Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Miehiä ja poikia – den finländske mannen både pratar och gråter, men vad gör honom glad?

Filmplanschen till Miehiä ja poikia.
Män emellan. Joonas Berghäll fortsätter att föra de tysta männens talan. Filmplanschen till Miehiä ja poikia. Bild: Oktober Oy Joonas Berghäll,miehiä ja poikia

Det kan inte vara lätt att göra film om hur svårt det kan vara att vara man. Speciellt inte efter #metoo. Det finns liksom ingen beställning på den typen av tematik just nu. Eller finns det?

Dokumentaristen Joonas Berghäll slog igenom 2010 med Miesten vuoro - en dokumentär i vilken han lät olika män komma till tals i bastumiljö.

Efter den internationella uppföljaren Äidin toive (2015) återvänder han nu till männen med Miehiä ja poikia.

Denna avslutande del i trilogin om kärlek och jämlikhet inleder han med en bild av sig själv - sittande ensam på verandan utanför en röd stuga i skogen.

Joonas Berghälls gårdsplan i vårsolen.
Lugnet på landet. Men också ensamheten. Joonas Berghälls gårdsplan i vårsolen. Bild: Oktober Oy Joonas Berghäll,miehiä ja poikia

Vi får veta att han mist sin mor och att hans egen hälsa sviktar. Han jobbar för mycket, väger för mycket, stressar för mycket.

Och han är inte ensam om att må måttligt bra. Hela Finland verkar vara fullt av män som har det kämpigt. Med sig själva, i sina relationer och i relation till samhällets förväntningar på vad en man skall klara av.

Vad en man är. Och inte är.

Fäder och söner

En av de första berättelserna kretsar kring en man vars son mist livet i sviterna efter en alltför ansträngande militärövning.

Fysiken höll inte och kroppen gav upp. ”Pappa, det känns som om mitt huvud håller på att sprängas” säger Aki när han ringer för sista gången.

Det gör ont att se den gråtande pappan återkalla minnet av sin förlust. Och när Berghäll redogör för hur illa han själv for i milin känner man en fläkt av institutionaliserad manlighetshysteri.

En riktig man marrar inte över småsaker, det är bara losers som sjukskriver sig.

Vilken vekling viker sig för lite smärta?

Efter att Berghäll pressats till bristningsgränsen visade det sig att hans ryggrad var angripen av MS (multipel skleros) – det var därför det gjorde så ont.

Jonnas Berghäll promenerar på en strandpromenad utomlands.
Inte längre i armén. Regissören Joonas Berghäll spelar själv en central roll i filmen. Jonnas Berghäll promenerar på en strandpromenad utomlands. Bild: Oktober Oy Joonas Berghäll,miehiä ja poikia

Kan det vara så att grunden till mäns ovilja att be om hjälp cementeras i armén, frågar sig Berghäll och det är lätt att nicka i samförstånd.

Men i takt med att berättelserna blir fler är det något som börjar skava. Något i tonfallet skorrar plötsligt lite falskt.

Kan man krossa klichéer med klichéer?

Det finns mycket i Miehiä ja poikia som fungerar bra – formen är snygg och tempot behagligt. Man hinner lyssna och tänka.

Reflektera över de intressanta och gripande berättelser man får ta del av.

Problemet är bara att det småningom uppstår en konflikt mellan det som sägs och det som visas i bild. En konflikt som underminerar det underförstådda syftet – att komma åt destruktiva tankemönster och samhälleliga strukturer.

”Män får vara starka, inte hårda” står det på en skylt i ett skede av filmen och tanken är både vacker och god.

Lika ljuvt klingar orden från en tidigare hårt arbetande pappa som insett att inget jobb i världen kan tävla med lyckan i att finnas där för sina barn.

Att fysiskt finnas på plats när sonen vill krypa upp bredvid en för att sova en stund på armen. Eller dottern.

Men samtidigt som allt detta sägs visar man i bild finska män som gör exakt det som finska män förväntas göra när de är sig själva. Sitt sanna jag.

Då fiskar de. Eller jagar eller kör rally eller vandrar i Lappland. Det är idel höga furor, vida vidder och öppna hav.

En liten fiskebåt på ett stort, öppet hav.
Till havs. Fiskandet fyller en viktig roll både innehållsmässigt och visuellt. En liten fiskebåt på ett stort, öppet hav. Bild: Oktober Oy Joonas Berghäll,miehiä ja poikia

Och det är någonstans där storyn går vilse. Vad blir annorlunda om vi upprätthåller bilden av den finske mannen som en ensamvarg som trivs bäst i den tysta naturen?

Uppmuntrar det till ett verbaliserande av känslor? Skapar det grogrund för kommunikation?

Dubbelt slut

Om Berghälls män ofta lever upp till klichén av den finske mannen så kommer han med ett oväntat inlägg på slutet då vi möter jetset-ekonomen med ett förflutet som alkoholist.

Mannen som gjort just det man så ofta talar om – vandrat i pappas fotspår, upprepat faderns misstag i ett försök att döva det egna illamåendet.

En man med sin lille son vid handen på en somrig brygga.
Far och son. Alkoholismen får ett ansikte i filmens slutskede. En man med sin lille son vid handen på en somrig brygga. Bild: Oktober Oy Joonas Berghäll,miehiä ja poikia

Ju fullare dess bättre. Det är så finskt det kan bli.

Poängen är att mannen ifråga är finlandssvensk. Med ett adligt klingande namn.

Det må vara snubblande nära en schablon att det är en finlandssvensk som representerar pengar och en viss sorts livsstil, men å andra sidan bryter man den formaterade bilden av finländska män med alkoholproblem.

Och just därför fungerar det så bra.

Sedan är det en annan sak att regissören kort därefter drabbas av något slags manligt rus som får honom att skruva upp den bombastiska musiken och fyra av en rad bilder på klassiskt manliga män.

Män med manliga jobb. Män på vars breda axlar vårt lands trygghet vilar. Energiska brandmän, blåställsklädda arbetare och - som kronan på verket - ett gäng veteraner.

Ingen ler. Det tar på att vara man.

Men i det skedet har jag knäppt av de egna känslorna. Efter att ha insett att kvinnornas roll i den här historien är att agera frånvarande fruar eller mammor förstår jag nämligen att det här egentligen inte angår mig.

Att det här uppenbarligen är en angelägenhet män emellan.

Regissören Joonas Berghäll samtalar med en vän vid matbordet.
Om du berättar din story så berättar jag min - så länge du inte är kvinna. De får hålla till i någon annan film. Regissören Joonas Berghäll samtalar med en vän vid matbordet. Bild: Oktober Oy Joonas Berghäll

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje