Hoppa till huvudinnehåll

Tro inte dina ögon – felaktiga ögonvittnesskildringar har lett till att oskyldiga människor döms för brott, säger rättspsykologen

Bilder på personer med utsuddade ansikten
Material från Åbo Akademis undersökning om ögonvittnen. Bilderna är suddiga eftersom de fortsättningsvis används i forskning. Bilder på personer med utsuddade ansikten Vittnesmål,fotografier,Efter nio,identifiering

Situationen är bekant från polisserier. En person som blivit vittne till ett brott kallas in till polisen, får se en serie med bilder på ett antal ansikten, och blir ombedd att peka ut den skyldiga, om hen finns med. Ögonvittnet pekar – och skurken åker fast.

I verkligheten ska man vara försiktig med hur stor tilltro man ger den här typen av vittnesmål. Det säger rättspsykologen Julia Korkman, som medverkar i ett forskningsprojekt om ögonvittnen vid Åbo Akademi.

Julia Korkman.
Julia Korkman är rättspsykolog och forskare. Julia Korkman. Julia Korkman

I ett amerikanskt projekt som kallas The innocence project, har man gått igenom domar som man med säkerhet har kunnat fastställa att är felaktiga. Människor som avtjänat långa fängelsestraff eller inväntat sitt dödsstraff har med hjälp av dna-evidens bevisats vara oskyldiga – men varför har de dömts?

– När man tittar på orsaken till att de blivit dömda kommer det fram att i 75 procent av fallen var den största enskilda bidragande faktorn en felaktig ögonvittnesidentifikation. Det är en väldigt hög siffra, säger Julia Korkman.

Unikt forskningsprojekt

Det finns en hel del forskning om ögonvittnens tillförlitlighet, men största delen är gjord vid amerikanska universitet med amerikanska collage-studerande som testpersoner. De är alla i ungefär samma ålder och har ungefär samma utbildningsnivå. I Åbo Akademis forskningsgrupps studier har man istället haft tillgång till testpersoner i åldern fem till åttioåtta.

– Det är helt unikt.

Forskningen har delvis gjorts på vetenskapscentret Heureka, där besökare som en del av sin museiupplevelse har fått prova på hur en ögonvittnesidentifikation går till, och märka hur svårt det är att i ett bildgalleri kunna peka ut en person som man just har sett i verkligheten.

Det finns många faktorer som kan bidra till att ett ögonvittne inte är tillförlitligt. Här är några exempel:

  • Lång tid har förflutit sedan brottstillfället.
  • Vittnet befann sig på mer är 40 meters avstånd.
  • Det var mörkt.
  • Vittnet har efter brottstillfället pratat med andra personer som bevittnade brottet.
  • Den som utfrågar ögonvittnet har en stark teori om förövarens identitet.

– Om det tar väldigt länge för ett vittne att peka ut en person från en mängd foton, så brukar det också vara ett tecken på att vittnet inte känner igen någon av dem på bilderna. Igenkänning är nämligen en omedelbar process, säger Julia Korkman.

Tiden är den stora skurken

En stor och viktig sak som påverkar tillförlitligheten negativt är om det gått en lång tid mellan brottet och situationen då ögonvittnet ska höras.

– Forskning visar att tiden som förflutit sedan en händelse är helt avgörande när det gäller vår förmåga att återskapa den i minnet. Tiden är en jättestor bov, och betydelsen av den underskattas ofta.

I Åbo Akademis undersökning har man bland annat forskat i hur långt ifrån målpersonen ett ögonvittne kan vara, för att vittnesbörden överhuvudtaget ska gå att använda. Den absoluta gränsen går vid 90 meter – vilket är mycket långt. Men redan vid 40 meters avstånd börjar det vara svårt att göra en korrekt identifikation. Och vid 60 meter är risken för felaktiga identifikationer överhängande.

Det är också svårare att identifiera någon som man sett i mörker än i dagsljus.

Minnesbilder “smittar av sig”

Det finns en hel del minnesforskning som visar att vittnen kan påverka varandra negativt. Minnesbilderna påverkas och förändras när man pratar med ett annat vittne som har sett samma situation. Människor tar helt enkelt intryck av varandras minnesbilder.

Ett exempel på det här gäller vittnesmålen efter att Sveriges utrikesminister Anna Lindh blev knivhuggen i på ett varuhus i Stockholm.

– Då gjordes ett kardinalfel i brottsutredningen. Det var flera som såg den sedermera dömda personen avlägsna sig från varuhuset, och vittnena blev kvarhållna av polisen för att förhöras. De fick allihopa vänta i samma rum. Naturligtvis diskuterade de här människorna med varandra medan de väntade, och en av dem hade uppfattningen att förövaren var klädd i en kamouflagefärgad jacka, säger Julia Korkman.

I verkligheten bar gärningsmannen militärgröna byxor och grå munkjacka – men den falska minnesbilden smittade av sig på många andra vittnen.

I förhöret berättade flera stycken om kamouflagejackan. Det ledde in hela förundersökningen på fel spår.

– Orsaken till att människorna så lätt accepterade kamouflagejackan i sina minnesbilder var antagligen att den ändå var nära sanningen. Han hade ju militärgröna byxor, vilket associativt hör till samma klädkategori. Om det istället hade påståtts att förövaren bar en ljusröd rosett hade de andra knappast tagit det till sig.

Metoden används också i Finland

I ögonvittnesförhör borde det dessutom vara en regel att den som frågar ut ett vittne inte själv har någon stark misstanke om vem som är förövaren.

– Om polisen har starka skäl att misstänka någon finns det inbyggt i situationen en beställning på att peka ut just den personen. Därför borde den som leder vittnesidentifikationen inte själv veta vem som är misstänkt. Men den regeln följs inte alltid, inte heller här i Finland.

Hur mycket använder man sig då av ögonvittnesidentifikation i Finland?

– Det används, men inte lika mycket som i vissa andra länder. I de flesta våldsbrottsutredningarna hos oss känner offer och förövare varandra mycket väl, och det är ofta ingen tvekan om vem som är skyldig.

I Finland är det sällsynt med förövare som är helt okända för sina offer. I till exempel USA är sådant betydligt vanligare och därför använder man också ögonvittneskonfrontationer i mycket högre grad där.

Svårt att åldersbestämma

Det är inte heller är så enkelt att avgöra hur gammal en person är. Det har gjorts en studie vid Åbo Akademi, där materialet var ett stort antal fotografier på mellan tolv- och artonåriga pojkar och flickor, och testpersoner fick försöka gissa åldern på människorna i bildgalleriet. Det visade sig att man ofta tror att ungdomar är äldre än de är i verkligheten.

– I stora drag överestimerades ungdomarnas ålder med tre och ett halvt år. Flickors ålder var svårare att bedöma än pojkars och män hade större svårigheter än kvinnor att åldersbestämma flickorna.

Även om belysningen är perfekt, vittnet står nära brottsplatsen och undviker att prata med någon om sina observationer, utfrågaren är helt opartisk och träffar vittnet direkt efter att brottet har inträffat, finns det alltså en risk att ett ögonvittne missuppfattar saker.

Efter Nio handlar om fall, måndagen den 1 april i Yle Fem och på Arenan. Programledarna Sonja och Mårten får prova på att vara ögonvittnen – kolla hur de klarar sig i inslaget här nedan!

Fotnot: Undersökningen är en del av ett internationellt samarbete och kommer att ligga till grund för Thomas Nymans doktorsavhandling vid Åbo Akademi.