Hoppa till huvudinnehåll

”Jättekiva. Jag hörde att du får operera bort bröstet” – frispråkigt cancercafé i Korpo

En dam häller i kaffe i koppar på ett bord. Runt bordet sitter sex andra damer.
En dam häller i kaffe i koppar på ett bord. Runt bordet sitter sex andra damer. Bild: Linus Hoffman/Yle Korpo, Pargas,Hannele Alho

Det är en öppenhjärtig stämning på cancercaféet i Korpo. Det skrattas, man pratar om allvarliga saker och man stöder varandra.

I något skede kommer de åtta damerna på att det ju finns kaffe också. Man har bara glömt att hälla i. Och så skrattar man igen.

Ett rosa band till förmån för bröstcancerforskning är fäst på en blå tröja.
Ett rosa band till förmån för bröstcancerforskning är fäst på en blå tröja. Bild: Linus Hoffman/Yle Rosa bandet,cancer,cancerpatient

- Vi skrattar mycket. De flesta tårarna har nog torkat redan, säger en av damerna.

Det är den första måndagen i månaden, och då är det cancerkafé i Korpo för dem som drabbats av cancer och som vill ha någon att prata med.

Tungt att resa till Åbo

Det hela fick sin början då Hjördis ”Sössö” Bredenberg tillsammans med en annan som gick på cancerbehandling började fundera på att ha egna träffar i Korpo.

- Vi fick inbjudan från canceravdelningen i Åbo att delta i jippon kvällstid, men inte hade vi möjlighet och inte orkade vi delta heller, så vi funderade på att få ihop en grupp i Korpo, säger Bredenberg.

Hjördis "Sössö" Bredenberg, en dam med blå tröja och en ett stort örhänge i örat.
Sössö Bredenberg. Hjördis "Sössö" Bredenberg, en dam med blå tröja och en ett stort örhänge i örat. Bild: Linus Hoffman/Yle Korpo, Pargas,cancercafé

Och det fanns intresse, så verksamheten kom igång i församlingens regi med diakonen Kaisa Söderholm som värdinna.

Här kan man fritt prata om sina rädslor, om vårdfel, om läkare som inte förstår svenska och om vänner som har dött.

Diakon Kaisa Söderholm, en dam med blå tröja och glasögon med mörka skalmar.
Kaisa Söderholm. Diakon Kaisa Söderholm, en dam med blå tröja och glasögon med mörka skalmar. Bild: Linus Hoffman/Yle Korpo, Pargas,Väståbolands svenska församling,diakoner,cancercafé

Var tredje insjuknar i cancer

Cancern är vanlig. Var tredje finländare insjuknar i cancer under sin livstid.

- En god vän kallar oss ödessystrar. Det tycker jag är ett ganska bra namn.

Årligen drabbas ungefär 30 000 finländare av cancer. Nästan två tredjedelar av dem blir dock friska, men behandlingen är tuff.

Gunhild Lindström, en dam med svartvit skjorta och en svart fleeceväst.
Gunhild Lindström. Gunhild Lindström, en dam med svartvit skjorta och en svart fleeceväst. Bild: Linus Hoffman/Yle Korpo, Pargas,cancercafé

Cytostatika är starka gifter som är frätande om de hamnar på fel ställe. Fel ställe är exempelvis på kläderna eller golvet. Rätt ställe är rakt in i en åder så att det hamnar i blodet.

- De blandar giftet enligt vikten, så jag blev vägd varje gång jag kom till sjukhuset. Blandar de för mycket så kommer du aldrig ut, förklarar en annan av damerna vid kaffebordet.

"Varför har kvinnorna alltid en vackrare giftmeny?"

Dessutom får man mediciner, som kan se rätt så färggranna ut.

- När de kom med giftbrickan så hade alla olika meny. En man undrade varför kvinnorna alltid hade en vackrare meny.

Ulla Ekblad, en dam med en svartvit mönstrad skjorta.
Ulla Ekblad. Ulla Ekblad, en dam med en svartvit mönstrad skjorta. Bild: Linus Hoffman/Yle Korpo, Pargas,ulla ekblad

- Och hallonsaften! Jag tål inte röd saft ännu heller!

Många tappar håret under behandlingen. Allt hår.

- Jag hade inget hår, inga ögonbryn, inga ögonfransar. Trodde jag. Tills mitt barnbarn räknade: ”Mommo, du har tre fransar på ena ögat och fem på andra. Bra”.

Denice Paananen, en dam med turkos tröja och en leopardmönstrad scarf.
Denice Paananen. Denice Paananen, en dam med turkos tröja och en leopardmönstrad scarf. Bild: Linus Hoffman/Yle Korpo, Pargas,cancercafé

- Jag hade allt på dynan när jag vaknade, förutom en liten tofs. Den rakade min man bort på morgonen.

- Jag gick med peruk till butiken, och en bekant sade: ”Oj, så fin du är i håret. Var har du varit?”. Jag funderade en sekund, men sade sedan att det nog var en peruk. Hon visste inte hur hon skulle vara.

Alla vill inte prata om det

Många vet inte hur de ska prata om cancern. På en liten ort sprids ordet ändå snabbt, så då är det bättre att genast säga hur det är, tycker några av damerna.

Ändå vill alla inte prata om det, varken de drabbade eller deras omgivning.

- Människor kanske inte ens kan sätta sig in i hur det är att vara drabbad, så vi har nog mera gemenskap och förståelse inom cancercaféet, förklarar Rose Nyström.

Gunhild Lindström, Hannele Alho och Rose Nyström sitter kring ett kaffebord.
Gunhild Lindström, Hannele Alho och Rose Nyström Gunhild Lindström, Hannele Alho och Rose Nyström sitter kring ett kaffebord. Bild: Linus Hoffman/Yle Korpo, Pargas,Rose Maj Nyström

- Det var jobbigt för att min man inte ville tala om cancern. Jag ville tala om den och om döden, jag till och med dödsstädade, men min man vägrade. Jag fick aldrig tala om det ordentligt med honom.

- Den första tiden var många intresserade, men cancern försvinner ju inte på ett eller två år, så folk hann bli trötta.

- Man kan säga vad som helst till mig bara ingen säger orden ”Ryck upp dig!”, för dom är jag allergisk mot, säger Bredenberg.

Svårare för skärgårdsbor

Vården har gått framåt, och numera kan man till och med få strålbehandling på Åbo Universitetssjukhus under en lunchrast och gå tillbaka på jobb efteråt. Om man bor inne i staden.

För skärgårdsbor är det svårare. Med buss från Korpo hinner du knappt ens fram och tillbaka till Åbo på samma dag. Och då det ska sparas överallt är det ingen självklarhet att man får taxiskjuts hem.

Arla Andersson, en dam med grå skjotta och beige väst.
Arla Andersson. Arla Andersson, en dam med grå skjotta och beige väst. Bild: Linus Hoffman/Yle Korpo, Pargas,Arla Andersson

- De frågade mig om jag kan åka hem med dräneringspåsen på magen. Jag svarade att jag reser med buss. ”Jag klarar det nog, men jag vet inte om mina medpassagerare klarar det”.

- Jag bodde hela semestern på vår båt i Aura å i Åbo. Jag cyklade varje dag från gästhamnen till ÅUCS, så jag blev solbränd och fick bra kondition. Jag kom hem bara till veckosluten och tvättade kläder emellan, berättar Hannele Alho.

Hannele Alho, en dam med blå tröja och en färggrann scarf.
Hannele Alho. Hannele Alho, en dam med blå tröja och en färggrann scarf. Bild: Yle/Linus Hoffman Korpo, Pargas,cancercafé

Operation i förebyggande syfte

Men ibland räcker det inte med strålbehandling, utan det blir operation.

- Jättekiva. Jag hörde att du får operera bort bröstet, säger diakonen Kaisa Söderholm till en av de yngre damerna.

Det visar sig att Elinor Rehnström länge väntat på en förebyggande operation. Hennes cancer är genetisk, så hon har haft ganska många operationer och behandlingar. Äggstockarna, livmodern och vänstra bröstet är bortopererade och snart också det högra bröstet.

Elinor Rehnström, en dam med ljust hår och en svart tröja.
Elinor Rehnström. Elinor Rehnström, en dam med ljust hår och en svart tröja. Bild: Linus Hoffman/Yle Korpo, Pargas,Elinor Rehnström

- Det kanske inte känns jättekiva, men det är skönt att få det ur världen. Det har varit så mycket med cancern de senaste två åren, säger Rehnström.

Började storgråta för ett brev från ÅUCS

Det är viktigt att få sätta cancern bakom sig. Ofta går cancerdrabbade på regelbundna uppföljningsbesök i ungefär fem år.

- När ÅUCS släppte mig och jag inte behövde gå på kontroller mer så var det så otroligt skönt. Och samtidigt blev jag rädd för hur jag nu skulle klara mig.

Ett rosa band till förmån för bröstcancerforskning är fäst på en lila tröja.
Ett rosa band till förmån för bröstcancerforskning är fäst på en lila tröja. Bild: Linus Hoffman/Yle cancer,Rosa bandet

- Då jag for hem efter en behandling sade de att jag får semester från cytostatika. Då jag efter två veckor fick ett brev från sjukhuset så började jag storgråta, trots att det bara innehöll provsvar.

- Och när man hör om att någon annan fått cancer så kommer alla minnen tillbaka, och man undrar hur hon kommer att klara det, trots att man har fått distans till sin egen cancer.

Viktigt att få prata och att lyssna på andra

Då det kommer nya till cancercaféet så betonar damerna ändå att alla upplevelser och alla sjukdomar är individuella.

Det handlar om att lyssna på hur andra har det, inte att skrämma dem med vad man själv varit med om.

Men de flesta anser att man ska vara öppen med att man har cancer. Också på en lite ort som Korpo.

- Jag tror det är bra för en själv och för omgivningen att cancern inte tystas ner, anser Rehnström.

Sju damer sitter kring ett runt bord. En av dem har ett rosa band, för bröstcancer, på sin tröja.
Sju damer sitter kring ett runt bord. En av dem har ett rosa band, för bröstcancer, på sin tröja. Bild: Linus Hoffman/Yle Korpo, Pargas,cancercafé

Läs också

Nyligen publicerat - Åboland