på nytt. Sedan satt jag sen i slutet av lektionen med en massa ogjorda uppgifter.

Ida skolkade mycket och ibland fick hon en känsla av att hon måste hem. Då kunde hon gå till skolhälsovårdaren och säga att hon mådde dåligt eller hade huvudvärk.

– Det var som om jag inte klarade av att sitta på min plats.

Alla kan minnas hur tråkig en lektion kan vara. Men det är bara att bita ihop och 45 minuter senare är den över?

– Jo, så försökte jag tänka, men det lyckades inte alltid. Det var som om oron växte tills jag fick nästan en panik och måste iväg.

ADHD har ett samband med depression och andra psykiatriska störningar. Man rekommenderar tidig och effektiv behandling för att förbättra livskvaliteten och funktionsförmåga, enligt rekommendationerna för god medicinsk praxis.

Ansa Ekholm är Idas mamma. Hon är lättad över att Ida funnit en väg framåt, efter många år som har varit tunga för hela familjen.

– Det var inte roligt att fara till jobbet när man inte riktigt visste vad som väntade när man kom hem. När Ida kraschade på åttan och nian så var det som all livslust försvann, berättar Ansa.

Ida slutade med allt hon var intresserad av.

– Det var nog bara en av våra hundar som höll henne igång, allt annat kändes meningslöst, säger Ansa.

"Jag sade till min psykolog att det var som om ett svart moln tryckte ner mig. Det var när det var som värst. Idag har jag gått framåt. " Ida Ekholm

Ida klarade trots allt av grundskolan. Den sista tiden besökte hon skolan främst för att få uppgifter som hon gjorde hemma.

Ida började gå i terapi och så småningom började depressionen bli lindrigare. Att hon fick en diagnos för ADHD har också bidragit till att livet känns lättare.

– Jag upplever den som en förklaring till mitt beteende och delvis de problem jag hade i skolan. Det handlade inte om att jag var hopplös.

Det var Ida själv som insåg att hon möjligtvis kunde ha ADHD. Hon hade läst en artikel om en ung kvinna som berättade om hur det var att leva med ADHD.

– Det var mycket i den artikeln som jag kände igen mig i. Problemen i skolan, ångesten och depressionen. När jag tog upp saken med min läkare så tyckte hon att det var värt att utreda.

Diagnosen kom efter en grundlig utredning som pågick i nästan ett år.

– Både jag och mina föräldrar intervjuades. Det var inte så att läkaren skrev ut diagnosen för att jag frågade.

ADHD beräknas förekomma hos 3,6-7,2 procent av barn och unga i åldern 6-18.

Antalet diagnoser för ADHD har vuxit kraftigt under hela 2010-talet, enligt THL:s (Institutet för hälsa och välfärd) diagnosregister.

Medvetenheten om de här neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna har ökat.

– Idag förstår exempelvis lärare och föräldrar bättre att det kan vara skäl att utreda vad som ligger bakom ett problematiskt beteende, säger överläkare Saskia Öhman.

Att vara det barn som aldrig klarar uppgifter på samma sätt som kompisarna kan påverka barnet självkänsla negativt.

– Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD kan påverka väldigt mycket. Skolgången, relationer med kompisar påverkas men också hur barnen mår psykiskt. Därför är det viktigt att det utreds vad det är frågan om.

Enligt Öhmans erfarenhet är det viktigt att stödet ges oberoende av diagnos. Med rätt stöd kan barn klara sig mycket bra.

– Ibland kommer det klienter som har haft mycket starkt stöd i dagis och lågstadiet. På högstadiet saknas det samtidigt som kraven blir högre. Då märker man att barnet har problem som bör utredas, säger hon.

Trots att statistiken visar att allt fler får en ADHD-diagnos tror Saskia Öhman att det fortfarande finns individer med odiagnosticerade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

– Det finns fortfarande en grupp som inte har vårdkontakt och som inte vet vad problemen beror på. Man ser fortfarande att barnet stämplas som hopplöst och att föräldrar inte får den förståelse de behöver. Med tanke på hur barnet ska klara sig i skolan och senare i livet vore det viktigt att utreda vad det handlar om, säger hon.

Men givetvis förekommer koncentrationsproblem utan neuropsykiatrisk orsak.

– Om ett barn spelar dataspel på nätterna istället för att sova så påverkar det beteendet. Men det handlar i såna fall inte om en neuropsykiatrisk störning som kräver diagnos, säger Öhman.

Ida säger att hon känner att diagnosen ADHD har ökat hennes självinsikt.

– Nu trycker jag inte ner mig på samma sätt. Det hade säkert varit bra att ha diagnosen redan i grundskolan. Jag tror det hade gått bättre för mig då, säger Ida.

Diagnosen öppnar även dörrarna till andra stödformer. I framtiden ska hon gå med i en grupp för unga vuxna med ADHD och besöka en terapeut som specialiserat sig på unga med ADHD.

Ida har nu gått ett år på distansgymnasiet. Hon säger sig må bättre än på länge.

– Det är svårt att säga exakt vad det beror på, stödet från mina föräldrar och min pojkvän hjälper. Det att jag går i terapi har hjälpt. Sedan har jag försökt jobba med mig själv. Det krävs också en egen vilja för att må bättre, säger Ida Ekholm.

Ansa Ekholm har funderat mycket på varför ingen, varken hon själv eller professionella inom vård och skola, kom att tänka på att hennes dotter kunde ha ADHD.

- Men å andra sidan är det inte mycket man kan göra åt det. Vi försöker mera ser framåt nu, säger hon.

"När Ida var liten så var hon modig och frispråkig. Nu ser jag att den Ida håller på att komma tillbaka", Ansa Ekholm

ADHD-forskare ser framsteg, men efterlyser mer kompetens

Speciallärare och pedagogie doktor Erja Sandberg har doktorerat på hur personer med ADHD har bemötts av skolan, vården och socialen.

Hon intervjuade över 200 personer som hade erfarenheter från en period på över 50 år, från 1960-talet in på 2010.

– Det är oroväckande att en tredjedel av de jag intervjuade hade marginaliserats eller befann sig i risk för att marginaliseras.
Vad menar du med marginalisering?
– Att de hade problem med sin utbildning, att de hade problem att få jobb. Det här leder senare till ekonomiska och sociala problem.

ADHD kan ta sig olika uttryck, vissa klarar sig bra med enkla stödformer medan andra kan behöva väldigt mycket stöd.
– Ju allvarligare ADHD-störningar desto större problem får familjen då enkla lösningar inte räcker till.

Det finns stor skillnad i stödsystemet mellan olika kommuner.
– Det finns kommuner där det finns kunskap, förståelse men också resurser för familjer med ADHD-barn. Men i andra är det sämre, säger hon.

Enligt Erja Sandberg har mycket blivit bättre när det gäller stödet barn och unga med ADHD får.
– Vi går i rätt riktning, men det finns fortfarande saker som kan och borde bli bättre.
Vilka då?
– Dels behövs mer kunnande och kompetens. Jag efterlyser en obligatorisk fortbildning om ADHD till skolpersonal på alla utbildningsnivåer. Sedan ska det finnas tillräckligt med människor på plats i skolan som kan och förstår hur man stöder barn och unga med ADHD, säger Erja Sandberg.

Medan hon gjorde sin avhandling blev hon känd bland familjer som har barn med ADHD. Det här leder till att hon så gott som dagligen kontaktas av personer som vill ha råd och stöd av henne.

– Det är oroväckande att det inte finns någon som de kan ta kontakt med i den egna närmiljön. För familjerna kan det vara väldigt tungt att ha ett barn med stora problem som omgivningen inte förstår sig på.