Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Yhtä matkaa – två lyskraftiga skådespelare i kamp med ett kråkbo till manus

Foto från Yhtä matkaa på Nationalteatern.
Puntti Valtonen och Seela Sella som tågresenärerna Asko och Aino i Yhtä matkaa. Foto från Yhtä matkaa på Nationalteatern. Bild: Johnny Korkman Finlands nationalteater,Puntti Valtonen,Seela Sella,Yhtä matkaa (pjäs)

När två främlingar möts på ett tåg är det förstås bäddat både för smärtsamma avslöjanden och oväntade vänskapsband. Men hur många stickspår kan man klämma in i en symbolisk tågresa egentligen? Turnépjäsen Yhtä matkaa är en utmaning till och med för de garvade scenrävarna Seela Sella och Puntti Valtonen.

Spelöppningen i Leena Tamminens pjäs är klassisk.

I ett tåg på väg norrut sitter en ensam man. När en okänd medresenär slår sig ned i hans närhet låtsas han ha ögon bara för sin datorskärm. Mannen signalerar med hela sin tillknäppta gestalt att han vill vara i fred.

Förgäves, förstås.

Nykomlingen med gladgul filthatt på skulten är inte bara sällskaplig. Hon är också osedvanligt rättfram och berättar snart med bärande stämma vad hon anser om alla skitviktiga kostymgubbar.

Gubbar som tror att världen går under om de släcker sina skärmar och beter sig som folk.

Själv är hon gammal nog för att kunna vara den tillknäpptas morsa men så full i liv och färgstarkt språkbruk att han snart får ge upp.

På den här tågresan ska det pratas.

Foto från Yhtä matkaa på Nationalteatern.
En kostymnisse och en pratglad filthattstant. På bilden Puntti Valtonen och Seela Sella. Foto från Yhtä matkaa på Nationalteatern. Bild: Johnny Korkman Finlands nationalteater,Puntti Valtonen,Seela Sella,Yhtä matkaa (pjäs)

Och när två människor med väsensskilda erfarenheter och åsikter öppnar sig för varandra växer naturligtvis inte bara förståelsen för den andra. Att tala med någon är också ett sätt att få perspektiv på sig själv.

Bakom käckheten i Seela Sellas rollgestalt och korrektheten i Puntti Valtonens skymtar snart både skuld- och mindervärdeskänslor fram, känslor som vuxit sig oproportionerligt stora för att de dittills ältats i tysthet.

Lite förutsägbart och klichéfyllt, javisst, men också igenkännbart. Och så långt också hanterbart.

Problemen uppstår i takt med att tågresan avslöjar sin sanna natur.

En märklig blandning av feelgood och Twin Peaks

Det kosmiska anslaget skymtar fram redan i den första scenbilden men det hinner vi kanske glömma under det komiska käbbel som följer.

Men ju oftare konduktören tittar in, desto klarare inser vi att den här tågresans slutdestination kanske inte är något Rovaniemi precis.

Safka Pekkonens konduktör är en bisarr figur med drag av såväl trickster som gud och varje gång han uppenbarar sig har något märkligt hänt.

Foto från Yhtä matkaa på Nationalteatern.
Två resenärer och en konduktör med märkliga nyheter. På bilden Seela Sella, Puntti Valtonen och Safka Pekkonen i Yhtä matkaa. Foto från Yhtä matkaa på Nationalteatern. Bild: Johnny Korkman Finlands nationalteater,Seela Sella,Puntti Valtonen,Eero Pekkonen,Yhtä matkaa (pjäs)

Oförklarliga elavbrott, översvämningar, stationer som passeras med lyckta dörrar och folkmassor som till varje pris vill in – i kupén växer hjärnspökena i takt med den klaustrofobiska stämningen. Vad är det för människor som vill åka med och vart är alla på väg egentligen?

Under den vardagliga nivån blottläggs snart en existentiell resa mot det stora okända, kantad av samtidens alla ödesfrågor.

Frågan är bara hur mycket en pjäs kan rymma. Urpremiären på Nationalteaterns stora scen avslöjar obarmhärtigt problemen med de olika nivåerna.

Passagerarna på tåget må famla i existentiellt mörker men Leena Tamminen har minsann försäkrat sig om att vi som åskådare ska fatta alla turer i allegorin. Manuset är övertydligt på gränsen till det plågsamma och dessutom knökfullt av stickspår och snusförnuftig köksbordspsykologi.

Och Kari Paukkunen drar sitt eget strå till stacken med ett regigrepp som korsklipper feelgood-drama med småskevt kuslig surrealism à la Twin Peaks.

Och då menar jag uttryckligen korsklipper, inte låter utmynna i.

Det senare hade kanske funkat. Den här berg-och-dal-banan gör det inte. Lika lite som ambitionen att kommentera via de insprängda musiknumren.

Foto från Yhtä matkaa på Nationalteatern.
Framme - men var? På bilden Seela Sella och Puntti Valtonen. Foto från Yhtä matkaa på Nationalteatern. Bild: Johnny Korkman Finlands nationalteater,Seela Sella,Puntti Valtonen,Yhtä matkaa (pjäs)

Ett samarbetsprojekt utan samarbete?

Personkemin mellan Seela Sella och Puntti Valtonen är det i och för sig inget fel på. Alla som någon gång sett Sella på scenen vet dessutom att hon förmodligen skulle kunna förvandla blotta högläsningen av en tågtidtabell till något stort.

Ju längre den här föreställningen lider börjar jag ändå tycka lite synd om skådespelarna. I virrvarret av registerbyten slinker också en del konstlade tonfall in.

Men de vet väl vad de har gett sig in på.

För Seela Sella är Yhtä matkaa rentav det femte samarbetsprojektet med paret Tamminen och Paukkunen. I likhet med de tidigare turnéföreställningarna är också den här producerad av Kulttuurikone, nu i samarbete med såväl Nationalteatern som Tampereen työväen teatteri.

Alla former av samarbete är förstås välkomna. Produktionerna lever längre och når ut till en större publik. I Helsingfors kommer Yhtä matkaa att spelas hela våren innan den drar vidare till Tammerfors. Men det hade knappast skadat om någon av de två teaterhusens egna dramaturger också hade involverats i processen.

Ett omdömesgillt ögonpar och några beslutsamma strykningar hade gjort det här kråkboet gott.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje