Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Fyrtio år av tystnad - den nedtystade folkförflyttningen

De sista ingermanländska flyktingarna på väg till Finland i Paldiski hamn 18.6.1944.
De sista ingermanländska flyktingarna på väg till Finland i hamnen i Paldiski 18.6.1944. De sista ingermanländska flyktingarna på väg till Finland i Paldiski hamn 18.6.1944. Bild: Krigsarkivet/Sundström ingermanlänningar,flyktingar,Paldiski,1944

I denna essä skriver Henrik Othman om bakgrunden till att drygt 63 000 ingermanländare evakuerades till Finland under andra världskriget. Bland de evakuerade fanns också Helvi, som skulle komma att bli Henriks mor.

En tisdag kväll i september 1941 - andra dagen av den tyska belägringen - blixtrar skyn över Leningrad av krevader från luftvärnskanoner, mullret hörs långa vägar.

Trettio kilometer därifrån sitter den ingermanländska familjen Kiippa vid kanten av en skyddsgrop och hör det avlägsna mullret av bombplan och jaktflyg, och ser granaterna explodera vid horisonten.

Pappa Paavo drar en djup suck: “Där är det inte gott att vara”.

Dagen därpå dödas han själv av en granat inför familjens ögon. Det är äldsta hemmavarande dottern Helvi som hittar honom livlös.

Två år senare har familjen evakuerats till Finland. År 1955 blir Helvi min mor.

Det här är berättelsen om ingermanländarna, hur de evakuerades till Finland och sändes tillbaka till okända öden. Samtidigt är det en del av min familjs historia.

Flyktingar på Jakimvaara station under fortsättningskriget.
Flyktingar på Jakimvaara station under fortsättningskriget. Bild: Museiverkets bildsamling/Pekka Kyytinen flyktingar,krig,fortsättningskriget,Jakimvaara

En stor skamfläck i vår historia

I svensk efterkrigshistoria finns ett kapitel som väckt enorm uppmärksamhet; det som kom att kallas Baltutlämningen.

År 1945 överlämnade Sovjetunionen en not som – bland annat – krävde att Sverige skulle utlämna 167 baltiska soldater som stridit på axelmakternas sida under andra världskriget.

Regeringen gick med på begäran, försökte tysta ned beslutet om att utlämna soldaterna, men misslyckades, och affären ledde till ett ramaskri av protester och en uppmärksamhet som varade i decennier.

År 1968 utgav P. O. Enquist dokumentärromanen Legionärerna som filmatiserades år 1970. Baltutlämningen var ett svek Sverige inte glömde.

Det handlade om 167 soldater. Etthundrasextiosju.

I Finland teg man i 40 år om utlämningen år 1944 av 55 000 – femtiofemtusen – civila ingermanländare, många av dem kvinnor och barn.

Året innan hade de evakuerats från Ingermanland för att fylla på arbetskraftsbristen då de finländska männen stred vid fronten.

Sammanlagt handlade det om en befolkningsförflyttning som omfattade omkring 63 000 ingermanländare. Landskapet tömdes på sin finska befolkning.

Ingermanlänningar ombord på ångfartyget "Lahti" i november 1943.
Ingermanländska flyktingar ombord på ångfartyget "Lahti" i november 1943. Ingermanlänningar ombord på ångfartyget "Lahti" i november 1943. Bild: Krigsarkivet/Eino Itänen ingermanlänningar,flyktingar,fortsättningskriget,1943,ångbåtar

Det sades att ingermanländarna skulle återvända till sina hemtrakter, men tågen med de utlämnade stannade långt, långt österut, och de flesta fick återvända hem först mer än tio år senare.

Såväl utlämningen som framförallt den tystnad som rådde under finlandiseringens tid hör till de stora skamfläckarna i vår historia, men för ingermanländarnas del var det bara en händelse i raden av tragedier.

Bara något tusental av dem som inte återbördades valde att stanna i Finland, de flesta fortsatte till Sverige eller ännu längre västerut.

Bland dem som stannade i Finland fanns min mor Helvi och hennes familj.

Vi ska återkomma till hennes öden, som är fyllda av dramatik. Men innan det – vad är då Ingermanland och ingermanländare?

Stalins förryskningspolitik slår hårt mot Ingermanland

Ingermanland, på finska Inkeri eller Inkerinmaa, på ryska Ижора, är ett historiskt landskap söder om innersta delen av Finska viken som omger S:t Petersburg, eller beroende på vilken tid vi talar om, Petrograd eller Leningrad.

Området blev svenskt år 1617, och hade tidigt en finskspråkig bosättning, bland annat genom förvisningar av trilskande skogsfinnar i Värmland.

Ingermanländarna är kort och gott finnar som i sekler bodde i regionen.

Vid ingången till förra seklet hade Ingermanland en djupt rotad finsk kultur med finska skolor, en stark religiositet med lutherska kyrkor i det ortodoxa Ryssland och en självklar finsk identitet.

En karta över Ingermanland vid tiden för belägringen av Leningrad.
En estnisk karta över Ingermanland vid tiden för belägringen av Leningrad. En karta över Ingermanland vid tiden för belägringen av Leningrad. Bild: Wikimedia commons Ingermanland,Belägringen av Leningrad,Karta

På 1930-talet drabbades Ingermanland hårt av Stalins förryskningspolitik och förföljelser av minoritetsfolk. Tusentals ingermanländare arkebuserades och tiotusentals deporterades till Sibirien.

I september 1941 inleddes den tyska belägringen av Leningrad, och belägringsringen gick rakt igenom Ingermanland.

Belägringen av Leningrad fick dramatiska konsekvenser för min familj.

Familjen bodde i byn Kavelahti i Tuutari socken, 30 kilometer söder om Leningrad.

Morfar Paavo Kiippa var kolchosbonde, hästkarl och den som körde kolchosens brandkärra dragen av ett trespann när det brann i byn.

Paavo Kiippa, Henrik Othmans morfar.
Henrik Othmans morfar Paavo Kiippa. Paavo Kiippa, Henrik Othmans morfar. Bild: Privat fotografi ingermanlänningar,Paavo Kiippa

Mor Helvi var ett av sju barn, men äldsta systern Hilda hade redan gift sig med en ryss och flyttat till Volgakröken när belägringen började.

Efteråt har Helvi tecknat ned sina minnen av livet i Kavelahti.

Enligt historieböckerna började belägringen den 8 september 1941. Det var en måndag. Onsdagen därpå, den 10 september, betecknar min mor lite lakoniskt som “familjens ödesdag”.

Byn var utsatt för kraftig granateld, och morfar Paavo hade grävt en grop där han sökte skydd. Resten av familjen sökte skydd i en annan, mycket väl skyddad grop som morfar grävt tvärs över gården på andra sidan.

Paavos grop fick en direktträff av en rysk granat. Han dog praktiskt taget inför familjens ögon. Det var min mor som hittade honom livlös i gropen.

Det var inte nog med faderns död, familjens hus brann ner och den enda kon dog.

Människor lämnar sina hem efter tyska bombningar av Leningrad 10.12.1942.
Människor lämnar sina hem efter tyska bombningar av Leningrad 10.12.1942. Människor lämnar sina hem efter tyska bombningar av Leningrad 10.12.1942. Bild: RIA Novosti archive, image #2153 / Boris Kudoyarov / CC-BY-SA 3.0 Belägringen av Leningrad,krig,andra världskriget

Som en grotesk detalj skriver min mor att de livlösa hönorna hade slungats upp i ett träd av explosionens kraft.

Helvi var då 17 år gammal och tvingades axla ansvaret som familjeförsörjare vid sidan av mor Maria.

Då Helvi, som var född 1924, inledde sin skolgång i början av trettiotalet skedde undervisningen både på finska och ryska.

Plötsligt, efter en julferie i slutet av 1930-talet, meddelade man att allt nu skulle ske på ryska. Finskan var “överflödig” som det hette.

Finskan var bara ett av de minoritetsspråk som drabbades av Stalins förföljelser, men ett typexempel på hur hans paranoida rädsla tilläts drabba godtyckligt utpekade folkfiender.

Svår hungersnöd rådde under belägringen av Leningrad

Belägring av Leningrad är tragedin om de 900 dagarna som krävde kring en miljon människoliv, varav många helt enkelt svalt ihjäl.

Men svälten var svår också utanför belägringsringen, kriget drabbade ingermanländarna hårt.

Människor i Leningrad under belägringen.
Belägringen av Leningrad varade i ca 900 dagar, från 8 september 1941 till 27 januari 1944. Människor i Leningrad under belägringen. Bild: Wikimedia commons/ Belägringen av Leningrad

Helvi skriver om den svåra vintern 1942 då familjen överlevde på hö och torv. Man kokade höet, torkade det i ugn och gräddade sedan det finsmulade höet till något slag av kokor som gick att äta. Hon skriver att de yngsta barnen var så svaga att de inte orkade gå upp ur sina sängar för att äta.

Mirakulöst nog överlevde hela familjen.

Läget förbättrades när min mor fick jobba i tyskarnas kantin och mormor Maria tog hand om deras tvätt. Helvi fick med sig potatisskal som Maria torkade i ugnen, malde och bakade till bröd. Ibland kunde Helvi få ett helt bröd, någon gång fick hon en kanna olja.

Evakueringen ett sätt att skapa lebensraum för tyskarna

År 1943 rådde desperat brist på arbetskraft i Finland. Så gott som alla arbetsföra män befann sig på fronten och det var osäkert hur man skulle kunna bärga skörden.

I de tyska planerna hägrade ett Ingermanland införlivat i det tyska riket. Evakueringen skulle också skapa lebensraum för tysk inflyttning.

Länge odlades myten om att det skulle ha handlat om en humanitär operation för att rädda ett finskt brödrafolk undan krigets härjningar, men som jag konstaterat ovan handlade det om helt krassa orsaker.

I sin doktorsavhandling vederlade historikern Pekka Nevalainen slutgiltigt myten om de humanitära skälen till evakueringen.

Nevalainens avhandling utgavs också som bok. I Inkeriläinen siirtoväki Suomessa 1940-luvulla (Otava 1990) ger han en utmärkt analys och sammanfattning av vad som hände och bakgrunden till processen.

Pekka Nevalainens bok "Inkeriläinen siirtoväki Suomessa 1940-luvulla".
Pekka Nevalainens bok "Inkeriläinen siirtoväki Suomessa 1940-luvulla". Bild: YLE/Marit Lindqvist ingermanlänningar,Ingermanland,fortsättningskriget,andra världskriget,flyktingar

Nevalainen skriver att Himmler i januari 1943 slog fast att Ingermanland på tjugo år skulle förtyskas fullständigt som Ostsiedlungsraum och underställas Reichsführer-SS och bosättas med SS-medlemmar och försvarsbönder, Wehrbauern. Sammanlagt skulle 350 700 tyskar förflyttas till denna del av imperiet.

Som Nevalainen skriver är det i skenet av detta inte underligt att Reichsführer-SS förhöll sig positivt till att evakuera ingermanländarna – ur vägen för tyskarna.

För Tysklands del var drivkraften till evakueringen också det svåra försörjningsläget.

Ingermanlänningar ombord på fartyg våren 1943.
Ingermanländska flyktingar på väg till Finland år 1943. Ingermanlänningar ombord på fartyg våren 1943. Bild: Krigsarkivet/Eino Itänen flyktingar,ingermanlänningar,fortsättningskriget

Just vintern 1942, som min mor skrev om, var livsmedelsläget akut i delar av Ingermanland, och enligt Nevalainen rådde i praktiken svält i en rad byar.

Den kommission som år 1942 utredde en evakuering uppskattade att 6 000 av 60 000 ingermanländare befann sig i hungersnöd.

Mor Helvis berättelse om att äta hö och potatisskal bekräftar den bilden.

Drömmen om Storfinland

Beslutet om evakueringen togs alltså i början av år 1943, men Nevalainen visar att sonderingar pågick redan år 1941 och att initiativet främst var tyskt.

Det fanns ändå en aktiv grupp ingermanländare i exil i Finland. Kärnan av dessa bildade något man kallade Inkerin asiain hoitokunta, på svenska ungefär Förvaltningsnämnden för Ingermanlandsärenden, som bestod av åtta personer.

Bland medlemmarna fanns folkskolläraren Antti Hämäläinen, en av dem som flitigast dokumenterade ingermanländarnas liv på 1930-talet och flyttningen till Finland år 1943 med sin kamera. Hans stora samling finns deponerad i Riksarkivet. Parentetiskt kan jag ju nämna att han var min morfars kusin.

Ingermanländska flyktingbarn på fartyget "Suomi" 1943.
Några ingermanländska barn ombord på ångfartyget S/S Suomi. Fotografiet är taget av Antti Hämäläinen år 1943. Ingermanländska flyktingbarn på fartyget "Suomi" 1943. Bild: Museiverkets bildsamling/Antti Hämäläinen barn (åldersgrupper),ingermanlänningar,flyktingar

Pekka Nevalainen betecknar förvaltningsnämndens planer som tämligen vågade, “melkoisen rohkeita”. Hela Ingermanland skulle införlivas med Finland ända fram till Stolbovafredens gränser. Nämnden var ansatt av drömmen om ett Storfinland.

Får man tro Nevalainen förhöll sig regeringen inte helt avvisande till tanken – Ingermanland skulle utgöra en bra buffertzon i försvaret av landet.

De här högtflygande planerna skissade man på innan den tyska krigslyckan vände i Stalingrad, och redan innan det slutliga nederlaget i februari hade det länge rått tystnad om de storvulna planerna.

Men Tyskland drev aktivt på en förflyttning som enligt Nevalainen skulle förberedas utan att tillfråga de berörda.

SS-Brigadeführer Stahlecker som besökte Helsingfors i januari 1942 slog fast att frågan var till de grad politisk att man inte ville berätta om planerna för ingermanländarna och “därmed väcka förhoppningar och kanske motstånd”.

Brist på arbetskraft bäddade för folkförflyttning

Tanken på Ingermanland som en del av ett framtida Storfinland framstod alltså inte som helt attraktiv. Men också en folkförflyttning framstod ännu år 1942 som problematisk.

Regeringen ville, likt somliga i dagens flyktingdiskussion,“lösa problemet på plats” och lämna Ingermanlandsproblemet på andra sidan Finska viken.

Med tanke på Finlands usla försörjningsläge och transportsvårigheter ansågs förflyttningen omöjlig.

Och – här har min mor satt frågetecken i marginalen på Nevalainens bok – på grund av ”ingermanländarnas motsträvighet och eventuella kommunistsympatier”.

Ingermanlänningar som evakuerades till Finland under kriget ombord på fartyget Suomi.
Ingermanländska flyktingar ombord på ångfartyget S/S Suomi år 1943. Ingermanlänningar som evakuerades till Finland under kriget ombord på fartyget Suomi. Bild: Museiverkets bildsamling/Antti Hämäläinen ingermanlänningar,krig

Ändå samverkade flera faktorer till att de tyska påstötarna och exilingermanländarnas aktivitet fick fröet att gro och beslutsfattarnas syn att vända.

Nevalainen beskriver ändå stigen till att Finland till slut tog beslutet om en förflyttning som lång och krokig.

Det fanns, skriver Nevalainen, en beställning på en folkförflyttning. Bristen på arbetskraft var akut. I början av år 1943 beräknades underskottet på arbetskraft till 250 000 man.

“En vilja att erbjuda hjälp i frändefolksanda var ett underordnat motiv, men en ypperlig kuliss”, skriver Nevalainen som rentav landar i en analys där han ifrågasätter huruvida Finland alls vidtagit några åtgärder om sysselsättningsläget varit bättre.

Med ett bättre sysselsättningsläge vintern 1943 hade jag alltså kanske inte funnits till!

Från Estland över Finska viken till Hangö

Efter en process som inte riktigt ryms med i den här betraktelsen kom förflyttningarna i gång i mars 1943.

Det handlade om en invecklad logistik och en stor apparat som gick via uppsamlingsläger i Estland, sjötransport över Finska viken och nya läger på den finska sidan.

De första ingermanländarna kom den 29 mars från lägret i estniska Klooga.

302 migranter embarkerade ångfartyget “Aranda” i Paldiski för en resa till lägret i Hangö – som också min mor och hennes familj mellanlandade i i september samma år.

Ingermanländska flyktingar ombord på ångfartyget "Primula" anländer till Hangö 18.6.1944.
Ingermanländska flyktingar ombord på ångfartyget "Primula" anländer till Hangö 18.6.1944. Ingermanländska flyktingar ombord på ångfartyget "Primula" anländer till Hangö 18.6.1944. Bild: Krigsarkivet/Sundström ingermanlänningar,fartyg,flyktingar,Hangö

Hur kändes det att lämna hembyn?

Helvi skriver att flytten givetvis sved, men att det under en kort tid hänt så mycket att hon blivit avtrubbad. Det viktiga var att komma i säkerhet undan den annalkande fronten.

Den insikten var klok. Kiippas evakuerades i september 1943, och i januari 1944 bröts belägringen efter fruktansvärda strider där familjen levt bara några månader tidigare.

Min mor blickade – som jag minns det – tillbaka med blandade känslor: å ena sidan en enorm lättnad över att ha kommit i säkerhet och att inte tvingats till fortsatt liv under Sovjetoket, å andra sidan flyktingens eviga längtan hem och nostalgin över de lyckliga minnen hon hade från sin barndom.

Transporterna fortsatte sedan med två-tre dagars mellanrum och pågick med flera fartyg in på år 1944.

Ingermanlänningar i Hangö i november 1943.
Ingermanländare som anlänt till Hangö i november 1943. Ingermanlänningar i Hangö i november 1943. Bild: Krigsarkivet/Eino Itänen ingermanlänningar,fortsättningskriget,Hangö

Hösten 1943 framstod det allt klarare att den tyska krigslyckan vänt och att läget i Ingermanland blivit ohållbart. Förflyttningarna, som fram till detta varit frivilliga, förvandlades till en evakuering som skulle tömma området på dess finska befolkning.

I början av år 1944 var operationen genomförd, sammanlagt 63 205 ingermanländare, av dem drygt 2 000 från Tyskland, hade förflyttats till Finland.

Trafiken gick hela tiden över Hangö, men detta läger var bara en anläggning från vilken man slussades vidare till andra läger innan man kom ut i det avsedda arbetslivet.

Krav på att alla Sovjetmedborgare skulle skickas tillbaka

Vi befinner oss alltså i början av år 1944 då slutet börjar skymta på andra världskriget, dagen D står för dörren om bara något halvår – och också fortsättningskriget närmar sig sitt slut.

Detta vet varken beslutsfattarna i Finland, Tyskland eller ingermanländarna någonting om.

Strax efter ankomsten började ingermanländarna spridas över landet och placeras i arbetslivet, främst inom jordbruksnäringen.

Ingermanlänningar i skördearbete i Vehmersalmi under fortsättningskriget.
Ingermanländare i skördearbete i Vehmersalmi under fortsättningskriget. Ingermanlänningar i skördearbete i Vehmersalmi under fortsättningskriget. Bild: Museiverkets bildsamling/CC BY 4.0 skördearbete,ingermanlänningar,fortsättningskriget,Vehmersalmi

De evakuerade placeras familjevis och helst i lite större koncentrationer, så att det fanns kommuner som tog emot flera ingermanländare och andra som stod utanför maskineriet.

Bland de kommuner som stod utanför fanns – i alla fall till en början – de finlandssvenska orterna vid kusten.

Myndigheterna ville i första hand placera de evakuerade i en finsk miljö. Dessutom ska SFP:s inrikesminister Leo Ehrnrooth ha låtit förstå att en utplacering i svenska orter “inte var önskvärd”.

De evakuerade hann vara med om en vårsådd, en höstskörd och ytterligare en vårsådd innan det började osa katt – igen.

Vihtori och Maria Kirjanen från Ingermanland på gården Hännilä i Hiitola under fortsättningskriget.
Vihtori och Maria Kirjanen från Ingermanland på gården Hännilä i Hiitola under fortsättningskriget. Vihtori och Maria Kirjanen från Ingermanland på gården Hännilä i Hiitola under fortsättningskriget. Bild: Krigsarkivet ingermanlänningar,flyktingar

Med vapenstilleståndet och fredsavtalet i september 1944 kom också kravet på att alla Sovjetmedborgare skulle återbördas till sitt hemland.

Eller borde jag skriva “hemland”? Många av ingermanländarna hann finna sig tillrätta och rentav rota sig under de närmare två år som det tog tills det sista tåget gick över östgränsen.

Kravet på att Sovjetmedborgare skulle överlämnas stadgades i artikel 10 i mellanfredsavtalet som undertecknades den 19 september 1944.

I artikeln stadgas inledningsvis:

“Finland förbinder sig att ofördröjligen till de Allierades (Rådsunionens) Högsta Krigsledning utlämna alla nu i dess hand befintliga krigsfångar från Rådsunionen och de Allierade makterna samt likaså internerade och med våld till Finland överförda medborgare i Rådsunionen och de Allierade staterna, för att återbördas till sitt hemland.”

Resten av artikeln handlar om praktikaliteter från utlämnandet samt en kort formulering om motsvarande överföring av finska krigsfångar och internerade personer “på de Allierade Nationernas område.”

I artikeln talas alltså uttryckligen om krigsfångar och personer som överförts till Finland “med våld”.

Med en godvillig läsning av artikeln skulle den inte omfatta de evakuerade ingermanländarna.

Merparten av ingermanländarna lämnade Finland efter krigsslutet

Pekka Nevalainen tecknar en komplex bild av alla de faktorer som ledde till att en så stor del av de 63 000 – siffran varierar mellan 55 000 och 57 000, men den förstnämnda torde vara närmast sanningen – valde eller “valde” att utlämnas från Finland.

Till en del fanns det naturligtvis de som på riktigt frivilligt valde att åka hem, och Nevalainen avvisar också bestämt uppfattningen om en brutal tvångsförflyttning med ett massivt polispådrag.

Verkligheten handlade om en blandning av övernitiska lokala tjänstemän, en överförsiktig tolkning av artikeln för att för säkerhets skull göra som Kreml “egentligen” ville och försåtlig propaganda som utmålade en lugn och säker retur till hembyn.

En åker i Narvusi, Ingermanland år 1938.
Åkerlandskap i Ingermanland. En åker i Narvusi, Ingermanland år 1938. Bild: Museiverket/Lauri Laiho Åker,fågelskrämmor,Ingermanland

Men det finns drag av förföljelser och underdånighet i de finländska myndigheternas agerande.

Bland annat gjorde dåvarande säkerhetspolisen Valpo upp listor över de evakuerade. Och min mor har också vittnat om att polisen så sent som olympiaåret 1952, då allt redan borde ha lagts till handlingarna, gjorde eftersök på ingermanländare som inte hörsammat inbjudan om den “frivilliga hemresan”.

Sedan fanns det också “pålitligt fosterländska” krafter inom polisen. Min mor har berättat om hur hon blev varnad och uppmanad att hålla sig undan då Åbopolisen lade sina nät för att tubba ingermanländare att lämna landet.

Utlämningen skedde under stor tystnad

Återkomsten till Sovjetunionen blev inte en snabb retur till hemknutarna. Ingermanländarna tvångsplacerades på avlägsna orter i det stora Sovjetväldet – men det handlade ändå inte, som man velat framställa det, om någon massförvisnng till Sibirien.

Man vet rätt lite om de utlämnades öden. Men de som varit i finsk eller tysk sold straffades förmodligen strängt, och vi vet att många krigsfångar råkade mycket illa ut.

Jag kan bara föreställa mig vad min mor och hennes familj hade kunnat råka ut för om de inte valt att stanna kvar i Finland och lyckats hålla sig undan när jakten på ingermanländare pågick. De hade ju arbetat för tyskarna vid belägringen.

Först år 1957 kunde de som överlevt återvända till de trakter de lämnat vid evakueringen.

Gräns i Narvusi, Ingermanland år 1938.
Gräns i Narvusi, Ingermanland år 1938. Bild: Museiverket/Lauri Laiho gräns,taggtråd,Ingermanland

En stor del av hela operationen skedde under största möjliga tystnad.

En så omfattande förflyttning kan naturligtvis inte ske obemärkt, men myndigheterna höll hela tiden låg profil och i efterkrigstidens politiska klimat var det inte heller opportunt med någon medieuppmärksamhet lik den som baltutlämningen orsakade i Sverige.

Överlag var evakueringen och utlämnandet ett kapitel som man i praktiken teg om ända fram till slutet av åttiotalet.

En del av skulden återbetald

Stalins utrensningar och svälten på 1930-talet decimerade Ingermanland på tiotusentals människor.

Belägringen drabbade också ingermanländarna svårt, och många var de ingermanländare som inte var vid liv då hembyarna öppnades för inflyttning år 1957.

Ingermanländska barn leker på flyktingcentret i Oitti år 1943.
Ingermanländska barn leker på flyktingcentret i Oitti år 1943. Ingermanländska barn leker på flyktingcentret i Oitti år 1943. Bild: Museiverkets bildsamling/Toini-Inkeri Kaukonen ingermanlänningar,flyktingar,fortsättningskriget

Men trots en stor rysk inflyttning levde ändå ingermanländskheten kvar fram till Sovjetunionens sönderfall.

Den tragiska paradoxen är att dödsstöten kom med en humanitär gest av president Mauno Koivisto som på sitt sätt skulle komma att släta över Finlands agerande på 1940-talet.

Våren 1990 slog Koivisto fast att ingermanländare bör kunna betraktas som återflyttare.

Sedan dess har omkring 25 000 ingermanländare fått finländskt medborgarskap.

En del av den finländska skulden är återbetald. Samtidigt har flyttningsrörelsen inneburit att Ingermanland i praktiken dränerats på ingermanländare och numera är så gott som helt ryskt.

Ingermanländska flyktingar på väg till Finland år 1943.
Ingermanländska flyktingar på väg till Finland år 1943. Ingermanländska flyktingar på väg till Finland år 1943. Bild: Krigsarkivet ingermanlänningar,flyktingar,fortsättningskriget,andra världskriget

Hade historien kunnat ha en annan gång?

Det är svårt att se hur Finland hade kunnat stå emot artikel 10 i mellanfredsavtalet, men medgörligheten i läsningen av artikeln känns efteråt pinsam. Det hade funnits alla möjligheter att tolka avtalet bokstavligt som att enbart handla om krigsfångar och motsvarande.

Den stora skammen handlar ändå om hur Finland i VSB- och finlandiseringsanda så länge teg om hela episoden.

De fyrtio åren av tystnad är ett dystert kapitel i vår historia.

Text: Henrik Othman, journalist

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje