Hoppa till huvudinnehåll

Teaterklassikerna försvinner från de finlandssvenska scenerna - vill publiken inte längre se en Shakespeare, Tjechov, Strindberg?

Foto från En midsommarnattsdröm
Senast Svenska Teatern satte upp en klassiker var 2012; Shakespeares En midsommarnattsdröm. Foto från En midsommarnattsdröm Bild: Cata Portin Svenska Teatern,En midsommarnattsdröm

När har någon senast sett en Shakespeare eller Tjechov eller Strindberg på en finlandssvensk proffsteaterscen? Svaret lyder ”för länge sedan”, för idag spelas det färre klassiker än någonsin i Svenskfinland. Varför är det så? Och varför väljer unga amatörer nu ändå att spela just klassiker?

Statistiken talar sitt tydliga språk.

Tittar man på de finlandssvenska repertoarerna från 1975 är trenden tydlig. För varje decennium har proffsteatrarna satt upp färre och färre klassiker. Under andra halvan av 70-talet spelades i genomsnitt fyra klassiker per år, på 2010-talet är vi nere i en klassiker per år. I hela Svenskfinland.

Är det så att den finlandssvenska teaterpubliken inte är intresserad av klassikerna, som det så ofta sägs? Är det så att finsk teater har en helt annan relation till klassikerna? Kunde majoriteten av klassikerna egentligen glömmas bort, eftersom deras kvinnobild är så inskränkt?

Om man gräver lite djupare, verkar det som om alla frågor kunde besvaras med ett ”ja och nej”.

Men innan vi går in på svaren, ska vi förflytta oss till en nattklubb-scen i Åbo.

Studentteater som gör Shakespeares Hamlet

En kväll med två dagar till en utsåld premiär. Studentteatern i Åbo förbereder sig för genrep av sin Hamlet, och tio personer poserar på scenen.

Hamlet-ensemblen från Studentteatern i Åbo.
Några minuter till genrep: I bakre raden Valter Östberg, Anni Vaenerberg, Petra Bussman, Simona Roth och Josefina Rasinkangas. Främre raden från vänster: Karolina Rasinkangas, Annika Tuomi, Elisabeth Diljaj och Rose-Marie Wilson. Längst framme sitter Hamlet, Svante Lindholm. Hamlet-ensemblen från Studentteatern i Åbo. Bild: Jytte Holtegaard Andersen. Hamlet

Det är samma nerviga förväntansfulla backstage-stämning som inför vilken teaterkväll som helst, men för mig känns det lite speciellt. Min bild är ju att klassiker inte upplevs som intressanta idag, speciellt bland en yngre generation som är van vid ett mycket snabbare berättande än vad klassikerna bjuder på.

Och ändå är det just en 400 år gammal text som man valt att ta tag i, för en publik som i första hand är just ung. Liksom teaterlinjen vid Västra Nylands Folkhögskola som sätter upp ett paket med över 100 år gamla Strindbergpjäser på Tryckeriteatern.

- Vi spelar klassiker för att de erbjuder bra material, det är ju därför de blivit klassiker, konstaterar teaterlinjens lärare Tom Lindblom, och tillägger att det är viktigt att introducera dem för en ny generation som kan ha fördomar gentemot dem men sedan snabbt märker att de är hur dagsaktuella som helst.

"Ämnen som aldrig kommer att dö ut"

Att Studentteatern i Åbo valt att gå emot strömmen, har också en praktisk orsak.

- I höstas satte vår styrelse ihop en enkät för att få en bild av vad Åbostuderande vill se eller arbeta med, berättar teaterns ordförande Elisabeth Diljaj.

- Kring 40 personer svarade, och det visade sig att klassiker var det mest efterlängtade.

Hon medger att resultatet var en överraskning för henne, men det att man nu sätter upp Hamlet har gjort att man lyckats locka en ovanligt stor ensemble till produktionen.

- Man hör ju folk säga att teatern måste förnyas och att det inte lockar om det är gammalt, konstaterar teaterns Annika Tuomi. Men vi har märkt nu att det lockar. Varje klassiker som sätts upp är ju ändå en ny tolkning.

Och vad är det då som lockar? Petra Bussman sammanfattar det som antagligen väldigt många tänker:

- Jag tycker Hamlet tar upp saker i samhället som är väldigt aktuella, maktspel och politik och frågor om identitet, och det är ämnen som aldrig kommer att dö ut.

Det konstaterar också regissören Paavo Westerberg, Finlands mesta klassikerregissör för tillfället, aktuell med en Hamlet på Åbo Stadsteater och en ständigt utsåld Tre Systrar på finska Nationalteatern.

- De är värda att spela för att de helt enkelt är bra historier. Författarna har lyckats beskriva världen och människan så precist att det är bra att samlas kring de historierna, om och om igen.

Ändå ser de finlandssvenska institutionsteatrarna klassikerna som problematiska, så problematiska att man väldigt sällan spelar dem.

Vill publiken inte ha klassiker?

Många förklarar det med att publiken inte vill ha klassiker, ett påstående som upprepas så många gånger att det idag tas som en sanning.

Kollar man 00-talets publiksiffror, håller den förklaringen ändå inte. Klassiker verka inte dra speciellt mycket mindre publik än andra talpjäser. Och då svenska yle i höstas skrev om publikbristen i Helsingfors, var det flera i kommentarsfältet som efterlyste just klassiker.

Och vad är en klassiker?

Enligt Nationalencyklopedin definieras en klassiker som ”verk med allmänt erkänt bestående värde”. Det är alltså ett verk som under en lång period ansetts vara betydelsefullt – vad gäller teater handlar det framför allt om antika verk av namn som Euripides, Aischylos och Sofokles, 1600-talets Shakespeare och Molière, samt 1800-talets / tidiga 1900-talets Tjechov, Strindberg och Ibsen. Framför allt i Sverige har man under de senaste åren jobbat med att återupptäcka klassiker skrivna också av kvinnliga dramatiker.

Marit Berndtson, våren 2017.
Marit Berndtson. Marit Berndtson, våren 2017. Bild: YLE / Jessica Morney Wasa teater,marit berndtson

Wasa Teaters administrativa chef Marit Berndtson har ett över 20-årigt perspektiv på repertoarer och publiktillströmning, och bekräftar att det som gäller för klassiker också gäller för andra talpjäser.

- Vissa uppsättningar går bra och andra går inte så bra, det finns ingen allmän regel för hur en klassiker går. Det är som med vilken talpjäs som helst, att de kräver en ingång som fungerar.

- Klassiker är ju klassiker av en orsak, men du måste ändå kunna förmedla innehållet till dagens publik för att den ska intressera.

Stora ensembler och bristen på affischnamn som problem

Att pjäsklassiker spelas så sällan idag på svenska, har att göra med ett större orsakspaket.

Många klassiker kräver stora ensembler – nu aktuella finska Tjechovuppsättningar i Helsingfors spelas med över tio skådespelare i ensemblen. De är därför mycket dyrare att producera än en modern pjäs med 3-4 roller, och skulle behöva större publiksiffror för att gå ihop ekonomiskt.

Att en Tre Systrar på Nationalteatern säljer närmare 700 biljetter till varje föreställning, kanske också kan förklaras med att ensemblen består av mycket bekanta skådespelare?

- Absolut, svarar Lilla Teaterns chef Marina Meinander.

- Och det är ett problem på finlandssvenskt håll. Vi har alldeles tillräckligt med kvalitet, men vi saknar de där affischnamnen som behövs för att locka den breda publiken.

Det som höjer tröskeln ytterligare är att gamla texter kräver moderna tolkningar, det som Marit Berndtson var inne på. En vision som kan överföra en 100 eller 400 eller 2000 år gammal text till 2000-talet.

- En förutsättning för att det ska vara någon idé med att sätta upp en klassiker, konstaterar Marina Meinander, är att man har en regissör med en stark vilja och en spännande vision. Att spela en klassiker bara för klassikerns skull är ointressant, men en stark vision som gör mej intresserad gör det motiverat att satsa.

Svenska Teaters dramaturg Ann-Luise Bertell är inne på samma linje.

Ann-Luise Bertell och Marina Meinander, 2018.
Ann-Luise Bertell och Marina Meinander. Ann-Luise Bertell och Marina Meinander, 2018. Bild: YLE / Tomas Jansson Ann-Luise Bertell,Marina Meinander

- Klassikerna betraktas som svåra idag, för många känns de som föråldrat material nu när publiken är så van vid snabbare berättartempo.

- Samtidigt finns det ju så mycket om livet och kärleken i dem, om sorg och död och människors väsen, det är ju därför de har överlevt. Men för att få dem aktuella kräver de bearbetning, och en stark vision.

Föråldrad kvinnobild – problem eller möjlighet?

En färsk facebookdiskussion kring temat lyfte fram ytterligare ett problem – klassikernas föråldrade och inskränkta kvinnobild.

Åbostudentteaterns Annika Tuomi förstår tanken, men ser det inte som en orsak att inte spela klassikerna.

- Jag har nog funderat på det, jag har studerat en hel del genusvetenskap så det är bekanta tankegångar. Men man kan läsa en klassiker på olika sätt, man kan göra uppror mot Strindberg och Shakespeare, det handlar om hur man förverkligar pjäsen.

- Det som verkligen betyder något är innehållet, och när det gäller de bästa klassikerna så går det liksom förbi könsrollerna, tillägger Ann-Luise Bertell.

- Man måste förstås förhålla sig till klassikernas kvinnobilder, sådär som vad man ska göra av Ofelia i Hamlet. Men kärnan är nog spelbar ändå.

Det finns det också gott om exempel på runtom i världen.

I Sverige har Anna Pettersson, chefen för Strindbergs Intima Teater, ofta kritiserat föråldrade kvinnobilder inom teatern. Men istället för att undvika klassiker har hon gått i debatt med dem, i sin repertoar blandar hon nu nytolkande Strindberguppsättningar med en pjäs av Victoria Benedictsson och en om Strindberg-frun Frida Uhl.

Är Svenskfinland annorlunda än finska teaterFinland?

Hur som helst; idag spelas det färre klassiker än någonsin tidigare i Svenskfinland. Vad är det som är så komplicerat just här? I Sverige spelas de flitigt, och det känns som om också de finska scenerna spelade klassiker förhållandevis ofta. Eller?

Erik Söderblom, ny chef för Esbo stadsteater, poserar framför Mediahuset.
Erik Söderblom. Erik Söderblom, ny chef för Esbo stadsteater, poserar framför Mediahuset. Bild: Yle / Kristian Svensson Erik Söderblom,esbo stadsteater

Esbo stadsteaters chef Erik Söderblom har erfarenhet av klassikerregier både på finska och på svenska, men då jag frågar honom vad det kan bero på att man på finskt håll gör så mycket fler klassiker – då slår han hål på påståendet.

Ännu en myt, alltså?

- Det är Nationalteaterns repertoar som får oss att tycka att det spelas mycket klassiker på finska, men annars tycker jag inte alls att de spelas så ofta. Ja, våra egna klassiker förstås, Maria Jotuni och Minna Canth, men jag ser inte så mycket Strindberg eller Shakespeare på finska scener heller.

Nationalteatern har regelbundet klassiker på repertoaren. Shakespeare, Molière, och förstås Tjechov. Under 2010-talet har man redan hunnit med tre Tjechov-pjäser, ytterligare en (Måsen) är på kommande inom kort. Och här har man inte behövt bekymra sig över publikbortfall.

Kolme sisarta kontillaan maassa tuijottamassa eteensä, rooleissa Marja Salo, Emmi Parviainen ja Elena Leeve. Taustalla upseerit Soljonyi (Samuli Niittymäki) ja Tuzenbach (Olavi Uusivirta).
Nationalteaterns Tre systrar, med Marja Salo, Emmi Parviainen och Elena Leeve som systrarna. Kolme sisarta kontillaan maassa tuijottamassa eteensä, rooleissa Marja Salo, Emmi Parviainen ja Elena Leeve. Taustalla upseerit Soljonyi (Samuli Niittymäki) ja Tuzenbach (Olavi Uusivirta). Bild: Tuomo Manninen Tre systrar,Finlands nationalteater

Kanske har det med en tradition att göra? Att just Nationalteaterns publik har en levande relation till klassikerna, och därför inte tycker de är främmande?

Varför ska man bry sig om klassiker?

Återstår frågan; Då det finns så mycket nyskrivet som man kan spela, och musikteater, och komedier. Varför ska man då bekymra sig om klassikerna?

- Om de inte spelas förlorar man en gemensam referensram som sedan blir svår att återetablera, konstaterar Erik Söderblom.

- Teater kan vara en kulturell förankring i ett större sammanhang, och klassikerna lyckas berätta stora historier som håller för generation efter generation.

I dagens värld som hotas av ett slags historielöshet, kunde klassikerna kanske fungera som ett motgift?

- Klassikerna behövs för att man inte ska tappa en relation till teaterns rötter, tillägger Ann-Luise Bertell. De innehåller ju så mycket kunskap om vad det är att vara människa, och det är väl något av teaterns uppgift, att kunna förmedla en sådan kunskap.

Det är som Shakespeares Hamlet konstaterar; ”skådespelarkonstens syfte (är) att hålla upp en spegel för naturen ... och att visa samtiden ett porträtt av dess väsen och gestalt”.

Klassikeruppsättningar fungerar som ett teaterns arkiv

Det finns kanske en idé med att bevara en relation till teaterns historia.

Alla konstformer behöver sitt arkiv, sägs det. Litteraturen har bibliotek, bildkonsten har museer, filmer och tv-serier finns bevarade och kan när som helst sändas på nytt. Det är bara scenkonsten som saknar ett levande arkiv.

Eller, också scenkonsten har ett arkiv – scenen. Men det förutsätter att klassikerna spelas, för att ständigt nya generationer ska kunna upprätthålla en relation till teaterns historia.

Scen ur Klockriketeaterns Morbror Vanja.
Jan Korander och Krista Kosonen i 2010-talets mest omtalade klassikeruppsättning i Svenskfinland, Klockriketeaterns Morbror Vanja från 2011. Scen ur Klockriketeaterns Morbror Vanja. Bild: Christoffer Allén Klockriketeatern

Då jag pratar med Ann-Luise Bertell och Marina Meinander, avslöjar de också en smula framtidsplaner; Både Lilla Teatern och Svenska Teatern har en klassikeruppsättning på kommande. Vad och när kan och vill man däremot inte ännu berätta.

Några enstaka satsningar kan för all del inte bryta trenden. Men med tanke på att Svenskis inte gjort en enda sedan 2012, eller att Åbo Svenska Teater bara gjort en under hela 2000-talet, och Lillan bara gjort två under samma tidsperiod, så kanske det ändå berättar något att några nya nu ligger på skissbordet.

Som Marina Meinander sammanfattar;

- Olika tider behöver olika saker. Jag tycker den här tiden skulle behöva de grekiska tragedierna. Och jag tror att vi inom loppet av fem år kommer att se både Shakespeare och Ibsen och någon grekisk tragedi på våra scener.

Hamlet-ensemblens ensemble inför gen repet. 2019.
Studentteatern i Åbo inför Hamlet-premiären. Regissören Anna Högström längst uppe till höger. Hamlet-ensemblens ensemble inför gen repet. 2019. Bild: YLE / Tomas Jansson

Studentteatern i Åbo spelar sin Hamlet fram till den 23e april. Tryckeriteatern firar sin premiär den 28e mars.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje