Hoppa till huvudinnehåll

Hon blev manusförfattare i en tid då filmbranschen tyckte att kvinnor bara kunde bli klippare – nu har Camilla Roos gjort sin första dokumentär

Camilla Roos poserar vid en gammal kamera på Bio Savoy i Mariehamn.
Manusförfattaren Camilla Roos skriver nu i bilder. Hennes första dokumentär heter "Skrothandlarn - min bror & hans gäng". Camilla Roos poserar vid en gammal kamera på Bio Savoy i Mariehamn. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad Camilla Roos

I över tjugo år har Camilla Roos skrivit egna manus och undervisat andra i hur man bygger upp en film. Men när hon skulle göra ett porträtt på sin bror vägrade verkligheten anpassa sig till planen.

Det är en ömsom nervös, ömsom lättad Camilla Roos som premiärvisar sin dokumentärfilm Skrothandlarn – min bror & hans gäng i samband med filmfestivalen Vera som ordnades i Mariehamn i mitten av mars.

Det har gått tio år sedan hon gjorde en tre minuters kortfilm om brorsan Stefan Norrlin och kände att hon gärna skulle vilja göra något mer av berättelsen om honom.

Stefan Norrlin i gul jacka och med skrot i bakgrunden.
Skrothandlarn själv. Stefan Norrlin är huvudperson i syrrans dokumentär. Stefan Norrlin i gul jacka och med skrot i bakgrunden. Bild: Redneck Production Yle Fem,dokumentärprogram,stefan norrlin

— Jag har varit fascinerad av att han jobbat med samma sak sedan han var i tjugoårsåldern och att han redan som barn visste vad han ville bli.

— På slöjden i skolan gjorde han en lastbil med texten ”Stefans skrot”, ler storasyster Camilla som själv inte alls var lika säker på vad hon skulle bli som vuxen.

Men hon visste att hon gillade film.

exteriören till Bio Savoy i Mariehamn
Biopremiär. Camilla Roos´ dokumentär premiärvisades på Bio Savoy i Mariehamn. exteriören till Bio Savoy i Mariehamn Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad Mariehamn,biograf,bio savoy

— Jag har alltid varit intresserad av berättelser och av att uttrycka mig visuellt, säger Roos som gått den långa vägen via studier i filmvetenskap till att lära sig praktiken vid Stockholms filmskola.

Viljan att stå bakom kameran fanns visserligen från början, men i mitten av 1980-talet tog filmbranschen inte direkt emot unga kvinnor med öppna armar.

— Jag gick på Finns folkhögskola och fick åka på studiebesök till Konstindustriella högskolan där en man guidade oss runt innan han avslutade med att säga: ”kvinnor kan bara bli en sak och det är klippare”.

Pang! Så lät det när den mentala dörren smällde igen framför Camilla Roos och hennes filmdrömmar.

— Det har varit en hög tröskel för mig som är född på 1960-talet att tro att jag kan göra film. Det var kanske därför jag valde att skriva, säger Roos som är glad över att läget för filmintresserade kvinnor förändrats sedan dess.

Huvudrollen
Huvudrollen, 2005, Utgående från en novell av Tove Jansson skrev Camilla Roos ett manus som regisserades av Klaus Härö. Huvudrollen Bild: Milja Laurila marina motaleff som frida

Om konsten att skriva film

När jag undrar vilka centrala råd Camilla Roos brukar ge sina studerande tvekar hon inte en sekund om vad som är viktigast.

— Intressanta karaktärer! Jag tycker att intressanta karaktärer är viktigare än strukturen och allt annat. Om en film är intrigdriven blir det inte lika mycket inlevelse i hur det går för karaktärerna.

— Och så brukar jag tjata om den första bilden. Det är den som sätter stämningen och tonen, konstaterar manusförfattaren som efter långt funderande valde att inleda sin dokumentär med en bild av en österbottnisk lada.

— Den säger genast var vi är, vilken miljö det handlar om och så får den också representera den ensamma entreprenören.

Blå himmel över en ensam lada.
En österbottnisk lada. Inte den som finns i filmen, men likväl en ensam lada. Blå himmel över en ensam lada. Bild: Yle/Kati Enkvist. äng

Den första bilden kunde hon välja och ett synopsis gick det också bra att skriva – men i övrigt är hon övertygad om att det inte går att skriva ett regelrätt manus för en dokumentär.

— En dokumentärfilmsprocess blir aldrig som man tänkt sig, Människor kanske är på dåligt humör den dag man skall filma. Eller så händer det något annat som påverkar processen.

— Efter jobbet med Skrothandlarn - min bror & hans gäng har jag en väldigt stor respekt för dokumentärfilmare, säger Roos vars bror visade sig vara en oväntat motvillig huvudrollsinnehavare.

Karaktären på tvären

Stefan som tidigt visste att han ville bli skrothandlare visade sig vara måttligt förtjust i att vända ut och in på sitt känsloliv inför kameran.

Han var stressad på jobbet, hela tiden mitt uppe i något telefonsamtal och även i övrigt råkade inspelningsperioden sammanfalla med en turbulent tid i hans liv.

Stefan Norrlin står och hänger på en hög däck och talar i telefon. En schäfer i förgrunden.
Mitt i livet. Det visade sig vara svårare än tänkt att filma en familjemedlem. Stefan Norrlin står och hänger på en hög däck och talar i telefon. En schäfer i förgrunden. Bild: Redneck Production Yle Fem,dokumentärprogram,Skrothandlarn - min bror & hans gäng

Camilla är påtagligt stolt över Stefan och det företag han byggt upp, men försöker inte dölja hur frustrerande det kunde vara att inte få ut samma sak framför kameran som ”off the record”.

Det fanns inte heller tillräckligt med tid för att hänga med arbetsteamet tills de inblandade inte längre märker att man finns där.

— Och som syster blandade jag kanske in mera känslor än jag gjort om det handlat om någon jag inte känner, funderar Roos som medger att hon ibland gick in i den bekymrade systerrollen när hon borde ha dragit på sig en stram regissörsattityd.

Men nu var det ett faktum att det hände mycket i Stefans liv under de nio dagar som filmandet pågick och i klippet förstod Camilla att hon måste överge sin ursprungliga idé och väva in hans motsträvighet i helheten.

En bild av Stefan Norrlin och en kollega stående på skrotupplaget.
Arbetsgemenskap. Stefans kolleger fick mera utrymme när chefen ville hålla låg profil. En bild av Stefan Norrlin och en kollega stående på skrotupplaget. Camilla Roos,Skrothandlarn - min bror & hans gäng

— När jag insåg att det inte håller att bygga enbart på det han berättar måste jag ge efter för behovet av en berättarröst… jag som hatar voice over, skrattar manusförfattaren som i samma veva märkte hur svårt det är att skriva den typen av text.

— Det gäller att inte skriva publiken alltför mycket på näsan eller bli pretentiös, säger Roos som av ekonomiska skäl fick stå för inläsningen själv.

— Jag skulle helst ha haft någon annan som berättarröst. En skådis är bättre på andning, pausering och allt det där, suckar Roos innan hon än en gång betonar hur denna erfarenhet ökat hennes uppskattning av och beundran inför dokumentärfilmare.

Mera fakta, mindre fiktion?

Så blir hur det nu då ”Skrothandlaren” väl är färdigt paketerad? Blir det fler dokumentärer – har Camilla Roos fått mersmak för verkligheten?

Camilla Roos och Stefan Norrlin på en fotostudiobild tillsammans med en schäfer.
Ur familjealbumet. Camilla Roos och Stefan Norrlin är inte biologiska syskon, men har vuxit upp i samma familj och delar intresset för hundar och gamla bilar. Camilla Roos och Stefan Norrlin på en fotostudiobild tillsammans med en schäfer. Bild: Gustaf Sandström Yle Fem,dokumentärprogram,8880 0093 374

— Det här har gjort mig inspirerad att göra fiktionsfilmsmanus igen. Vilket jag var lite trött på. Vilket var en av orsakerna till att jag ville göra en dokumentär och jobba konkret med bilder, ler Camilla som poängterar vikten av ekonomiska ramar som gör det möjligt att fokusera på en sak i taget.

— Nu vet jag hur jag skulle göra om det blir en nästa gång. Jag skulle vilja göra något om de flyktingkillar jag lärt känna i Sverige där jag numera bor.

— Jag har hört helt makalösa historier, säger Roos med hänvisning till ungdomar som varit på flykt i åratal och som när de fyller aderton trillar ner i det hål av ovisshet asylprocessen innebär.

Och nej, hon leker inte med tanken på att omvandla deras storyn till fiktion.

— Nej, i dessa fall överträffar verkligheten verkligen fiktionen, säger Camilla Roos som nu närmast väntar på att hennes bror skall se filmen hon gjort om honom.

— Jag hoppas han ser den till slut och inser vad den sist och slutligen handlar om. För det blev en film om syskonkärlek. Om hur viktig min bror har varit - och är - är för mig.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje