Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Donkey Hot – vårens roligaste kamp mot väderkvarnarna

Foto från Donkey Hot på Puoli-Q.
Sancho Panza, en fastighetsinspektör, Miguel de Cervantes och Orson Welles, gestaltade av Lotta Kaihua, Miro Lopperi, Sonja Silvander och Joel Hirvonen. Foto från Donkey Hot på Puoli-Q. Bild: Mitro Härkönen Q-teatteri,Teaterhögskolan i Helsingfors,Lotta Kaihua,Donkey Hot

Don Quijote är inte död! En handfull studerande vid Teaterhögskolan gör sitt konstnärliga slutprov med musikalen Donkey Hot – en eldig kärleksförklaring till teatern och en lustfylld brottning med konstnärsmyter.

En fastighetsinspektör kliver omkring i utrymmena på Q-teatteris lilla bakficka Puoli-Q med mobiltelefonen i högsta hugg. Triumferande rapporterar han om sina fynd till uppdragsgivaren.

Mögel i alla springor och loppcirkus i garderoben. Klart fall! Det här rasket ska jämnas med marken bums.

Från teaterns sida hörs inledningsvis inga protester. Ett skypesamtal avslöjar att skådespelarna har sjappat till en turistfälla i södern. De flesta går redan bärsärkagång vid bardisken och låter meddela att kvällens föreställning är inställd.

Inställd, trots att den ledande tidningsdraken lovordat showen i så lyriska ordalag att den rentav fått sex stjärnor i stället för maximala fem!

När den nyanlända praktikanten Jusu hör det fattar hon ingenting. Hela sitt liv har hon drömt om att andas konst, göra konst, stå på scenen jämsides med alla dem hon sett upp till. Och nu har hon kommit till ett hus där ingen tycks bry sig om konst längre.

Men hon har fel.

Foto från Donkey Hot på Puoli-Q.
En teaterpraktikant och en teatervålnad. På bilden Anna-Sofia Tuominen och Miro Lopperi. Foto från Donkey Hot på Puoli-Q. Bild: Mitro Härkönen Q-teatteri,Teaterhögskolan i Helsingfors,Donkey Hot

En efter en kryper de fram ur sina skrymslen, de där som ingen någonsin lyft fram när stjärnorna delats ut. Scenteknikerna, kostymörerna, städarna och alla andra som år efter år hållit teaterskutan flytande med sitt anonyma kunnande och sin yrkesstolthet.

Plus en och annan teatervålnad, förstås.

Löss och teater tar man inte kål på så där bara.

Det blir en föreställning också den här kvällen. Och vilken föreställning!

Teater i och om teater

Donkey Hot är metateater i kvadrat. Det är teater i teatern och teater om teater. En innerlig hyllning till teatern som magi och kollektiv upplevelse men också en kritisk granskning av konstens villkor och hjältemyter.

Och allt inbäddat i ett karnevalistiskt paket som utmanar både decibelgränserna och fysikens lagar i de allra vildaste slapstickscenerna.

Uppsättningen är ett samarbete mellan Q-teatteri och Teaterhögskolan och för många av de medverkande är den här produktionen också utbildningens konstnärliga lärdomsprov.

Det märks.

Ljus- och ljudplanerarna Vilma Vantola och Pekka Kiiliäinen förser den lilla, rätt primitiva scenen med rymd och på scenen ger alla järnet. Vad deras liv kretsat kring de senaste åren behöver vi nog inte grubbla en sekund över.

Foto från Donkey Hot på Puoli-Q.
Pyry Kähkönen, Sonja Silvander, Anna-Sofia Tuominen, Nenna Tyni och Joel Hirvonen i Donkey Hot. Foto från Donkey Hot på Puoli-Q. Bild: Mitro Härkönen Q-teatteri,Teaterhögskolan i Helsingfors,nenna tyni

Insideskämten om branschen i allmänhet och utbildningen i synnerhet är många men också avslöjande. Vissa saker förändras aldrig – eller åtminstone mycket långsamt.

Fadermord, stjärnkult och gliringar

Anna-Sofia Tuominen gestaltar Jusu, scenpraktikanten som får sitt livs huvudroll genast den första kvällen på teatern. Jusu går med på att spela Don Quijote i en föreställning hon inte ens har sett. Teaterns städerska (Lotta Kaihua från Q) ställer upp som Sancho Panza, de övriga i den fiktiva backstagepersonalen tar hand om alla andra roller.

Men inte bara roller hämtade ur Cervantes pikareskroman.

Genom den förvirrade Jusu filtreras också en hel uppsjö av myter om det sanna konstnärsgeniet. Snart är scenen fylld av gestalter som tränger sig in i hennes undermedvetna för att berätta vad sant konstnärskap ”egentligen” innebär.

Uppoffringar, lidande och framför allt manligt geni, lyder den ironiska sammanfattningen.

Ärlighet och könsneutralt mod kunde vara motbudet.

Men ibland ryms de förstås också under samma paraply.

Foto från Donkey Hot på Puoli-Q.
Far ror, mor är rar. På bilden Pyry Kähkönen som Mor och Nenna Tyni som Far. Foto från Donkey Hot på Puoli-Q. Bild: Mitro Härkönen Q-teatteri,Teaterhögskolan i Helsingfors,nenna tyni

Juho Mantere står för uppsättningens manus och regi. Han har också i sina tidigare arbeten använt klassiker för att granska stelnade traditioner och tankemönster.

I Donkey Hot ryms många infallsvinklar. Inte bara på den idealistiske antihjälten Don Quijote utan också på Cervantes, både som författare i sin samtid och som ikon för eftervärlden.

Var går gränsen mellan dårskap och idealism, koketteri och risktagning? Fadermorden är rätt många i föreställningen – och ofta också dråpliga.

Je suis Don Quijote

”Rosebud ...”

Det är många decennier sedan jag gick en kurs i dramaturgi där Orson Welles legendariska rossling i Citizen Kane utnämndes till höjdaren bland filmhistoriens alla slutklämmar.

Rosenknoppen tycks hänga tappert med i utbildningen fortfarande.

Joel Hirvonen gör en läcker parodi på scenen och påminner samtidigt om att också Welles var fängslad av Don Quijote som gestalt.

Welles film blev aldrig fullbordad. Det blev däremot Michail Bulgakovs försåtliga dramatisering för teatern.

Kruxet var bara att han aldrig hann se den.

Foto från Donkey Hot på Puoli-Q.
Pyry Kähkönen som Michail Bulgakov. Foto från Donkey Hot på Puoli-Q. Bild: Mitro Härkönen Q-teatteri,Teaterhögskolan i Helsingfors,Donkey Hot

Pyry Kähkönens gestaltning av Bulgakov sits under Stalins skräckvälde är inte bara ett av uppsättningens mest isande ögonblick. Scenen rymmer också ett av de starkaste musiknumren.

Henri Lyysaaris partitur är omväxlande och spänstigt men uppsättningens skådespelare är inga utpräglade musikalartister. Med undantag för Tuominens och Kähkönens solon fungerar numren bäst när ensemblen förenar sina krafter.

Men till alla andra delar är skådespelararbetet en fröjd alltigenom. Mira Lopperi, Sonja Silvander och Nenna Tyni är till exempel härliga i sina många roller som scenvålnader, yrkesstolta scenarbetare och självmedvetna författare.

Fokusera på huvudsaken

Medan Cervantes helt anakronistiskt rappar och Hamlet drar en cigg med sin upphovsman undrar den arma Jusu hur hon ska infria alla de förväntningar som rösterna i hennes huvud har.

Foto från Donkey Hot på Puoli-Q.
Två scenarbetare släpper loss i nya roller. På bilden Nenna Tyni och Joel Hirvonen i Donkey Hot. Foto från Donkey Hot på Puoli-Q. Bild: Mitro Härkönen Q-teatteri,Teaterhögskolan i Helsingfors,Donkey Hot

Jusu fattar det kanske inte men Donkey Hot har ett svar som övertygar.

Strunta i den unkna myten om lidandet som självändamål. Strunta i gubbarna, strunta i kändiskulten och strunta i guldstjärnorna.

Men strunta också i alla som är snabba att underskatta teaterns magi och kraft att förändra oss!

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje