Hoppa till huvudinnehåll

Välkommen till Galleri Donner!

Jörn Donners och Bitte Westerlunds hem är fyllda av konst - men de vägrar kalla sig konstsamlare

Bilden: Detalj ur ett verk av Willie Bester

Böcker och konst. Det är vad som präglar Jörn Donners och hans hustru Bitte Westerlunds hem. Men här upphöjs inte konsten. Den finns med, som en del av miljön helt enkelt. Hänger och står, på väggar och golv, hyllor och bord, likvärdig och utan åthävor, med mycket annat som hör till ett hem.

Målning av Susanne Gottberg i det Donnerska köket.
Foto:Teemu Koivisto

Köp och gåvor, minnen och spår. Men inte en medvetet uppbyggd samling. För konstsamlare, den titeln avsäger sig Jörn Donner med eftertryck.

Rätt så. Han uppfyller inget av kriterierna för den borna samlaren. Han har aldrig köpt konst i investeringssyfte. Han har inte köpt konst för att polera sin fasad eller höja sin kulturella status. Han har inte köpt konst för att göra sig gällande som konnässör i konstvärlden.

Han har inte ens köpt konst utifrån någon djupare kärlek till bildkonsten. Han har egentligen inte köpt konst av någon särskild orsak alls.

- Det har nu bara uppstått en samling, konstaterar han lakoniskt.

Rosa Liksom
Foto:Teemu Koivisto

Tillfälligheter

Det mesta i konstväg har landat hos Donner och Westerlund mer genom tillfälligheter än som uttryck för någon som helst medveten plan.

- De har nu bara råkat tilltala mig, svarar Donner på försöken att få veta mer om varför han fängslats av just detta verk, just denna konstnär.

- I bakgrunden finns ju ett visst intresse för konst. Och ett livslångt umgänge med konstnärer, och gallerister som till exempel Ilona Anhava, förtydligar han.

Där någonstans ligger en del av förklaringen till att paret omger sig med arbeten av bland andra Timo Sarpaneva, Kimmo Kaivanto, Kain Tapper, Ahti och Maija Lavonen, Mauno Hartman - ur en äldre konstnärs- och vänkrets.

Rosa Liksom, Chris af Enehjelm, Stefan Lindfors, Susanne Gottberg, Silja Rantanen, Nanna Susi, Marika Mäkelä, Leena Luostarinen, Markku Kolehmainen, Jan Kenneth Weckman, bland andra, vittnar om ett umgänge även med en yngre konstnärsgeneration.

Ibland, och antagligen rätt ofta, har både Jörn och Bitte stödköpt konst. Skaffat verk av konstnärsvänner som behövt sälja för att kunna leva.

Ahti Lavonen
Foto:Teemu Koivisto

- På 60-talet var jag medlem, och en tid ordförande, för konstnärsgruppen Kiila (http://kiila.eu/) och blev där god vän med Ahti Lavonen. Han var alltid pank så jag köpte tavlor av honom, då och om jag mot förmodan hade pengar.

Många verk har Donner också fått i gåva av konstnärerna själva. Som ryan, design Timo Sarpaneva, från 1960-talet. Den har hängt med sedan dess och flyttat mellan många hem. Då Donners semesterby i Gustavs kapsejsade på 70-talet och han förlorade snart sagt allt, var det Sarpanevaryan han rullade in sig i till natten.

Anbud har getts för ryan, unik som den är.

- Men den säljer vi inte. Den är en del av vårt hem, säger Bitte.

En Timo Sarpaneva-matta
Foto:Teemu Koivisto

Möten

Den sannaste beskrivningen av Jörn Donners konstsamling är kanske att se den som spår ur hans liv. Spår och minnen.

Detalj ur Pepe Dámasos verk
Foto:Teemu Koivisto

- Den köpte jag 1963 av en kanarisk konstnär, Pepé Damaso´ då Harriet Andersson och jag semestrade där nere. Pepé blev senare känd. Den är målad med lavasand och är rätt bra tycker jag. Det har varit tal om att låna ut tavlan till utställningar, men den hänger nu här. Det är också tillfälligheter.

John Olsen tavla
Detalj ur John Olsen tavla John Olsen tavla Bild: Teemu Koivisto Donner,John Olsen

- John Olsen, australier med norskt påbrå. Också ett tidigt köp från en resa. Den köpte jag 1966, jag lärde känna honom när jag var i Melbourne.

Willie Bester
Foto:Teemu Koivisto

- Willie Bester, en sydafrikansk Townshipkille, blev vi bekanta med på en resa med Bitte och pojkarna. Bester gjorde konst av gamla föremål och vi köpte båda några tavlor av honom. Också han blev senare berömd och bland annat inbjuden till Venedig-biennalen.

Lenke Rothman
Foto:Teemu Koivisto

- Lenke Rothman, svensk-judisk konstnärinna som jag har flera verk av. Också en tillfällighet Jag gjorde en film som hette Tvärbalk som var basserad på hennes och hennes brors historia, de var Auschwitzbarn. På lägret satte man barnen att gå under en ribba, tvärbalk. De som inte nådde upp till ribban gasades ihjäl. De som var långa nog att nå ribban fick leva.

Lemke och hennes bror klarade sig, och överlevde Auschwitz tills kriget var slut. Sedan kom de till Sverige. Lemke är redan död, men hennes bror har jag fortfarande kontakt med.

Carl Fredrik Reuterswärds balkar
Carl Fredrik Reuterswärd / Tvärbalk Carl Fredrik Reuterswärds balkar Bild: Teemu Koivisto Donner,Carl Fredrik Reuterswärd

- Susanne Gottberg och jag har en lång historia. Jag köpte ett verk av Susanne från hennes debututställning på Forsblom, jag lär ha varit hennes första köpare. Och sen så hade vi sådana här gemensamma ”vispiläkauppor” ihop med henne och Tua Forsström. Vi var delägare i ett gårdshus i Ekenäs, men jag upptäckte nog att det var bättre att jag gör mig av med min andel och överlåter hela utrymmet till de här två damerna, så då fick jag lite tavlor som kompensation.

Också tillfälligheter.

Susanne Gottberg
Foto:Teemu Koivisto

Susanne Gottberg
Foto:Teemu Koivisto

Susanne Gottberg
Foto:Teemu Koivisto

Susanne Gottberg
Foto:Teemu Koivisto

Allt Jörn Donner köpt och fått står inte framme. Nya spår får ge plats för gamla.

- Vissa konstverk upphör att ha betydelse för mig. Man tröttnar på dem. Dem städar jag undan.

- Men vi har inte köpt konst för att inreda med konst, utan mera sen försökt hitta en plats åt dem. Det är inte alltid så lätt att vi har för många och de står nu lite här och där.

Isabel Cabral på Donners golv
Foto:Teemu Koivisto

Affärer

Ett fåtal gånger har Donner sålt.

Då Bitte och han skulle köpa en gemensam bostad byttes en ärvd målning av Maria Wiik ut mot kvadratmetrar i Kronohagen. Liksom ett verk med starkare koppling till Jörns personliga konstsmak.

”Någon gång” på 1980-talet - att inte bokföra datum, priser och platser för inköpen bekräftar också det; vi har inte att göra med en konstsamlare - tilltalades Donner av ett verk på pärmen till tidskriften Newsweek.

Verket Lenin Lived, Lenin Lives, Lenin Will Live (1982), målad av exilryssarna Komar & Melamid, drev via konsthistoriska referenser ohämmat med Leninkulten. Överjordiskt belyst på sitt podium, med dödens och förruttnelsens grönaktiga hy, framställdes den stora Ledaren som en grotesk relik av ett stort, politiskt misslyckande.

Målning av Komar & Meladid
Komar & Melamid Målning av Komar & Meladid Bild: Teemu Koivisto Donner,meladid

Donner spårade verket till New York och köpte det.

- Jag tyckte ju att han var galen! En så stor tavla och skeppa det över Atlanten, berättar Bitte.

Det skulle bli fler färder över Atlanten för Lenin. Efter en sväng till Los Angeles och hem igen lånade Donner ut den till en utställning på Guggenheimmuseet i New York.

När han väl fått hem Lenin från den färden, kontaktades han av en samlare i USA som ville köpa verket.

- Jag lyckades schackra om priset och fick en nätt summa.

Historien om den lyckade affären återger Donner med synbar glädje. Men då han får frågan om vad som tilltalade honom i verket rycker han på axlarna. Lika lite som konstsamlare vill han vara konstanalytiker. Eller filosof.

- Det som man tycker om det tycker man om. Så är det. Några stora känslomässiga upplevelser ger inte bildkonsten mig. Lika bra kan man gå ut och titta på fåglarna eller fiskarna, säger han, och tittar ut genom de stora fönstren som vetter mot skog och hav.

Jörn Donner
Jörn Donner Jörn Donner Bild: Teemu Koivisto Jörn Donner

Och fortsätter:

- Jag är dåligt på filosofi och filosofiska resonemang. Så är det. Det finns andra som kan det där bättre, fortsätter han och det blir uppenbart att det nu är hög tid att lämna frågorna kring konstens innersta väsen.

”De andra” som kan filosofera, kan vara Jörn Donner själv. I en presentation av konstnärinnan Isabella Cabrals utställning (Mariehamn 2012) skriver han så här:

Konst är att låta betraktaren se verkligheten på ett nytt och annorlunda sätt.

Arvegods

Av det Jörn Donner ärvde i konstväg från ett föräldrahem, som enligt honom inte var särskilt konstintresserat men ”hade väggar”, finns bara spillror kvar. Två av dem står på spiselkransen i Donners bibliotek på Norra Kajen; en liten gammaleuropeisk olja med blomstermotiv och en karikatyr, signerad Akseli Gallen-Kallela, föreställande farfar Otto Donner.

Ovanför skrivbordet hänger en duk som Mannerheim gav Otto Donner som souvenir från sin ritt genom Asien. Farmor Minette Donners akvareller möter man i en rätt så lyckad hängning på toaletten.

Spiselkransen, Norra kajen
Foto:Teemu Koivisto

I bokhyllan står en målning som det formligen lyser om; en ljushårig pojke med osannolikt vacker blå blick. Den föreställer Jörns pappa Kai, målad av Akseli Gallen-Kallela då han vistades på släktgården Framnäs i Bromarf.

- Han vantrivdes där som fan och tycktes ha hatat min farmor men han målade nu min pappa i alla fall, berättar Donner föga insmickrande om vänskapen mellan farföräldrarna och den uppburna konstnären.

Den avlånga duken skulle ursprungligen rymma två pojkar Donner, Kai och hans bror. Men konstnären ska ha blivit så nöjd med Kai att han raderade brodern.

En tavla som Jörn säger att kunde vara den han tog med sig till en öde ö, ifall han måste välja. Men tillägger, som för att hindra ännu en onödig fråga om konstens betydelse, att orsaken till valet framför allt skulle vara praktiskt.

- Den är ju lätt att ta under armen.

Akseli Gallen-Kallelas porträtt av Kai Donner
Akseli Gallen-Kallelas porträtt av Kai Donner Akseli Gallen-Kallelas porträtt av Kai Donner Bild: Teemu Koivisto Akseli Gallen-Kallela,Kai Donner

Porträtt av sig själv är Donner totalt ointresserad av.

- Nej, aldrig i livet. Jag avskyr sånt där.

Ett porträtt, målat av Johanna Ehnrooth finns hos hans finska förläggare Otava. Där får det gärna hänga, säger han. Däremot lät han inför hustruns 50-års dag beställa ett porträtt på henne av Ekenäskonstnären Markku Kolehmainen, också han en god vän sedan länge tillbaka.

- Det var skojigt att sitta där! Tredje sessionen hos honom tittade en väninna in och frågande Markku varför han målade mig rätt framifrån. Bitte är ju mycket bättre i profil. Och då blev han ju förbannad. Men nästa sittning började han från början, i profil och det blev ju mycket mer spännande faktiskt, berättar hon.

Markku Kolehmainens porträtt av Bitte Westerlund
Markku Kolehmainens porträtt av Bitte Westerlund Markku Kolehmainens porträtt av Bitte Westerlund Bild: Teemu Koivisto Bitte Westerlund,Markku Kolehmainen

- Kanske uppfattas det pretentiöst i dag, i synnerhet i vår kultur, att låta avporträttera sig ifall man inte räknar sig till samhällets höjdare. Men porträttmålning är en fin tradition och ett viktigt levebröd för många bildkonstnärer, funderar motivet självt över sin gåva. Som hon tycker ha hållit väl genom åren.

Samme Kolehmainen har också målat ett porträtt av sonen Rafael Donner, med en finkänslig hänvisning till Akseli Gallen-Kallelas version av hans farfarsfar.

Markku Kolehmainens porträtt av Rafael Donner
Markku Kolehmainens porträtt av Rafael Donner Markku Kolehmainens porträtt av Rafael Donner Bild: Teemu Koivisto Rafael Donner

Olika smak

Likt Jörn drar sig Bitte för att definiera sin konstsmak.

- Jag är inte speciellt analytisk av mig, jag bara känner att den där tycker jag om. Och då spelar det ingen roll om det är ett känt namn eller inte. Ofta är det nog färger som tilltalar mig. Det expressiva. Svala, abstrakta motiv är inte kanske riktigt min grej. Och inte blommor. Eller kossor. Eller gamla landskapsmålningar. En Schjerfbeck kan väcka känslor hos mig, men inför en von Wright står jag nog helt oberörd.

Ylva Holländer / saftkorkar
Foto:Teemu Koivisto

- Jörn gillar inte för färggranna saker. Han å sin sida faller för gråtonad, väldigt abstrakt konst som jag inte alltid förstår mig på. Men det är sällan vi diskuterar konst sinsemellan. Och det mesta av det vi har gillar vi nog båda.

Detalj ur Ahti Lavonens tavla
Foto:Teemu Koivisto

Hem

Det finns något mycket sympatiskt, levande och organiskt över den Donnerska konstsamlingen. Här saknas all tillstymmelse till den, mer eller mindre förtäckta skrytsamhet, eller i alla fall medvetna exponering, som man möter i hem med så mycket och så namnstark bildkonst på väggarna.

Donnerska rum vid Norra kajen
Foto:Teemu Koivisto

- Vi har aldrig köpt tavlor för att inreda. Vi har mer försökt hitta en plats åt dem.

- Jag tycker det är jättetrist med hem som inte har nån konst på väggarna. Det hör på något sätt till, gör det till ett hem. Konst och böcker, säger Bitte.

Bitte Westerlund
Bitte Westerlund Bitte Westerlund Bild: Teemu Koivisto Bitte Westerlund

Och berättar en anekdot som visar hur självklar del av hemmet bildkonsten varit.

- Efter vårt diplomatår i Los Angels (1996-1997) besökte vi generalkonsuln i New York på hemvägen. Det var ett fantastiskt residens med vidsträckt utsikt över Central Park. Oj, är det inte vackert här, suckade jag hänfört åt våra, då unga, pojkar.

Jo, svarade 7-åringen avmätt. Men konstigt - här är ju ingen konst på väggarna!

Susanne Gottberg bro1
Susanne Gottberg Susanne Gottberg bro1 Bild: Teemu Koivisto Susanne Gottberg,Donner
Susanne Gottberg bro2
Susanne Gottberg bro2 Bild: Teemu Koivisto Susanne Gottberg,Donner

Susanne Gottberg är en bildkonstnär som är väl representerad i de Donnerska hemmen. De aforistiskt kontemplativa, monokroma arbetena från 1980-90 talen gör intryck. Hus, rum, broar. Varför just Gottberg och varför just dessa arbeten?

- Det är också tillfälligheter, förklarar Donner, nu redan föga överraskande.

Något i Gottbergs verk tilltalar Donner. Talar till honom. Vad, det försöker Susanne Gottberg och Jörn Donner ringa in i ett samtal som du kan läsa mer om här nedan