Hoppa till huvudinnehåll

Sonya Lindfors uppmanar alla att drömma om en verklighet fri från rasism och sexism

Koreografen Sonya Lindfors vill röja väg för kommande generationer.
Danskonstnären och koreografen Sonya Lindfors. Koreografen Sonya Lindfors vill röja väg för kommande generationer. Bild: Veikko Kähkönen mångfald

Koreografen och dansaren Sonya Lindfors vill genom sina verk skapa utrymme för en annan verklighet. – Det finns en otrolig styrka i att drömma, säger hon.

Lindfors har varit verksam inom dans sedan början av 2000-talet och sysslar främst med samtida teater och nutidsdans som berör frågor om makt och strukturer.

– Jag försöker tänka att en föreställning inte behöver bara påvisa de problem som redan finns. Under flyktingkrisen upplevde jag att många pjäser gjordes för att visa vad rasism är och hur den fungerar och då tvingades jag som teaterbesökare återuppleva rasismen. Jag började då fundera på var är utopierna och den konst som föreställer sig en annorlunda verklighet, säger Lindfors.

I fjol hade hennes föreställning Cosmic Latte premiär som i helgen också framförs i Bryssel. Föreställningen är den sista delen i en serie verk som handlar om svarthet och svartas upplevelser, historia och erfarenheter.

– Det var först vid vuxen ålder som jag såg en finsk föreställning där bara bruna personer stod på scen. Sedan dess har jag inte sett några andra finska produktioner med enbart bruna personer på scen - om det inte varit mina egna produktioner, säger Lindfors.

Bild från föreställningen Cosmic Latte.
Cosmic Latte utspelar sig i en utopisk framtida värld. På bilden Esete Sutinen, Sonya Lindfors, Deogracias Masomi och Ima Iduozee. Bild från föreställningen Cosmic Latte. Bild: Ernest Protasiewicz dans

Hur kunde världen se ut år 3019?

Cosmic Latte utspelar sig 1000 år i framtiden, det vill säga är året 3019 och platsen är en utopisk värld där maktstrukturer, förtryck och motsättningar inte längre finns. Där är inte heller vithet och svarthet längre varandras motsatser utan de är sammanblandade.

I föreställningen används drömmande som verktyg, vilket Lindfors också använt i verket We Should All Be Dreaming som hon gjort tillsammans med författaren och aktivisten Maryan Abdulkarim.

– Om du representerar en minoritet eller är förtryckt på något sätt kan du genom konsten föreställa dig en värld där du inte behöver lägga energi på att till exempel kämpa mot sexismen. Hur skulle en sådan värld se ut? Vad skulle du göra med all energi och det utrymme som frigörs då?

– Det handlar om att vi borde alla drömma och öva upp förmågan att föreställa oss en verklighet där vi alla kan leva sida vid sida, säger Lindfors som hämtat mycket inspiration från afrofuturism som är ett begrepp som lanserades 1993 av amerikanska författaren Mark Dery.

Afrofuturism kan beskrivas som en slags filosofi eller tankegång som blandar science fiction, teknik och estetik som utgår ifrån den afrikanska diasporan.

– Men det är inte så att du behöver förstå dig på en viss ideologi för att förstå att det finns en enorm kraft i att drömma, säger Lindfors.

Bild från filmen Black Panther.
Afrofuturismen har länge varit en del av svart populärkultur och återfinns inom litteraturen, musiken och konsten. Till exempel är fjolårets storfilm Black Panther ett exempel på afrofuturism. Bild från filmen Black Panther. Bild: Walt Disney Co./courtesy Everett / Everett Collection/All Over Press Black Panther

Humor som något radikalt och utopiskt

I föreställningen utgör också humor och glädje en central del eftersom det är något som Lindfors upplever som både radikalt och utopiskt.

– Ofta när brunas eller svartas liv ska skildras inom konsten handlar det om smärta, ångest och förtryck. Till exempel filmer som 12 Years A Slave visar de svartas smärta. Det är utopiskt om mina största problem skulle vara att min rumskompis klipper sina tånaglar på toalettgolvet utan att städa bort dem. Det känns otroligt radikalt att jag inte behöver avslöja min skam och smärta på scen.

– Det finns en gränsöverskridande potential i humor, det kan vara utopiskt. Det är klart att livet betyder smärta, men jag tror man kan överkomma smärtan genom att dansa och ha roligt och framför allt genom att stödja varandra - och det vill jag föra fram på scen.

Bild från föreställningen Cosmic Latte. På scen Sonya Lindfors (t. v.) och Pauliina Sjöberg.
På bilden Sonya Lindfors och Pauliina Sjöberg. – För en stund kan vi på scen föreställa oss att vi är normala, att vi får vara här och att vi får vara precis så som vi är, säger Lindfors. Bild från föreställningen Cosmic Latte. På scen Sonya Lindfors (t. v.) och Pauliina Sjöberg. Bild: Uwa Iduozee dansare

Fortfarande väldigt vitt och homogent

Trots att det har skett förbättringar inom konstfältet, till exempel att det under senare år finns en bredare samhällsdiskussion om jämställdhet, är fältet fortfarande väldigt homogent och vitt, konstaterar Lindfors.

– Förändringarna sker men de sker långsamt. Just nu sker förändringarna tack vare enskilda lärare och kuratorer och deras välvilja men det som behövs är att det görs förändringar på strukturell nivå.

För att det ska finnas en större mångfald både bland konstutövare och -konsumenter krävs det att satsningar görs bland annat på vilka som blir antagna till konstutbildningarna påpekar Lindfors.

– Det handlar om vem som sitter i antagningskommittér och hur de resonerar kring att någon som jag kan jobba som skådespelare. Tänker de att det inte finns några roller för mig och därför väljer de inte mig.

Det handlar också om att komma åt de strukturer som hindrar människor från att börja intressera sig för konst.

– Det kunde till exempel handla om att garantera kostnadsfria hobbyer för alla barn och unga. Jag hade möjlighet att syssla med dans som liten eftersom jag kommer från medelklassfamilj eftersom det är ju extremt dyrt, säger Lindfors.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje