Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Jurtjyrkogården – Stephen Kings återuppväckta klassiker får en att titta på kattvideor med nya ögon

Pappa Creed lyser med ficklampa på de många korsen på djurkyrkogården.
Svårt att se skogen för korsen. Jason Clarke undersöker den närbelägna djurkyrkogården i nyfilmatiseringen av Stephen Kings Pet Sematary (1983). Pappa Creed lyser med ficklampa på de många korsen på djurkyrkogården. Bild: Paramount Pictures Jurtjyrkgården (film, 2019),Jurtjyrkogården

Drygt ett år efter att It skrämde livet ur ännu en generation är det dags för nästa Kingfilmatisering. Förra gången var det en clown som fick en att hoppa högt – denna gång är det en katt.

Det börjar olycksbådande. Med en flygbild över hotfullt täta trädkronor som ljudspåret sveper in i skräckgenrens djupaste molltoner.

Långsamt zoomar kameran in en gårdsplan med en övergiven bil och blodspår som leder upp mot huset.

I samma ögonblick ändrar allt. Skräckmarkörerna tonar ut, solen bryter in och lätta till sinnes tar vi emot familjen Creed när de kör in i den lilla staden Ludlow.

Här tänker föräldrarna Louis (Jason Clarke) och Rachel (Amy Seimetz) varva ner medan barnen Ellie (Jeté Laurence ) och Gage (Hugo/Lucas Lavoie) tankar frisk luft och sunda vanor.

Här skall de tillsammans bygga upp en familjeidyll, komplett med gullig kissekatt och gemytlig gubbe i granngården (John Lithgow).

Haha, säger jag bara.

Grannen visar djurkyrkogården för åttaåriga Ellie.
Titta här, lilla vän. John Lithgow är bra som alltid och unga Jeté Laurence har framtiden för sig. Grannen visar djurkyrkogården för åttaåriga Ellie. Bild: Paramount Pictures Jurtjyrkgården (film, 2019),John Lithgow,Jeté Laurence

Och som om det inte vore illa nog att flytta in i ett gammalt hus med knarriga trappor och dyster källarvåning finns det dessutom en djurkyrkogård alldeles runt hörnet.

Men det hindrar inte pappa Creed från att konstatera att det minsann inte finns något liv efter detta.

Haha. Tala om att be om trubbel.

Det våras för skräcken

Just nu finns det ett enormt utbud av skräckfilmer på våra biografer och de kommande veckorna utlovas en handfull till.

Trots detta väcker en Kingfilmatisering alltid extra mycket intresse. Inte bara för att Stephen King är skräcklitteraturens stora kung utan även för att flera av hans böcker resulterat i oväntat lyckade filmer.

Carrie (1976), The Shining (1980), Dead Zone (1983), Stand by me (1986) Misery (1990), The Shawshank Redemption (1994) It (2017) - succélistan är lång.

Se elokuvan promokuva
Kom hit lilla vän. Clownen i It har fått många att drömma mardrömmar. Se elokuvan promokuva Bild: Warner Bros and RatPac-Dune Entertainment Stephen King

Och visst är det något med Kings berättelser som gör dem visuellt tacksamma. Han är bra på miljöer och dramaturgiska bågar, bra på att väva ihop realism med det övernaturliga.

Framförallt är han bra på att spela med den typ av obehag man som läsare har lätt att relatera till. Sorg, ångest, skuld, skam.

Men det är något med Jurtjyrkogåden som gör en ovanligt obekväm.

Kanske är det skildringen av döden som en återvändsgränd som skapar ångest.

Eller bilden av ett helvete som inte straffar ondska utan förvandlar gott till ont.

En mindre gullig katt

Personligen har jag inte sett filmversionen från 1989, men jag kan svårligen tänka mig att den är obehagligare än den helhet regissörsduon Kevin Kölsch & Dennis Widmyer målar fram.

Visst spelar de med slitna effekter både i ljud och bild, men de har bra sinne för rytm, små gester och talande tystnad.

Mamma Louis håller om sonen Gage.
Jag skall beskydda dig lilla vän. Amy Seimetz spelar mamman som plågas av mörka minnen. Mamma Louis håller om sonen Gage. Bild: Paramount Pictures Jurtjyrkgården (film, 2019),Amy Seimetz

Vi vet när något obehagligt är i antågande, men sedan låter effekten vänta på sig snäppet längre än förväntat. Vilket gör att man hoppar högt när den väl kommer.

Vare sig det handlar om plötsliga klipp eller snabba rörelser.

Och glädjande nog ersätts familjens tjusiga katt inte av något regelrätt monster – det räcker att den är lite tovig och lätt stirrig för att man skall förstå att något är fel.

Än sen då?

Det som gör att Pet Cematary inte gör ett lika djupt intryck eller har samma långtgående effekt som It hänger antagligen ihop med att konstruktionen är plattare.

Här ges ingen större förklaring till varför det går som det går och det gör i sin tur att de djupare symbolnivåerna uteblir.

Betydligt intressantare är storyn om hur King lär ha fått inspiration till berättelsen när han med sin familj flyttade ut till en gård på landet.

En gård som låg nära en djurkyrkogård och intill en hårt trafikerad väg.

En väg där familjens katt snart blev överkörd. Vilket fick King att leka med tanken på vad som skulle hända om den återvände från det döda …

Men det mest intressanta är ändå Kings egen analys:

Det är en hemsk bok – inte på grund av hur den är skriven, utan för att den är som en spiral ner i mörkret. Den verkar säga att ingenting fungerar och att ingenting är något värt – och det tror jag egentligen inte.

Familjekatten sitter mitt på vägen och ser tilltufsad ut.
Mjau. Kanske du skulle vilja ge mig ett nytt hem, lilla vän. Familjekatten sitter mitt på vägen och ser tilltufsad ut. Bild: Paramount Pictures Jurtjyrkgården (film, 2019)

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje